Min farfars morfar var riksdagsman. Hans farfars morfar var också riksdagsman, liksom hans farfar och far samt ytterligare någon släkting.

Jag kan säga att min farfars morfar tillhörde en riksdagsmannasläkt - men jag skulle inte säga att jag tillhör den. Jag är bara släkt med den…   ;-)

Jag undrar om jag resonerat annorlunda om mitt efternamn kunde spåras till 1600-talet. Skulle jag då peka ut en stamfader och säga att jag tillhör den släkten? Förmodligen…

Visst tillhör man några hundra släkter, själv tillhör jag ingen känd höll jag på att skriva men nu ljög jag… Tycker snarar man kan säga att man är ättling till den och den, och själv är jag Schrewelius ättling, dvs ättling till klockaren Jöns Schrewelius som är stamfader till nästan alla Schreweliusar i Sverige.

#2 Heter du själv Schrewelius? Eller hur långt får du gå för att hitta namnet?

Jag gissar att när det gäller adeln finns tydliga normer för när man kan säga att man "tillhör" en släkt?

Heter det inte, det var min farfars mormors mormor som var född Schrewelius. Hennes farmor var dotter till till klockaren.

Fadern tog sin mors efternamn, mitt antagande till att han gjorde det är för att hans far mördade hans mor.

#4 Vilken rysare!

Jag tolkar det som att du tänker ungefär som jag - att du är ättling till en Schrewelius, inte att du tillhör släkten Schrewelius?

(Det finns några Schrewelius i Ängelholm. Jag tror en köpte min farfars kusiners gård…)

precis, jag är ättling inget annat!

Jodå det finns ett antal Schreweliusar i den trakten, en av dem som bor där släktforskar t o m och hans dotters svåger var jag arbetskamrat med i 11 år 

Jag gör också så, alltså tänker på mitt efternamn. Min farfarsfarfar fick namnet Ros då han blev soldat och det är det namnet vi använder och kallar oss Roos-släkten. Konstigt egentligen för jag har ju Sandgren på min mammas sida. Fast det är nog bara för att jag själv heter Roos. Min farfarsfarfarsmorsfar var trumslagare och kom från Tyskland och hette Rost, fast det namnet försvann ju när hans dotter (min anmoder) gifte sig med en Jon Eriksson och de barnen fick namnet Jonsson. Min Jonsson, Jan Petter blev ju Ros.

Rostsläkten är mer känd. Som jag skrev i en annan tråd här så var pappan och farbrorn till min Rost astronomer. Farbroder mer känd och har en krater på månen uppkallad efter sig. Rätt kul. Men jag känner mig som en ättling till Rostarna och släkt med Rosarna.

Oj, vad jag krånglade till texten märker jag, hoppas det går att läsa .

Jag förstår. Man är ättling till de som man är släkt med, på långt håll. Men släkten är den som man räknar sig till. Jag till hör Janssons släkten, kan vara ett opretantiöst namn, men vi är många och Jansson var en av de kända familjerna på den ö i Stockholmsskärgård, där mina föräldrar bor idag.

Vi har släktträff där(hitills varje år sen en fem år tillbaks), hos en syssling till mig och då är vi "bara" de som härstammar från min farfars föräldrar, vilket blir ett hundratal, tror jag.

 Problemet för oss att gå längre tillbaka är att då blir vi två släkter som får slå oss ihop, då min anmoder och deras anfader var halv syskon. Så hur nära är man då släkt?

Men Kapten Jansson är vårt ursprung och hans släkt har vi belagt till 1600-talet, dock inte alla med namnet Jansson(utan det var Eriksson innan, har fem Erik i rad, sen en Johan). 

Hoppas ni förstår vad jag menar?

#8 Jo, jag tror jag förstår…   ;-)

Wikipedia skriver:

"Begreppet (en) släkt definieras ofta och av hävd som personer förenade genom agnatisk härstamning (härstamning på raka fädernelinjen) samt ingifta kvinnor. När det gäller adliga släkter eller andra så kallade förnäma, brukar agnatisk härstamning kallas svärdssidan."

samt:

"Ordet släkting är det mest allmänna av de övergripande orden och kan beteckna alla personer man har blodsband med, hur avlägsna de än är."

Min morfar hette Norberg, ett namn som kan följas till min mf ff ff som tog namnet som ett soldatnamn. Varför skulle jag inte säga att jag tillhör den Norbergssläkten?

