Gissar att det fanns klara lokala variationer?

Vilket namn som användes tycker jag ibland man kan ana genom olika källor. Om en person fått två namn vid dopet, men det i några senare källor bara nämns det ena namnet så tolkar jag det som att detta var tilltalsnamnet.

Det är dock få av mina släktingar så långt bak som har mer än ett förnamn. Mer än ett förnamn tycker jag kommer först i mitten/slutet av 1800-talet. Åtminstone i Skåne.

I Västergötlandsgrenarna ser jag faktiskt flera med två namn. Där verkar det börja tidigt 1800-tal. I min Norrlandssläkt verkar det också börja tidigt 1800-tal. Där har jag också några "finare" grenar med mer än ett förnamn längre tillbaka, dvs tidigt 1700-tal.

Jag skulle tro att det fungerade som i Island (och Norge). Hade man två namn så användes bägge. Mina isländska vänner har förklarat att det gör man i ett samhälle som använder bara förnamnen, samt ger barnen namn efter föräldrar och mor/farföräldrar, för att kunna skilja på de olika personerna.

Det här med bindestreck mellan namnen är intressant och förmodligen (gissningsvist) ett nyare påfund för att betona att båda namnen ska användas. Min farfars syster född på 1910-talet hette Anna Lisa. Alla sa Anna-Lisa.

Min farmors mormor hette Sophia Carolina. Min farmor sa alltid "min mormor Sophia-Carolina. ALLA Sophia Carolinas bröder hette något med Gustav. I födelseböcker, hfl etc står det Gustav Adolf, Gustav Emil, Gustav Fredrik osv (hon hade många bröder). Inget bindestreck mellan namnen men när man talade om de sa alla Gustav-Adolf, Gustav-Emil, Gustav-Fredrik osv.

Den signifikanta skillnaden ser man dock om en person hade fler än två dopnamn. Min farmors morfars mor hette Christina Margareta Charlotta. Vilket var tilltalsnamnet? Svaret fann jag i en dikt hennes son, dvs min farmors morfar hade skrivit. Nekrologer är också en bra källa. Där nämns oftast personer vid sitt tilltalsnamn.