Ja det är konstigt med tid - och brist på tid. Jag har också reflekterat över vad mycket föreningsarbete mina föräldrar hann med, och vad många intressen de hade. Jag hinner inte hälften fast jag bara jobbar 45,5 timmat i veckan i skolan och har massor av hushållsmaskiner. TV säger många, men den tittar jag sällan på. Datorn ja, jag sitter här många timmar men inte så många som pappa ägnade åt att fotografera och framkalla, spela schack, bi- och trädgårdsskötsel, IOGT,  han var studieledare och frivillig biljettrivare på logens biograf plus möten varje vecka. Mamma var "fackpamp" och ordförande i kvinnoklubben plus att hon sydde, vävde, stickade, virkade, knypplade och bakade, syltade och saftade, och lagade all mat från grunden och inte minst arbetade heltid. Jag blir trött bara jag tänker på det.

Å ändå var dom mindre stressade i gamla tider. Dom hade tid att sätta sig ner och prata med en som  titta in helt oförhappanes. Numer ska det kollas i agendan om dom har tid att gå å pinka, eller måste hålla sig en stund till. 

Det var bättre förr. Ju förr dess bättre…

Även om  #0 är både skämtsam och överdriven så finns där en del att reflektera över…

En sak jag tänker på är media. Jag lyssnade på en intervju med Pia-Maria Boëthisu på P1 idag. Hon nämnde groteska siffror på hur mycket tid vi tillbringar framför TV. Där finns nog mycket av förklaringen.

Även om jag inte tycker jag ser så mycket på TV, så kan jag tänka på sommardagar. När man åker och badar efter jobbet, sen klipper man gräsmattan, sen drar man igång grillen, och sen sitter man ute och äter, snackar, kanske spelar ett spel, och…

Tänk vad mycket mer livskvalitet det ger jämfört med att på vintern köpa något halvfabrikat på väg från jobb, värma i micron under tiden man ser på Nyheterna, ära framför en såpa, och sen slappa framför kvällens film.

Här sitter man hemma på kammarn med nackspärr och är totalt oförmögen att rotera huvudet åt något håll, så det blir att stirra rakt fram i "dumburkskärmen" korta stunder itaget. Utanför fönstret är det +17 grader, otroligt!

Citatet nedan har kanske inte så mycket med stress eller att "inte ha tid" att göra men är kanske ett mer allvarligt komplement till #0.

Nedanstående är hämtat ur Bengt Stjernlöfs förnämliga bok Innan tystnaden. Jag går inte in på någon närmare presentation av boken, länken ger besked om vad det är för den som är intresserad.

Det speglar levnadsvillkoren på ett värmländskt järnbruk under 1810-talet, om än något allvarligare än i #0

Låt oss i tanken förflytta oss till 1800-talets början, det är inte så många generationer tillbaka; Nu står Du utan snabbköp och centralvärme, du har ingen bil, inte ens en cykel, ingen radio TV eller telefon. Dagstidningen kommer inte men Du har katekesen och almanackan hemma. Du har inte ett öre på banken, däremot en skuld till bolaget som uppgår till en och en halv årslön, något som Du aldrig kommer att kunna betala.

Du har ett fåtal möbler, några stolar och ett bord i det enda rummet där Du bor, äter och sover tillsammans med make/maka, familjens sex barn och några inneboende. Två av Dina barn dog före två års ålder av sjukdomar som ingen i närheten kände till eller kunde bota. Någon teoretisk utbildning är inte att tänka på, här är det starka och ihärdiga armar och ben det enda som gäller.

Du kan läsa någorlunda hjälpligt men inte skriva eller räkna. Om det finns får Du brödgröt till frukost, strömmingsgröt till middag, rågmjölsgröt till kvällen, för det mesta sex dagar i veckan. Ibland kan Du få en bit fläsk till helgen.

Måndag till ördag arbetar Du om Du är man från kl. 5 på morgonen till solnedgången, är Du kvinna arbetar Du ytterligare 3 timmar per dag.På söndagarna går Du 6 km till kyrkan, lyssnar på en predikan som farbannar och skrämmer Dej, sedan går Du 6 km hem igen. Stryk kan Du få av vem som helst som står över Dej. Är Du man dricker Du 1/3 liter brännvin per dag. Arbetar Du inom järntillverkningen kan Du räkna med att ha förlorat det mesta av hörseln, mormodligen ett öga och några fingrar före 40 års ålder.

Den dag Du inte kan utföra Ditt arbete på grund av reumatismen kommer Du att sättas på undantag och får till största delen lita till godhjärtade människor i Din omgivning för att överleva. En gång om året kommer prästen för att kontrollera vad Du kan om bibeln.Blir något av Dina barn sjukt, är det 6 mil till fots till närmaste läkare i Filipstad. Förresten kan det kvitta, här finns bara två sjukdomar - "förkölninga" och "döen". Välkommen!

Ja, det är märkligt vad som var förr. Jag har haft den stora ynnesten att få vara med och "leka# 1880-tal.Olivedal, en eminent förening som gör allt som på artonhundratalet. Vi var utklädda, jag blev gammalpigan och mina barn blev drängar och pigor. Dagen var fylld av allehanda sysslor och avslutades att gammalmor själv berättade sagor framför brasan och fotogenlampan. sedan somnade vi där på golvet bland filtarna framför den öppna härden. Så oerhört mysigt.

#5 Tänkvärt!

Det är ju sådant man tänker på när man släktforskar. Hur var det - egentligen.

Var det bara hårt arbete och elände? Eller kunde man glädjas åt naturen, familjen, barnen, vännerna? Skarattade man mycket eller bara sällan?

En sak är ju att det går inte att förflytta sig själv till en miljö 300 år sedan. Vi kommer ju att jämföra. Gjorde de det? Tyckte man att det var hemskt att de hade det så bra på herrgården, eller såg man det som något naturligt?

Det närmsta jag kan komma är minnet av min farfas kusiner som jag träffade ganska ofta. De fick visserligen TV, men levde annars ett mycket enkelt liv. Födda på 1800-talet, långa tider svårt ekonomiskt. Jag minns hur en berättade att han en gång fått följa med i bil till Gränna. Det lät som om jag berättar om en Thailandresa.

Och ändå fanns det mycket skämt och glädje i gubbarna. Det tänktes mycket. Och det fanns mycket värme.