Jag ryserrrrr…..

Jag har själv fått överta flera album. Dvs ägaren har inte brytt sig om dem - men som tur är ändå sparat dem.

Jag tycker att foton tillhör det allra mest värefulla i släktforskningen. Jag har blivit mycket förvånad över hur mycket som går att identifiera långt i efterhand.

Rötters porträttfynd är ett bra hjälpmedel!

Oj

Om någon i min släkt skulle göra nåt sånt här så skulle jag bli …

Men å andra sidan så tror jag att risken är minimal eftersom vi är många som värdesätter gamla foton, och det finns flera som håller på med släktforskning också. Är ju faktiskt intressant och se hur min morfars barndomshem såg ut när han var liten. Och hur min farfars far såg ut. Tyvärr så ser man inte hans "röda" skägg på det svartvita fotot.

Tror att dom värdesatte foton på annorlunda sätt förr eftersom det togs så några foton - om man jämför med i dagens läge. Var ju inte billigt för att få en bild på familjen t.ex.

//Titti

Min släkt är lite så där: "varför samla på gammalt skräp". Min mormors halvbror har också slängt gamla kort. Man blir lite irriterad. När de VET att jag forskar kunde de ju ändå ringa och höra om jag var intresserad innan de slänger saker. Min mormors moster som dog för ett tag sedan lovade ju att jag skulle få överta kort och brev men jag har inte lyckats få tag i hennes son. Bara han inte också slänger grejorna!

Det är ju lite pinsamt, tycker åtminstone jag, att ringa upp släkt som man inte har hört av innan och fråga om de har gamla kort.

Men den där släktingen som jag träffade på kyrkogårdsvandringen hade åtminstone några gamla bouppteckningar kvar som jag skulle få låna och kopiera av. Men man grämer sig över de gamla albumen.

Att foton kastas är ju sorgligt, i ditt fall hade det varit "bättre" om han slängt bouppteckningarna. De finns ju ändå bevarade i arkiven.

# 4 Det kan man aldrig veta. Min morfars syster hade en bouppteckning i sina gömmor som inte fanns på Landsarkivet i Lund.

Jag har i alla fall fått tag i min mormors kusin, efter många om och men. Han hade sparat korten till mig men hade kastat en massa brev och andra papper. Mormors moster hade också sparat gamla klädesplagg från 1800-talet men de är nog också kastade. Men jag är glad att mormors moster sa till sin son att jag skulle ha korten.

Jag funderar på nu att ringa till så mycket släkt som möjligt, så långt ut man kan komma, och säga till dem att inte kasta gamla foto utan att kontakta mig. Det här släng-modet är väldigt besvärande och irriterande.

När jag var liten och besökte farmor och farfar fanns i ett av deras fotoalbum kort från min farfars fars begravning år 1936. Farfars far var reservofficer vid Värmlands regemente och på bilderna från jordfästningen var det mycket fanor m.m.

När farmor flyttade till ett äldreboende för några år sedan (hon är snart 101 år nu), upptäckte vi att hon hade rivit ut just de där korten ur albumen och slängt dem! När vi frågade henne om de där korten så svarade hon att;
-De där otäcka bilderna var väl inget att spara…

Tja, nu är de borta och negativen vet jag inte var de finns, om de överhuvudtaget finns kvar någonstans. 

Sic transit, gloria mundi!

Har ringt vissa släktingar nu och jag har skrivit ihop ett brev som jag ska skicka till dem jag inte får tag i via telefon. I brevet ber jag dem att skicka besked till andra släktingar så de också vet att jag är intresserad av gamla kort, så de inte slänger dem.

Får se om det lyckas att få dem att INTE bara kasta grejor utan att ringa och fråga om någon är intresserad.

Bra idé!

Å andra sidan har jag fått ett helt fotoalmbum med totalt okända personer. De verkar vara från Norrtälje, där har vi nästan ingen kontakt med i familjen. Så vi vet inte ens vem som ägt almbumet från början. Det är lite kul med ett helt almbum från 1890-1910 ungefär, där det inte finns ett enda känt ansikte.

När mina föräldrar flyttade från Frostviken till Fagersta lämnade pappa en låda med glasplåtar på vinden hos mormor. När han skulle ta rätt på dem hade en nitisk hensamarit städat bort den. Det var inte så många släktbilder sa han, men massor av bilder från Frostvikens historia. Sånt är inte roligt heller.

#9 Var har du fått det ifrån?

#10 Usch då! Jag har flera lådor med glasplåtar, förmodligen tagna av farfar, kanske några av farfars far. De har funnits undanstoppade i mååånga år. Jag är så glad att de finns kvar - även om mycket är okänt.

