...så mycket hemma hos folk...
I dagens HD finns en artikel om en ny släktbok - "Olycksbarnen i Björnamossa" - som handlar om människor från Örkelljunga i Nv Skåne och som är skriven av Ann-Marie Gidå, Trollhättan.
Läs gärna hela artikeln - länk.
Det jag fastnade för var en mening på slutet:
"Jag började med mikrofilmer, men sedan visade det sig att det fanns så mycket material sparat hemma hos folk."
Jag tror att många släktforskare försummar dessa källor och "nöjer sig" med arkiven.
Jag håller själv på med en liten källarröjning och ser hur mycket jag samlat på mig. När jag är ute och går eller åker och ser hus och lägenheter passera förbi kan jag ibland fundera kring dessa fantastiska källor som säkert finns i många av dessa hem. I form av människor med minnen och i form av bevarade foton, brev och mycket annat.
Som Ann-Mari säger i artikeln:
"Dagböcker, brev och annat som jag aldrig kunnat drömma om. Jag har till och hittat listor på vilka som lämnat kransar till begravningar."
En sådan lista har jag också hittat. Prydligt nedskrivet på maskin finns en lista över alla personer som skänkt kransar. Faktiskt en givande källa som visar vilka en människas släkt och vänner var.
Hur har du det? Nöjer du dig med arkiv eller åker du och hälsar på människor och frågar vad de minns och vad de har kvar?
Jag har hälsat på och intervjuat lite av mammas gamla släktingar, några av dom nu avlidna. Tyvärr tillhör inte den släkten den samlande sorten. Vi fick bl.a. höra skräckhistorier om hur en ingift kvinna kastade allat när hennes make dog, och där fanns nog en hel del "skatter" från mormors mor, då maken bodde "hemma" tills hon dog och alltså hade bohaget med sig.
Önskar jag hade en källare att röja i som jag kunde hitta skatter i! Mammas dagbok håller jag hårt i.
Sen tillhör jag den blyga sorten som tycker det är lite otäckt att kontakta folk jag inte känner, även om vi är släkt. Varje möte, telefonsamtal och intervju blir av efter mycket oro och ångest innan, och ändå brukar det bli bra, så det är bara oro i onödan.
#1 Javisst är det en tröskel att kliva över - såväl bildligt som bokstavligt. Och den är olika hög för olika människor.
Ett "misstag" jag tror många gör är att begränsa sig till den närmsta släkten. Det kan finnas minst lika intressanta saker hos bryllingar. Och det finns också människor utanför släkten som kan ha minnen eller saker.
Själv har jag turen att dels ha ett ovanligt efternamn, dels har jag "sett till" att göra mitt intresse allmänt känt. Det gör att det ganska ofta händer att människor kommer fram till mig och frågar om jag är Gunnars barnbarn eller liknande. Det händer också att jag får telefonsamtal, brev eller mail med frågor om jag vill ta hand om t.ex. gamla bilder.
Starta ny diskussion