Ska man acceptera den hävdvunna definitionen så tillhör jag ju Ellerstrands-släkten, men inte Norbergssläkten. Och i så fall är det nog inte så många som egentligen "tillhör" Långaryds- och Una-Hans-släkterna. Men är det rimligt att använda denna definition?

Har begreppet "tillhöra släkt" överhuvudtaget något berättigande?

Tillhör ingen släkt utan räknar mig som ättling till en Schakt i Wisby och en Kyrkbinge ifrån gothem på Gotland på ena sidan den andra sidan (spinnsidan min mor) från Sundholm på Björkö född 1720. I övrigt inga kända prsoner i släktforskningen utan bara bönder och torpare.

#10 Fast Långarydssläkten härstammar väl från bönder, så något "finhetskrav" verkar inte finnas…   ;-)

Nja, jag tillhör nog snarare en klan. Det beror nog på att jag inte är släktforskningsorienterad. Klanen brukade samlas till så kallade drabbningar med jämna mellanrum. Vet dock inte om det blir några fler drabbningar då dessa organiserades av den generation min mormor tillhörde. Hon var dock den sista och dog härom året.

Klanen har dock inget namn och senaste gången den samlades var till mormors begravning, gången innan dess till hennes 90-årsdag och innan dess samlades Vallas-barnbarn, där Valla inte är en person utan en plats.

#11 Nej och det är det bästa med tillvaron. man behöver inte vara sk fin för att trivas och ha det skönt här i livet. ;))

Min sambos farmor och farfar hade ett sommarhus på skånska slätten. Där samlas ättlingarna fortfarande - åtminstone till årets gås.

Tillhör dessa en släkt - Peterson-släkten? Hur länge, och vilka faktorer, avgör om just dessa släktband ska vara så starka att man fortsätter att hålla samman som en släkt. Det har talats om en hemsida - är det så man "bildar" en släkt?

Ja, det tror jag. Det handlar om gemensamma minnen, ritualer och seder. Kort sagt de faktorer som ger en gemensam identitet. Fortsätter man att tradera dessa gemensamt så håller, i mitt fall, klanen ihop.

Hemsida vet jag dock inte om det hjälper.

mvh/gurin

Jo visst är vi ättlingar eller släktingar eller vad man vill kalla det till en väldigt massa personer. Och det tycker jag är roligt. Tycker också det är roligt att leta upp dem. Råkar faktiskt vara 9:e man med min gubbe. Fast så är det väl med de flesta. Ja, alltså släkt med varandra.

Jag tycker att Per och Johan som gjort det mesta arbetet med Långarydssläkten har gjort ett fantastiskt jobb.  Undrar vad de gamla skkulle tänkt om de vetat att några av barnbarnsbarnsbarns osv vidare håller på att få fram så många som möjligt att deras ättelägg. Jag skulle blivit väldigt glad och imponerad. Och de tycker nog att de är släkt med alla. Jag tycker jag är släkt med alla mina släktingar hur långt bort det än är.

Visst är det en fantastiskt jobb alla Ni/Vi  släktforskare gör. Vare sig vi går framåt eller bakåt.

Ja och nej. Om man frågar de äldre häromkring hade de sagt att jag tillhör Sjunnarpssläkten (min morfars släkt). Jag är uppvuxen på Sjunnarp och jag liknar dem till utseendet mer än de andra släkterna. De brukar referera till mig som "Anna från Sjunnarp".

Min fars släkt har jag aldrig "tillhört" på det sättet.

#16 Ja, visst är kartläggning viktigt och berömvärt!

Jag hade kontakt med en släktforskare för något år sedan. Han hade börjat med att försöka komma så långt bak som möjligt bland sina anor. Den person där det tog stopp (det blev såklart många) utsåg han till stamfader/moder och fortsatte sedan med kartläggning av dessas ättlingar. Ett imponerande arbete.

Jag tror att vad jag är ute efter är att ifrågasätta hela begreppet "släkter". Fyller det något syfte? Jag kan ju plocka ut vem som helst i mitt träd och börja kartlägga ättlingar och bjuda in till en träff? (Raljerar jag för mycket nu?)

Eller ska en "stamfader/moder" vara av visst skrot och korn?

Ska begreppet "släkter" vara förbehållet den "agnatiska härstamningen" som ibland innebär att man har namnet gemensamt. Eller är det OK att utvidga begreppet?