Jag har sparat ett fotoalbum från min mormors mosters mans sida i flera år. Jag vill inte kasta det men jag vet inte var den släkten tagit vägen och det vet ingen annan släkting heller, eller om de är intresserade. Men jag tänkte att jag skulle skänka albumet till  hembygdsföreningen varifrån vars socken, som min mormors mosters man kom ifrån. Kanske det blir till någons nytta där.

Almbumet fanns bland anndra almbum och foton efter min farmor. Hon hade i sin tur fått den, vi tror efter sina föräldrar som bodde i trakten av Norrtälje några år runt cekelskiftet. Så det kan vara deras almbum, men ingen vet om det är så. För sedan är det så att min farfar hade avlägsna släktingar i Norrtälje, möjligen hans fars kusiner. Men som sagt ingen vet.

#13 Jag har ett album från min farfars föräldrar. De bodde några år i Halland och många bilder är därifrån. Förmodligen vänner och bekanta därifrån. Hoppet är väl att bilderna identifieras på "Porträttfynd".

Anna, vad frusterande att fotoalbumen blev kastade,självklart skulle jag regagera likadant som du.

Nu har jag haft tur att få låna kort som jag lämnade in på en fotoaffär och fick kort gjorda.Då fick jag även negativ på korten. Dessa förvarar jag i kassaskåpet.(negativen) Detta gjorde jag i första hälften av 1990 talet,då jag ännu inte hade egen dator och scanner. Det kostade pengar…………. men det var det värt. För att komma över dessa orginalkort frågade jag mig fram,precis som du får göra nu. Jag hoppas att du på något vis,ändå lyckas komma över några av korten,det kanske finns flera i släkten som kanske har något av korten som blev kastade.

Gamla kort på miljöer och personer är ovärdeliga och en skatt,för oss som släktforskar/hembygdsforskar osv. Men tyvärr, så tänkte nog inte alla innehavare av fotoalbumen på detta. Själv,antecknar jag vilka personerna är osv.så långt det går.

I Östersund har vi något som kallas för Minnesbanken,(ligger ovanför landsarkivet och vid Jamtli)där de tar tillvara bl.a. gamla foton av skilda slag och annat smått och gott. Dessa foton kommer delvis från fotoateljeér,men även från privatpersoner.

http://www.genealogi.se/jamtland/arkiv.html

Jag har börjat "digitalisera" gamla bilder. Inte för att jag är så intresserad av dem utan för att det vore synd om de bara försvann. Jag menar att huset kan brinna ner eller vad som helst. Det är ganska enkelt att skanna av dem.

Vänliga hälsningar

Niklas

När jag var yngre och besökte morfar, tittade vi alltid på de gamla kort han hade i sin skänk. Det var bara jag som var intresserad av korten så morfar ville att jag skulle ta hand om dem.

Vad hände?

Morfar fick en stroke och han och mormor flyttade till äldreboende. Min mor och hennes bror delade upp bohaget, jag frågade om jag kunde få skokartongen med korten, men nej, kartongen skulle följa med skänken.

Idag är alla kort magasinerade med skänken, jag frågade om jag fick låna korten och skanna av dem. Men det var för jobbigt att plocka fram dom. Vi vet inte ens om de finns kvar

Tyvärr har detta ämnet infekterat relationen till min mor som vet att hon gjort fel, men vägrar att erkänna det. Jag blir så trött, det enda jag ville ha var skokartongen med kort och hon försöker glädja mig med saker och smycken. De som inte ville ha korten, har dom idag och de är inte ens lånbara.

#17 Usch, vilken historia.

Jag har hört liknande, där äldre människor lovat bort saker - och sedan respekteras inte det. Jag hoppas att man själv tänker på att ge bort saker medan man är i livet…

Sedan finns det släktingar som gärna vill behålla det så länge de lever. Det får man ju respektera men vet man sedan att barnen inte är intresserade kanske man kan komma överrens om något. Fast pinsamt är det, tycker jag. I alla fall jag, känner mig som en som vill roffa åt sig.

Historien är denna, morfar växte upp som fosterbarn när han var ca 8 år dog hans mor. Iskolan fanns 2 systrar som tyckte min morfar var så liten och söt. De gick hem till sin mor och berättade om den lille söte gossen som förlorat sin mamma. Modern i denna familj tyckte väl att 11 eller 12 barn spelade ingen roll så morfar packade sitt knyte och gick dit. Där bodde han till han blev vuxen, bl a arbetade han som dräng. Mamma har behållt kontakten med en av fosterföräldrarnas barnbarn som äger gården idag och har massor av minnen. Det var han som berättade historien om hur morfar hamnade i fosterhem eftersom morfar hade yngre syskon som bodde kvar hos fadern, har vi alltid undrat varför just morfar hamnade i fosterhem. 

