Artikel i DN

..synd på en vacker bil. Det kan ju också vara beviset på att människohänder och människokärlek behövs för att bevara det vackra!

Visst är det synd på bilen, men kanske vore den en önskegäst på Bilprovningen? Till det protokollet skulle nog inte bläcket i en enda penna förslå långt! Min sönderrostiga Toyota (som lär rulla ännu) förefaller rostfri i jämförelse…

Ack, människans eviga längtan att skapa odödlighet.

Undrar hur det går med mina små tidskapslar?

Grävde ner en sådan på Revingefältet i slutet på 50-talet. Det var en förseglad flaska, men innehållet minns jag inte mer än att vi skrev ett meddelande. Kan på några meter när peka på var den ska finnas, men det är grävningsförbud på platsen nu, så den får väl ligga där.

Den andra placerade jag i ett stenröse på Almön i Karlskrona skärgård, under ett scoutläger 1961. Några mynt och ett meddelande, det är vad jag minns fanns i den tidskapseln. Har vid flertalet tillfällen passerat avtagsvägen från E22 till Almö, men inte varit där. Det finns en golfbana på platsen nu, kanske är stenröset också borta.

#4 Kul, något sådant har jag aldrig gjort!

Jag ser Tulsa-grejen som en symbol för den tidens övertro på sig själv. Man trodde att en 50-tals-bil skulle representera något odödligt. Även om det inte blivit en rosthög så finns det väl knappast något mer otidsenligt 2007 än en bensinslukande amerikanare från 50-talet? Det finns också ingredienser som övertron på ingenjörernas överlägsenhet. Mna tog nog för helt självklart att det skulle vara lätt att skapa en "tidskapsel" som inget skulle rå på.

Och så visar naturen vad den tycker genom att pytsa in lite vanligt vatten…  Rätt mycket humor har hon, moder Jord!

Visst - det går inte att bygga för evigheten, varken bilar eller hus!

Undrar vad det är för känslor och tankar som manar fram intresset för släktforskning - kan det vara en form av odödlighetslängtan, dvs att ens släktled har funnits långt tillbaka i tiden!

#6 Bra fråga - som säkert har många svar!

Jag har funderat en del kring den frågan. Ett motiv kan ju vara att förstå sig själv. Om den man är skapats av arv och miljö så finns ju båda i släktforskningen.

Genom att se vad anorna gjort av sina liv så kan man ju få en glimt av vilket skrot och korn man är gjord av. Mer intressant tycker jag är att de värderingar man har säkert har sin förklaring flera generationer tillbaka. Det finns terapeuter som gärna vill att deras klienter ägnar sig åt släktforskning - för att förstå varför det blivit som det är.

Så jag tror inte alls det behöver handla om jakten efter det blåa blodet - åtminstone inte för alla…

Jag är ju en 1957-årsmodell och kan inte, med bästa vilja i världen, påstå att jag ser ut som i nyskick .

Jag och en kompis grävde också ner en burk innehållande diverse. Bl a småpengar, då vi tänkte att eftervärlden skulle hitta något spännande från våran tid. Detta grävdes ner nära en klockstapel som stod på en kulle strax utanför där jag bodde. Jaha, när jag skulle (många år senare) visa min son var jag lekt som barn så var hela kullen bortsprängd till förmån för ett inomhuscentrum. Det var den burken det.

Min mamma var med i någon slags hemilg klubb när hon var liten. De hade en "klubbkassa" i en burk som en gång ramlade ner bakom en sten och försvann. Jag vet ungefär var den kan finnas…

#7 Tror väl inte heller att det är jakten efter det blå blodet som driver släktforskare.

För min del är det vetskapen om var de en gång bodde och verkade som är så fascinerande. Att få trampa samma jord som de, och tänka sig att här gick de människor som är upphovet till min egen existen - tanken svindlar.

#8 Ett sånt öde - kanske det var någon som hittade burken och undrade vem det var som grävde ner den!

#9 Ja, med ränta på ränta så borde det bli en hel del pengar att hämta ut ur burken - eller är det inte så det funkar?

#10 Jodå, blåblodsletarna finns…   ;-)

  Jo, nu minns jag en tidskapsel till som jag har varit med om att gräva ner.

Det var i mitten av 80-talet och man höll på att renovera Vombs kyrka invändigt.

Som medlem i kyrkorådet hade jag ansvar för en del av planeringsarbetet i samband med renoveringen.

Eftersom hela golvet var upprivet passade jag på att gräva ner en tidskapsel vid långhusets ena långsida, strax framför predikstolen.

Tidskapseln var i rostfritt stål som en vän till mig hade gjort, och den var förseglad med tätande silikonkitt.

I tidskapseln hade jag stoppat en mängd svart-vita fotonegativ av byn som den såg ut då. Även en del äldre bilder fick följa med. Ett antal tidstypiska föremål lades också i kapseln, vilka minns jag inte, mer än att det var ett par strumpbyxor.

Allt detta finns nedtecknat i det lokala kyrkorådets protokoll från den tiden. Så förhoppningsvis kommer man att gräva upp kapseln om ett antal hundra år, då det är dags att renovera kyrkan igen, och då mina damer och herrar -  kommer jag att tillfälligt uppstå från de döda igen. Om inte som levande, men väl som de, som en gång har levt. Och alla kommer att undra vad det var som gjorda att denne man grävde ner denna tidskapsel! - var det månne längtan efter att göra sig odödlig?

#13 Spännande - the immortal christerm!   ;-)

Jag har hittat en person som tagit hand om sin ungefär lika gamla klenod, en Chevrolet Bel Air årsmodell-56, på ett betydligt mer pietetsfullt sätt. Hans Edvard Nøis uppe i Andøy har nämligen kört in åket  i nystugan och parkerat  det mitt på parketten! Hans Edvard har dessutom en förstående kone, som säger till Andøyposten: " Jo, først trodde jeg han spøkte, men jeg visste det var en bilgal entusiast jeg forelska meg i - så sjokkert ble jeg ikke da alvoret gikk opp for meg". Senare visar det sig att hustrun Enid nog är något av ett motorhead själv. "Ja, min favoritt er Jaguar XJ av tidlig årgang, og det ble nesten en sånn en på oss før denne dukket opp. Det er min drøm - å få en fin Jaguar på gården. Da skal den få sin egen garasje med glassvegger i", säger hon…

#15 Ja, hans vardagsrum är nog en bättre tidskapsel… ;-)

(Fast han passerade nog min gräns!)

#0, Jag undrar vad som händer med bilen nu? Även om den såg riktigt illa ut kanske det bara är ytrost? Kan det kanske gå att renovera den?

  Tom

#17 Ja, försöker man reparera sitt fiasko - eller bevaras bilen rostig på ett museum som ett monument över naiv framtidstro?

Fast rost kan ju vara såväl sönderfall som skapelseprocess, som på Kyrkö Mosse t.ex.