Att "spänta stickor" har man ju hört och även utfört, fast det visserligen var en stund sedan..
Det verkar fortfarande förekomma eftersom man kan köpa nya späntknivar från t.ex Clas Ohlsson. Jag har själv en sån där någonstans i röran, fast betydligt äldre.

De nytillverkade kanske nuförtiden mer används inom slöjdarbeten än att spänta stickor för att tända i spisen med..?
Någon i församlingen som är slöjdare eller finsnickare?

Svenne den bild du visar används i slöjdarbeten som du säger

Spännta stickor för att tända i spisen gör man lättast med en yxa tycker jag

Jag har aldrig späntat stickor.

Jag tänkte på att väldigt mycket "hemmahantverk" försvinner. Jag tror det är ganska få som servar sin bil själva idag, eller reparerar och underhåller sin cykel.

En sådan späntkniv har jag aldrig sett vad jag vet. Om jag kommer ihåg rätt använde mor en vanlig täljkniv. Undrar om det heter"spänta stickor" över hela landet eller om det finns dialetkord för sysslan?

#4 Jag har i alla fall hört uttrycket.

Uttrycket "spänta" säger man allt här också. Däremot  stickor att tända med kallas nog mer allmänt för "tännve´". Tändved = klen ved att tända med. Att tända med "stickor" tror jag inte man säger här.

Jag utför denna syssla! 

Men hos oss säger vi inte ved, utan "bränne". Och för att få fart på brasan så blir det till att"spinka bränne". Detta uttryck använde min frus morfar som var född 1888.

#7 Jo, "spink" känner jag igen. Fick man en sticka i fingret sa man att man fått en "spink" i fingret. Och svågern som är smal har kallats för "spink" sedan han var liten…

Detta är min uppgift varje gång vi kommer ut till skärgården och huset är utkylt. Fast jag använder också yxa. Björkspänt är mycket bättre att tända kaminen på än tidningspapper.

Späntknivar har jag sett som barn. Men har inget minne av att vi haft någon sådan i familjen. Och uttrycket "spänta stickor" har jag hört och vet vad det betyder, men jag kan inte minnas att vi gjort det i mitt hem. I öppna spisen i sommarstugan brukade min pappa hälla lite fotogen på veden då han tände brasan. Jag gör på samma sätt då jag tänder i braskaminen, men jag använder tändvätska, vilket väl är ganska likt fotogen.

Tror inte jag varit i kontakt med en speciell späntkniv. För mej finns bara den unversiella morakniven som hängde i sin "slire" på bältet. Ev tillsammans med kåsan i sin läderrem.
Har i bakhuvet att den kniv som Clas Ohlsson säljer (enl bilden) som späntkniv hade ett annat namn förut i tin.

När man gör opp eld utan kemiska eller andra  hjälpmedlel brukar man börja med att göra "kåren", gärna ur en "gaddtall", som innehåller mycket tjäre och brinner otroligt bra. Annars är björknäver en alldeles ypperlig början.  Sen läggs "spelken" (som nog är dom späntade stickorna) i kors däröver, så det blir bättre och bättre fyr på elden.

Spink kallar vi det som blir över när sågverket kantar bräderna. Det övriga som blir över kallas "bakan"

Å Anders fabrikanterna försöker ju mer och mer göra det omöjligt att reparera bilen eller cykeln med för den delen för den vanliga ägaren av densamma. Snart ska man väl ha doktorerat och ha egen datacentral för att lyfta på motorhuven och titta. Bara att byta en lampa eller tändstift numer är ju en omöjlighet för en lekman på en del bilar.

Klart man späntar ved, hur annars få fyr i spisen i stugan?

Lagar helst maten på vedspisen när vi är där.

Niclas

#8 Här får vi inga stickor i fingrarna utan "flisor". Kul med dessa skillnader i ord och uttryck!

Det Rune kallar spink är rävskinn här i väster. Spinkiga rävar finns väl inte norr om Stockholm…

På tal om sysslor som försvunnit.

Tror inte att det är så många som stoppar strumpor nu för tiden. Något som de flesta husmödrar sysslade med för jämnan förr.

När jag var barn var det inte vanligt med frysboxar, utan min mamma konserverade kött i glasburkar, som upphettades i en konserveringsapparat på vedspisen.

Ja Elenor maten ur konservburkarna smakade bra, om inte gummiringen hade släppt in luft, vilket hände. Å den egenhändigt odlade blomkålen hade nog alla vitaminerna kvar. Var lite annat än dagens mer vattenstinna grönsaker som erbjuds COOPs OCH ICAs köpare. Å inte var fläsket dagens sulläder som ska stekas i smör.

Strumpstoppning finns ju i lönn fortfarande om man har kvarlevor av hemstickade strumpor  av 3- eller 4-trådigt grått Svenskullgarn.

Apropå stoppning, en gammal fånig historia:

En man går förbi ett av de konststopperier som tidigare fanns i städerna. Vid ingången omtalar en skylt att "Vi stoppar alla hål". Mannen går in och försöker göra sig lustig: "Stoppar ni även alko-hål?" Expediten finner sig snabbt: "Ja, det stoppar vi med Venngarn"

Hängde ni med?

Den var bra, Tord!

Finns Venngarn kvar eller är det historia numera?
Här i Värmland hade vi ett ställe som hette Skåltjärn som tjänade samma syfte som Venngarn.

Slottet Venngarn finns naturligtvis kvar. Beträffande den gamla "torken" (alkoholistanstalten) så lades den ned för längesedan men "efterträddes" i - såvitt jag vet - samma lokaler av ett behandlingshem för missbrukare, i LP-stiftelsens regi. (LP-stftelsen= Lewi Pethrus stiftelse för filantropisk verksamhet, d v s ett organ inom Pingströrelsen.) Behandlingshemmet var mycket framgångsrikt, men LP-stiftelsen drabbades av ekonomiska problem och tvingades för ett antal år sedan till konkurs, vilket väl är mindre vanligt för en stiftelse. Verksamheten kunde dock fortsätta genom att behandlingshemmets grundare Erik Edin bildat en egen stiftelse, Erik Edin-stiftelsen, som kunde ta över. Man fortsatte en tid på Venngarn men flyttade så småningom till Laxå, där man är kvar än idag. Så Venngarn är på sätt och vis "historia". Långt och omständligt svar på en kort fråga.

#19 Ett svar i bästa "Proveniens-anda"!   :-)

Ja, det var så jag tänkte

#18
Som sagt, här i Värmland fanns ett ställe som hette Skåltjärn där obotliga återfallsfyllerister fick tillbringa en del tid med bl.a skogsarbete. På den orten där jag är uppväxt bodde två bröder som var dvärgar, (jag minns dem mycket väl), varav den ene var blygsamt sagt förtjust i starkvaror. Efter diverse mopedfyllerier m.m. blev han placerad på Skåltjärn för tork.

Om just han deltog i skogsarbetet vet jag inte, men onda tungor sa att personalen tyckte det var så bra med honom i skogen eftersom han högg så låga stubbar (inget gick till spillo).
Antagligen var det bara elakheter, jag har svårt att tänka mej denne trots allt handikappade man på skogsarbete.

När jag var yngre så använde jag en sådan där späntkniv till att spänta stickor med. Den funkar bättre än en yxa, förutsatt att veden är kvistfri.

mvh/gurin