HMS Öland

Sveriges första landskapsjagare

Av Ingvar Rylander.

När jag under hösten 1987 deltog i demonteringen av utrustning i jagaren Halland, fick jag första idén till en artikel om Svenska Marinens jagarepok, då speciellt jagaren Öland.

HMS Halland avslutade en 83-årig epok när hon utrangerades den 1 juli 1985, en epok som inleddes med jagaren Mode den 5 september 1902.

Någon kanske nu undrar vad en jagare var för typ av fartyg och vad den användes till.

Under 300 år fram till 1812 stod den tekniska sjömilitära utvecklingen still inom världens flottor. Under 1800-talet skedde sedan en revolutionerande utveckling där ångmaskinen ersatte seglet, där de slätborrade och mynningsladdade artilleriet ersattes av räfflade och bakladdade kanoner, kanonkulan ersattes av spränggranater samt trä som skrovmaterial ersattes av järn sedermera stål.

På 1860-talet konstruerade en Österrikare vidnamn Luppins en sk. "Locomotiv torped" dvs. en sprängladdning placerad i en båt vilken fjärrstyrdes med linor mot mål. Benämnes också stångmina, en konstruktion som fick någon större genomslagskraft.

Ett samarbete mellan Luppins och engelsmannen Whitehead resulterade i den sk Whiteheads torped. En cigarrliknande undervattensfarkost framdriven av komprimerad luft samt försedd med sprängladdning i fören. Detta nya vapen, framburet av små snabba båtar sk torpedbåtar, blev ett dödligt hot för dåtidens stora saktfärdiga krigsfartyg. De första torpedbåtarna tog i bruk 1876 av Fransmännen, en båt som visade sig vara mycket bräcklig. Året efter levererade  Thornycroft en betydligt sjövärdigare torpedbåt med namnet "Lighting", en typ som blev en stor försäljningsframgång och beställdes av en rad länders flottor.

Varven Thornycroft, Yarrov och White blev namn som starkt förknippades med en lång rad av smäckra fartyg som innehöll inte stort mer än ett maskineri samt var mycket obekväma och med begränsad sjövärdighet.

För att skydda sig mot torpedbåtarna och dess torpeder anskaffade de större örlogsfartygen snabbskjutande kanoner och torpednät, ett skydd som dock inte var tillräckligt. Som alltid i historien skapar ett nytt vapen snart ett motvapen, i detta fall den sk "torpedboat destroyer" avkortat till destroyer (förstörare), här i Sverige  benämnd jagare. Ett snabbgående fartyg något större än torpedbåten samt utrustad med snabbskjutande kanoner. Den första jagaren som såg dagen ljus var "Havock" vilken levererades till engelska flottan 1892 från Yarrovs varv. Havock var bestyckad med en 12-punds kanon och tre sexpundskanoner, henne maskineri var två trecylindriga ångmaskiner som gav en fart på 27 knop.

De brittiska, franska och tyska jagarnas framgång inspirerade även den Svenska marinen till att anskaffa dylika fartyg. Ett resultat av detta blev att den första jagaren till Sverige levererades får yarrows varv den 5 sep 1902, jagaren hade vid dopet erhållit namnet Mode Detta var en jagare av klassisk engelsk typ med bla. Två kolvångmaskiner på totalt 7000 indikerade hästkrafter samt fyra koleldade ångpannor. Farten blev härigenom 31 knop.

Mode följdes snart av ett liknande fartyg nämligen Magne levererad från Thornycroft 1905.

Inköpen av engelska jagare visade sig vara lyckade varför man beslöt att bygga ytterligare jagare på Svenska varv med Mode och Magne som förebild.

