Lite tankar bara…

Via en släkt/kontakt i USA fick jag nyss veta att en släkting gått bort. Det är ingen jag på något vis känt eller haft kontakt med, men det väcker ändå tankar.

Hon var barnbarn till min farmors farbror. Det betyder att hon var min pappas nästkusin. Såvitt jag vet var hon den siste levande som träffat min farmors farbror, målaren som utvandrade via Danmark på 1880-talet.

Egentligen skulle hon kunna haft mycket att berätta om jag tagit kontakt med henne. Kanske berättade hennes morfar för henne om när han var liten, om hur han växte upp hos vagnmakaren i Hyllie, söder om Malmö?

Kanske hade hon i sin ägo gamla brev och foton som nu kastas då släktingarna där tar hand om dödsboet.

Jag vet nästan inget om henne och nu är min chans borta.

För mig blir hon ytterligare ett exempel på att den som säger att det inte längre finns levande att fråga, den har nästan alltid fel. Jag tror att vi alla har "bortglömda" släktingar. Som vi tycker är alltför avlägsna för att vara intressanta, men som mycket väl kan ha mycket att ge.