Min morfar, som föddes 1927 i Dalby i Värmland, och hans jämnåriga vänner roade sig som unga med att tala Fille-språket. Det bygger på samma princip som det mera spridda fikonspråket, vari det ord som ska kodas delas i två bitar och får de två bitarna omstuvade och insatta mellan stavelserna fi och kon:

Jag har slut på pengar =
Jag har slut på fingarpekon

Tala inte om trollen! =
Tala inte om fillentrokon!

Det speciella med Fille-språket är emellertid att det kodade ordet sätts in i ett anförande och får hela uttalandet att låta som en vederhäftig aforism eller ett bevingat ord:

"Jag har slut på pengar", sa Fille =
"Jag har slut på fingar", sa Pelle

"Tala inte om trollen!" sa Fille =
"Tala inte om fillen!" sa Trolle

Morfar lärde mig språket när jag var i sjuårsåldern. Vi har haft otroligt roligt tillsammans som talare av detta ädla mål, och ganska roligt har vi ibland haft åt dem som försökt tala språket, men misslyckats. Min mormor förstod aldrig språkets regler, men kunde dra till med "Nu ska jag gå ut i köket och diska, sa Molle", vilket naturligtvis är helt fel.

När min morfar härom året fyllde 80 år, hade jag skrivit en dikt som jag läste upp på hans födelsedagsfest. Dikten hade inslag av Fille-språk, eftersom det har varit en röd tråd genom våra år tillsammans. Många personer närvarade vid uppläsningen, och det kanske var ett av de få ögonblick då Fille-språket har exponerats för en bredare publik. (De flesta förstod nog inte ens vad dikten handlade om.)

Kvällen före festen satt jag och mamma hemma hos morfars mellersta lillasyster, och hon fick läsa dikten. Hon rördes till tårar, för hon kände igen Fille-språket sedan barndomen. Det var första gången hon kom i kontakt med språket på över ett halvsekel! Hon trodde att språket hade fallit helt i glömska, och hade aldrig uppfattat att hennes bror och jag brukat roa oss med det.