Den första svenskt byggda jagaren, med namnet Wale, levererades från Kockums Mak Verkstad 1908. Maskineffekten var 7200 IHK och farten 30 knop. Under åren 1907-1911 mottog marinen ytterligare fem jagare av samma typ vilka namnades till Ragnar, Vidar, Sigurd, Hugin och Munin. Ragnar, Vidar och Munin byggdes vid Kockums medan Sigurd byggdes vid Lindholmen-Motala Varv och Hugin vid Göteborgs Nya Verkstad (Götaverken). Samtliga Jagare utom Hugin och Munin utrustades med kolvångmaskiner. Hugin och Munin fick däremot ångturbiner vilket var en ny teknik inom marinen.

Utbrottet av första världskriget resulterade i 1914 års flottplan som omfattade nybyggnad av jagare, medel avsattes till fyra fartyg men endast två blev byggda pga. prisstegringar. De två nybyggda jagarna fick namnen Wrangel och Wachtmeister samt levererades från Lindholmens varv 1917. Dessa jagare var något större än tidigare samt försågs med förhöjd back för bättre sjövärdighet.

Efter första världskriget påbörjades ett projekt till en ny jagartyp av ytterligare större modell med bl.a de amerikanska 1000 tons Fordjagarna som förebild. Två stycken nya jagare levererades från Kockums resp. Götaverken 1926 dessa fick namnen Ehrenskjöld och Nordenskjöld och var utrustade med ångturbiner på totalt 24000 Axelhästkrafter Samt oljeeldade ångpannor, vilket hädanefter blev allenarådande i kommande jagartyper. Ytterliggare två jagare av något modifierad typ levererades från Kockums resp. Örlogsvarvet i Karlskrona 1931. Dessa jagare erhöll namnen Klas Horn och Klas Uggla.

1933 års riksdag avsatte medel till ytterligare två jagare av tidigare modell, uppdraget gick till Götaverken och dess chef Ölänningen Hugo Hammar som dock hade egna idéer om hur jagarna skulle byggas. Fartygen fick en överbyggnad av lättmetall samt ångpannor av ny typ för 25 kg tryck samt försedda med tuber för överhettning av ångan. Detta resulterade i att effekten ökade till 36000 AHK och farten till 39 knop vilket var något av ett världsrekord.

Den första jagaren döptes följdriktigt till Göteborg och levererades 1935, ett systerfartyg med namnet Stockholm levererades 1937 från Karlskronavarvet.

Denna lyckade konstruktion manade till fortsättning varvid HMS Malmö levererades från Eriksbergs Mek Verkstad 1938 och HMS Karlskrona från hemmavarvet 1939 och därefter HMS Gävle från Götaverken samt HMS Norrköping från Eriksbergs varv 1940.

Krigsutbrottet 1939 resulterade i att 1941 års riksdag avsatte medel för ytterligare fyra stadsjagare, men då av något modifierad typ.

HMS Visby och HMS Hälsingborg levererades från Götaverken 1943 samt HMS Kalmar och HMS Sundsvall från Eriksberg 1944 resp. 1943. HMS Kalmar blev således den sista i en serie på 14 st. jagare som inleddes med 1926 med HMS Ehrenskjöld.

Vid krigsutbrottet 1939 uppstod, här i landet ett skriande behov av eskortfartyg vilket snabbt kunde tillgodoses genom köp utomlands. Ett försök gjordes att inhandla begagnade jagare från USA, ett försök som misslyckades.

Däremot kunde man från Italien inköpa fyra jagare, två större och två mindre, som Svenskar fick de namnen Puke, Palisander, Romulus och Remus. Dessa jagares inköp och hemresa under brinnande krig är en intressant och spännande historia i sig.

Under kriget konstruerade Götaverken och Marinförvaltningen en mindre typ av jagare

sk kustjagare på 635 ton. Götaverken byggde Mode och Magne vilka levererades 1942, Eriksberg byggde Mjölner vilken levererades samma år samt Öresundsvarvet Munin vilken levererades 1943, föregångarna med dessa namn skrotades 1928, 1936 resp. 1940.