Morfar var väldigt rädd om denna kartong, för bland alla fotografierna fanns ett kort som föreställde hans mor, men han visste inte vilket. Det var därför han ville behålla korten så länge som möjligt, samt att jag och han kunde använda hela matsalsbordet för att rada upp alla korten och försöka gissa vem som var morfars mor. Det var en rolig "lek" när jag var liten som höll i sig till jag blev vuxen. Mamma vet att morfar ville att jag skulle ta hand om korten, men nu fick min morbror dom. Morbror gav skänk med innehåll till min kusin som var så "intresserad" att hon magasinerade allt ihop.

Min mor och far blev ibörjan av denna sommar, inbjuden till min yngsta kusins student och några veckor innan frågade hon om jag kunde få låna korten och skanna av dom, men de var så jobbiga att ta fram. Detta var ett par veckor före besöket. Vi fick däremot låna de kort som mormor och morfar hade med sig till äldreboendet som min morbror förvarat ouppackat sedan mormor avled för 5 år sedan.

Du kan inte erbjuda dem att själv plocka fram skänken och återställa allt efteråt?

Det hade jag gladeligen gjort om jag hade bott i närheten av mina kusiner, nu är det 60-70 mil, mellan oss. Min relation till den sidan av släkten är relativt frostig pga att min ingiftta moster styrt och ställt. De som har kontakt är min mor och hennes man, dvs min morbror.

Det som är tragiskt är att mycket som min mormor och morfar ville att jag skulle ha, sånt med affektionsvärde för dom, har hamnat där de inte ville att det skulle hamna. Min ingifta moster stod inte högst på deras lista heller, men eftersom mormor blev dement, så försökte morfar sköta ruljansen hemma och när han fick sin stroke, föll allt. De kunde helt enkelt inte infria sina löften. Vissa saker har jag fått innan, inga i pengar värdefulla saker utan sånt som de ville att jag skulle ha. Men eftersom morfar hade svårt att skiljas från kortkartongen så gick det som det gick. Jag har erbjudit mig att abtingen låna eller köpa korten, men inte ens det går. Det var därför mor började misstänka att de inte finns kvar, eftersom det inte var svårt att låna de korten som de hade med sig till äldreboendet, bl a album, skolkort från 1910-talet samt konfirmationskort osv.

Där blev jag erbjuden att behålla det jag var intresserad av och återlämna resten. Jag har bara försett mig av de kort som fanns dubletter av. De fotografierna som fanns i kartongen var tidigare tagna porträttfotografier bl a från Amerika. Morfars morfar "rymde" från fru och barn och åkte till Amerika. Han skaffade ny familj och korten kan ge en ledtråd var han hamnade sen. När jag var nybliven mamma fick morfar ett brev från Amerika där en släkting till hans morfar ville ha information om vår familj. Detta fick jag reda på något år senare, men då hade morfar "glömt" varifrån förfrågan kom och vart han skickat svaret. Hans morfar var bigamist och det var känsligt för min morfar.  

Morfar pratade bara om det som passade honom, det han inte ville prata om "kom han inte så noga ihåg". Morfars minne var det inget fel på annars. Men jag lärde mig ganska fort vad som man kunde prata om och inte. Mormor pratade gärna om sin barndom och lättare blev det när hon blev dement. Då kom hon ihåg sin barndom som det vore igår.

Nu har jag spårat ut totalt, eller hur? Det var fotografierna det handlade om.

Du får gärna spåra ur… ;-) Intressant!

Problemet är att jag som kompensation blivit erbjuden smycken efter mormor, dessa är guldsmycken men inga unika smycken. Skräpet har jag däremot tagit hand om bl a en silverbrosch som ingen var intresserad av men är ett mycket vackert arbete.

Jag är så knäpp att det som i pengar är värt något är jag inte speciellt intresserad av däremot gamla brev,böcker och fotografier.

Sådana saker är ovärderliga för mig, jag har bl a min farmors porträttalbum som pappa tog reda på, där har vi hittat farmors far och vi vet att det finns kort på hennes mor i albumet. Farmor blev moderlös någon vecka efter det hon föddes och växte upp hos sin moster (moderns halvsyster). Det albumet kan jag också försvinna i, bland alla vackra kläder och smycken. De var så stiliga när de gick till fotografen runt sekelskiftet.

Sådant är värt mer än pengar, för mig!

#24 Precis så är det för mig också!

Gunilla

Du har helt normala prioriteringar tycker jag. Det unika, är intressantare än det vanliga. Dessutom brukar det inte ligga så mycket pengar i gamla guldsmycken som många tror.

mvh/gurin