Detta kan vara en skröna, sanningshalten är inte befäst Skrönan är från Örkenedstrakten!  Kan någon bekräfta/avvisa så är jag väldigt tacksam

Ur Göingebladet nr 3 1986 Fiskaren berättar:

En av de värsta slagskämpar och stollar som någonsin funnits var Swen Örn.  Han var ungefär jämnårig med Berka-Bengten. De sa att de var bara de bägge och så ”Stor-Nissa Kalle” som kunde lyfta ”löttestenen ella dränglötten” i Ekeshult. Det var en besvärlig sten att lyfta. Den var avsläntad, illavuren och nästan omöjlig att få bra fatt på. Den ligger vid gamla vägen norr om gårdarna. Själv har jag lyft den två tum men Swen Örn tog den upp i famnen och gick en runda med den berättade de gamle.

Swen Örn blev bonde i Ingarp. När han skulle ha roligt så körde han hästskjuts till sta´n. Det var en s.k. staboäcka med ved, kött, fjäl (bräder) eller träkol. När han ses sålt sin vara, gick han alltid på ”kru” och när han hade fått sig ett par ”dragkrokar” skulle han alltid slåss med polisen. Snart hade han en drös ridande poliser efter sig. När han tyckte de blev för många då sprang han. Han var omöjlig på att springa och de kunde inte rida ifatt honom. Men han stannade snart och när någon förföljare kom för nära så slet han ner honom i gatstenen. Men de lyckades aldrig ta honom.

En dag när han var på väg hem från Kristianstad, så låg rövarna och lurade vid Stens lid. De där rövarna bodde i Balsbergagrottan och ibland i ett illsnärje i Torsebro mark, och de brukade försöka röva pengar, mat och brännvin från forbönderna på hemväg. När nu Swen Örn kom där så var vagnen full med brännvin, för han var skickebud åt många uppe i backarna. Och tjugo stycken illbattingar stod plötsligt i hans väg och ställde hästen. Men han hade en lös stängel i vagnen och med den slog han ner allihop. Hur många som ”döe” vet man inte. De överlevande grävde ner sina döda kamrater. De ville inte ha med myndigheterna att göra, det fölket.

Ja, han var en le´er tasse till att slåss och han kunde vara en drummel också. Pigorna på gården lät han inte vara ifred och de sa att han körde hustrun till att stå och lysa åt sig medan han ”gick om pigan"  Så hade han då gjort en piga med barn och det fick sin påföljd. En kväll gick Swen Örn av och an och vyssade ett sjukt barn. Så småningom lade han det sjuka barnet ifrån sig och satte sig i gungstolen. Då small det! Och Swen Örn stöp längs med gungstolen. Någon hade skjutit honom utifrån mörkret.

Länsmannen kom förstås dit höll förhör. Nu var det en backstusittare där som på sistone hade gått omkring och sagt att han skulle skjuta en örn. Denne blev naturligtvis starkt misstänkt. Men han hade alibi. Och ingen blev gripen och dömd för dådet.

Men folket i trakten där talade sinsemellan att de visste nog vem som hållit i bössan. Men de sa inget högt. De kunde hålla ihop, de fattiga torparna. De sa att det var en torpare i Ekeshult som sköt örnen. Och det var pigans far, pigan som Örnen gjort olycklig. Och gungstolen i gården, den gick sen av och an och till när som helst om nätterna. Men det syntes ingen som satt och gungade.