Proveniens iFokus

Proveniens

Etikettsläktforskning
Läst 1170 ggr
AndersE
0

Husföreståndare på 40-talet

Idag var jag och pratade med en kvinna som är 92 år gammal. För drygt 60 år sedan var hon "husföreståndarinna" hos min farfars far.

Det var fascinerande att höra henne berätta om en arbetssituation som idag skulle vara helt otänkbar. Hon bodde i lägenheten och skötte om allt som hade med hem och hushåll att göra - städning, inköp, matlagning, festplanering osv. Ingen semester, inga lediga dagar.

Ändå är det tydligt att hon minns, och talar om, de åren med glädje. Och att det finns en tydlig stolthet över det arbete hon utförde.

Det är fantastiskt att höra de gamla tala. Jag vill uppmuntra alla att "ta er i kragen". Sök upp människor. Det kostar så lite - och ger så mycket.

Jag var där knappa två timmar och det jag hörde kommer jag att tänka på och fundera kring i många, många dagar.

AndersE
0
#1

Kanske börjar man bli gammal när man tycker att 60 år inte är så lång tid - eller så är det typiskt för släktforskare att tänka så…? Hur som helst så är det fascinerande hur mycket samhället förändrats - på så "kort" tid.

En sådan detalj som uteliggare - då kallades det för luffare. Luffare var nog inte riktigt samma sak som dagens uteliggare, och såväl likheter som skillnader är intressanta.

På somrarna vandrade - luffade - luffarna runt, sålde ofta små hantverk, som t.ex de fina luffararbetena av järntråd. På vintern gällde det att överleva i kylan. Många samlades då vid farfars fars tegelbruk där ugnarna eldades året runt och i tegelladorna kunde man smita in och värma sig.

Idag förväntar vi oss att "samhället" ska ta om hand uteliggarna, och vi andra vill inte ha med dem att göra.

Mitt "intervjuobjekt" berättade idag att när min farfarsfar varit hemma på middag och skulle återvända till arbetet så brukade han ofta be henne göra några smörgåsar "till luffarna". Det här var under krigsåren, med ransoneringskort, och säkert var det svårare än normalt för luffarna.

Kan ni tänka er en företagsdirektör idag gå med smörgåsar till uteliggarna?

mosterMimmi
0
#2

 #1 Nej jag tror inte att företagsledare numera personligen ser till att människor får mat. Jag tror faktiskt att det personliga och direkta ansvaret över utsatta människor har försvunnit, man lägger över mycket ansvar och tillit på ideella frillivillorganisationer och hoppas att de orkar!

 Men vilken fantastisk historia som vi tack vare dig, Anders får ta del av, en vardagshistoria som aldrig kommer att nå skolans historieböcker. När människor berättar om sitt liv och om sina händelser får man en inblick i en tidigare svunnen värld.

När jag berättar för mina barn att när jag var liten fanns det inga uteliggare tittar de på mig som om de inte tror mig. ( Alla människor som var lite "egna" och ville vara "fria" var ju faktiskt inspärrade på mentalsjukhus då)

Lisbeth
0
#3

Jag håller med dig Anders, det är fantastiskt att lyssna till äldre människor. Jag är på väntjänst c.a. 1 tim i veckan, tillsammans med en annan kvinna så fixar jag fika, tänder ljus och gör det så hemtrevligt som möjligt.

Vi har blivit ett litet "gäng" i alla möjliga åldrar. Den äldsta damen är 94. Några är yngre och bor i huset på grund av psykiska problem. En av damerna läste dikter som ung till musik. Hon har visat bilder från den tiden. Varje vecka så  läser hon några dikter för oss och hon gör det med en sådan inlevelse att man blir helt förtrollad av henne.

En kille en sjukskriven läkare sa så här. "vi är som en bukett blommor, så olika". Jag tycker att det är så spännande när människor i olika åldrar kan mötas. Det ger så otroligt mycket!

AndersE
0
#4

#3 Det låter härligt Lisbeth. Har du funderat på att ta med en bandspelare?

Lisbeth
0
#5

# 4 Det skulle vara trevligt att föreviga hennes dikter på band! Men sedan så skulle jag nog få stänga av bandspelaren direkt för alla är så pratsjuka och pratglada så det skulle nog låta en hel del.

Men visst tänk att ha alla hennes dikter inspelade på band det vore fint! Jag får fråga henne om hon vill att jag spelar in.

mosterMimmi
0
#6

Ja, tänk vilken fin beskrivning "vi är som en bukett blommor" det tyckte jag var fint, det är ju så att varje blomma är olika men så unik och att en samling olika blommmor blir en vacker grupp.

Jag har jobbat med att åka runt på olika hem och förevisa gamla grejor, det var lärorikt och enormt kul! Hur senildementa de än var kom de ihåg det gamla från sin barndom.

Lisbeth
0
#7

# 6 Ja jag tyckte också att det var så fint sagt! Tyvärr så är det ofta så att vi föds som orginal men dör som kopior. Vi skulle våga vara lite mer som blommorna i buketten!

AndersE
0
#8

Igår läste jag lokaltidningen. En helsida på familjesidorna berättade om en pigg dam som fyllde 100 år!

Av någon anledning läste jag igenom hela artikeln, och hickade till när jag kom till:

"Snart kom hon i stället till familjen Ellerstand i Ängelholm som ägde Willans tegelbruk."

Hon var alltså anställd hos in farfars far ca 1930. Jag måste ringa upp henne!

Christina
0
#9

Men Anders - så spännande. VIlken gåva du får att kunna få kontakt och prata med henne. Hon verkar ju dessutom inte ha några problem med minnet :)

AndersE
0
#10

Ja, jag får återkomma när jag ringt!

AndersE
0
#11

Jag har inte lyckats hitta henne i telefonkatalogen, men har skrivit till journalisten som skrev artikeln. Kanske kan hon hjälpa mig att förmedla kontakten?

AndersE
0
#12

Jag har varit i kontakt med damens granne ett par gånger, men hittills fått beskedet att hon inte varit i form.

Jag skall ta och ringa snart igen - hoppas verkligen jag kan få ett samtal med henne. Jag har visserligen talat med ett av barnen i huset. Han var 89 och ca 13 då denna dam arbetade där. Det vore så roligt att få höra hur en "utomstående" upplevde familjen och livet där.

AndersE
0
#13

I tisdags dog kvinnan jag berättar om i #0. Så glad jag är att jag gjorde mitt besök…

Gnidde
0
#14

Fantastiskt Anders vilken upplevelse att få prata med en så gammal person.

Hälsningar Gnidde.

Denna kommentar har tagits bort.
Monkey
0
#16

En av mina mostrar var husföreståndarinna (det står så på ett vykort till henne) hos en bonde, Hjalmar, som aldrig gift sig. Hon började som lillpiga hos hans föräldrar i början av 1930-talet, och när de var döda stannade hon kvar på gården och tog hand om den då redan gamle sonen. En tid vårdade hon även en bror till honom (änkling) den sista tiden innan denne dog i cancer.

När Hjalmar dog i början av 1960-talet fick min moster ärva gården, eftersom det varken fanns barn eller syskonbarn. Bland det första hon gjorde var att sälja djuren. Det måste ha varit jobbigt att ensam sköta både djur och gamle Hjalmar på slutet. Sedan levde hon ensam på gården i över 30 år. För fem år sedan dog hon 91 år gammal. Jag saknar både henne och Hjalmar.