För många barn på kort tid. Min farfars familj såg likadan ut, en son som växte upp som fosterbarn hos en moster och återkom efter konfirmationen. De hjälpte till med försörjningen

Kan vara en bra teori.

PS! Skönt att inte bara jag sitter och ugglar vid datorn.

Och min farrmors mamma var en av sju syskon, och fick flytta till sin barnlösa farbror och hans fru när hon var i nio-årsåldern. Hon kallades fosterbarn, blev alltså aldrig adopterad, men bodde kvar på gården i hela sitt liv och ärvde fosterföräldarna. Hon hade ständig och tät kontakt med sin "riktiga" familj i hela livet.

Jag tror inte att detta var särskilt ovanligt. Har stött på det vid flera tillfällen och även inom min egen släkt. Barnen kom väldigt tätt, mammans arbetsbörda var stor och då fanns kanske möjlighet att någon nära släkting tog hand om ett av barnen för att lätta på bördan.

Intressant. Tack för er respons. Det är rätt instressant när man kikar på var i syskonskaran Thyra var åldersmässigt. År 1900 var min morfars mamma och den yngre systern Fredrika 14 och 12 år gamla och behövdes säkert hemma. Den yngsta var bara 4 år. Sen var det de andra två bröderna och Thyra som var nio år. Ogifta fastern kanske tyckte att det var "lättast" att ta sig an en nioårig flicka.

Jag ska se om jag kan få tag på min mamma idag. Hon täffade sin farmors två systrar Fredrika och Thyra varje sommar under sin uppväxt. Ibland visar sig föräldrar veta mer än man tror.

Jag har också ett sådant fall. Min farfars farbror fick många barn. Ett fick växa upp hos hans syskon som var barnlösa.

Och farfars moster var "på väg" att lämnas bort av liknande skäl. Många barn och ett barnlöst syskon till ena föräldern. Men som hon själv skrev så blev det "tack och lov" inte så, den gången…

Samma här, min morbror höll på att bli fosterson i början på 1940-talet, men han vill hem igen. Mormor, som hade nio barn, ville tydligen avstå honom till en halvsyster som var barnlös.

Anneli

Inga konstigheter alls på den tiden när släktingar bodde närmare varandra och hjälptes åt. En nybliven änka behövde sina äldsta barn hemma på gården och de små behövde sin mor. Alltså kunde en 6-7-åring få bo hos sina farföräldrar som "matdräng" eller "lillpiga" ett par år. (Det låter nästan som en viss status i dessa benämningar.) Det kunde vara till glädje för de gamla och en spännande tid för barnet. Sedan fick barnet ofta flytta hem till sin mor, när det var stort nog att hjälpa till eller läget förbättrats t ex med nytt gifte.

Relativt vanligt,  hjälpte ju både den barnrika familjen och den barnlösa familjen, och desutom hade man ofta en  tät kontakt hela tiden. Har läst biografier av sådana barn, - dom var mycket glada att dom fick äta sig mätta flera gånger i veckan!?!   Träffade gärna sina föräldrar, men ville absolut inte flytta hem igen.