Behovet av en ny stor och modern jagartyp, som ersättning för de äldre, dök upp under kriget. En ny jagare på 1880 ton konstruerades och lämnades ut på anbud. Det lägsta priset offererades av Oskarshamns varv, men då Marinförvaltningen ansåg att priset var för optimistiskt samt att varvet troligen inte hade resurser för ett så komplicerat bygge gick ordern istället till Kockums Mek Verkstad som därmed fick bygga den första landskapsjagaren vilken döptes till Öland.

Ett systerfartyg Uppland, byggdes i Karlskrona men efter Kockums ritningar. Ölandsjagarnas skrov utfördes helsvetsade och med dubbel bordläggning, vilket var något helt nytt, dock nitades pansarplåten, runt maskinområdet. Huvudartilleriet blev fyra 12 cm kanoner, luftvärn sex 40 mm kanoner och åtta 20 mm kanoner, därtill kom sex torpedtuber i två ställ midskepps. Maskinutrustningen utgjordes av två de La Val turbiner på totalt 44000 AHK, vilka fick ånga från två oljeeldade vattenrörspannor med 32 kg ångtryck, detta gav jagarna en fart av 35 knop, Öland liksom Uppland var 112 m lång och 11 m bred samt rymde en besättning på 231 man. HMS land sjösattes den 15 Sep 1945 under stora festligheter, dopet förrättades av stadsminister Per Albin Hansson. Öland överlämnades till Marinen den 15 september 1947 varvid Kommendörkapten Bodvar Bjarke kunde hissa sitt befälstäcken. F.o.m 10 juli 1948 ingick Öland i kustflottan. Redan 1947-48 moderniserades Öland med ny stridsledningscentral och ubåtsjaktutrustning. I slutet av 50 talet ersattes lätta artilleriet med sex nya 40 mm kanoner samtidigt som manöverbryggan ombyggdes och därmed fick ett nytt utseende. Öland var i tjänst till 1 juli 1978 då hon utrangerades.

Efter kriget utvecklades en rad nya och förbättrade vapentyper som krävde ökat utrymme ombord, varför en vidare utbyggnad av jagare av typ Öland var opraktisk.

En större jagartyp utvecklades, en typ som kunde rymma all ny teknisk utrustning och det blev en jagare på 2780 ton.

Götaverken fick uppdraget att bygga det första fartyget vilket döptes till Halland samt levererades 1955. Ett systerfartyg med namnet Småland byggdes på Eriksberg och levererades 1956. Båda fartygen försågs med ångturbinmaskiner på totalt 55000 AHK samt vattenrörpannor för 40 kg ångtryck.

Fartygen fick en längd av 121 m och rymde 290 mans besättning. Dessa två fartyg blev Sveriges genom tiderna största jagare. Meningen var att Halland och Småland skulle följas av fyra systerfartyg men då anslagsramen endast räckte till tre jagare beslöt marinchefen att i stället bygga fyra jagare av den mindre och billigare Ölandstypen.

Götaverken levererade Östergötland och Gästrikland 1958 resp. 1959, Eriksberg levererade Södermanland 1958 och Kockums levererade Hälsingland 1959 med skrovet byggt vid Eriksberg.

Ökad vapenutrustning och stål istället för lättmetall i överbyggnaden skapade en viktökning till 2600 ton mot Ölands 1880, vilket försämrade stabiliteten och de nya jagarna fick därmed inte alls de fina sjöegenskaper som Öland och Uppland var välkända och omtyckta för.

Alla jagare är numera utrangerade och de flesta också nedskurna till skrot.

Ett undantag finns dock, HMS Småland överlämnades den 22 aug 1987, efter regeringsbeslut till Stiftelsen Göteborgs Maritima Centrum för att där bli museifartyg.

Hon ligger nu förtöjd vid Packhuskajen tillsammans med några andra historiskt intressanta fartyg, samtliga är tillgängliga för allmänheten och ett besök ombord rekommenderas varmt.

Avskrivet av

Björn Hansson