Är man i samma släkt om man har en gemensam ana? Hur många släkter tillhör man då? Är man i samma släkt om man "är släkt"?

# 18. Det får ju inte bli ett raljerande av att vissa så kallade släkter skall vara finare än andra. Något syfte, nja det skulle väl vara det att jag inte känner mig ensam utan att det finns fler mer med någon gnutta gen gemensam. För min del är det kul att hitta så mycket som möjligt om dem. Spelar ingen roll vad de varit eller vad de gjort. Är för närvarande väldigt nyfiken på varför en anfader knappt fick bli begravd på en kyrkogård.

För min del är jag släkt med någon om jag har en gemensam ana. SÅ jag är släkt med en herrans massa. Men jag har inte satt släktnamn på dem.

Det är ju inte märkvärdigare eller finare att vara med i en släkt som är utredd framåt, men det är himla kul.

Ibland är jag rädd att det blir så allvarligt detta med släktforskning. Var och en kan ju ha sin egen definition.

#19 Nej, släktforskning får inte bli allvarligt! Mycket kul ska det vara!

Jag har lätt att se charmen i en utredd "släkt". Att träffa en människa som kan tyckas helt olik och ändå veta att vi har samma ana.

Mitt #0 började som en fundering och en önskan att höra hur ni tänker kring detta…

På min farmors sida har jag "kommit ned" till slutet av 1500-talet på några grenar. Fast det skulle vara minst lika roligt om jag någonsin får reda på vem som var min farfars far …….

Inte minst därför han förmodligen är skuld till att jag heter Andersson.

#21 Ja, det är ju lättare att acceptera en olöst gåta långt bak…

Min sambo saknar också kunskap om sin farfars far. Det finns ett troligt namn, och en ungefärlig adress en gång, men ännu har det inte räckt.

Ja, Ni . Det är som att lösa korsord.. Man vill det skall bli färdigt

Jag tror jag ser på det på flera olika sätt. Dels är jag släkt med alla som jag har i mitt släktträd och deras ättlingar. Men det är samtidigt ganska abstrakt(speciellt som jag hittat en släkt utredning i Finland, enligt vilken jag, genom en anfader, skulle vara släkt med halva Finland). Så då blir det lite väl långt bort tillsist.

Sen är det de människor som jag träffar och umgås med. Där vi har gemensamma kända anor. De är de jag menar med släkt i vardagligt tal.

 Sen finns en utökning av den gruppen som innefattar folk som jag är släkt med lika mycket, men inte umgås med.

Sen är det de grupper, som släktforskare där man hittar gemensamma anor med. Där vi båda vet att vi är släkt, om än avlägset. Så min slutsats är att jag använder begreppet olika beroende på i vilket sammanhang jag är. Om ni förstår vad jag menar.

Släktbegreppet har ju luckrats upp och förändrats med nya lagar och samhällets utveckling. Alla frågorna här tycker jag kan besvaras med "Gör som du tycker känns rätt". Vad som är "släkt" för en person behöver inte vara det för en annan.

Jag håller med. Det som man möjligen kan diskutera är vad som är släkt i t.ex. släktforskning. Vad som är att "tillhöra" en specifik släkt, med känt ursprung.

Jag tycker att släkten  i släktforskning är, framför allt mina anor bakåt i tiden. Men det är svårare att anse sig släkt med alla som har samma anor(fast då skulle väl vi alla till slut höra till samma släkt).

Att man tillhör en släkt, som Långaredssläkten, måste ändå vara så att man själv känner sig som en släkting. Jag vet exempel där man ansett sig vara adliga för att  en persons farmors momors far var  adlig. Det tycker jag är att dra det för långt. Där skulle jag ha valt att säga att det finns adel i släkten(själv har jag inga adelsmän i släkten, ännu).

Men i stort är det upp till var och en att bestämma. 

#25 Ja, visst kan man göra som man vill - men avsaknaden av norm gör ju att det också lär finnas invändningar.

#26 Ja, jag har också adel i släkten, men skulle inte säga att jag tillhör den.

Jag tycker din definition är kanske den enda rimliga?

"Att man tillhör en släkt, måste ändå vara så att man själv känner sig som en släkting."

Och det i sin tur måste väl förutsätta någon slags gemensam identitet och aktiviteter/träffar eller annan form av kontakt/umgänge?

Jag kom att tänka på en sak som vi nog alla råkat ut för. Som släktforskare tar man kontakt med en avlägsen släkting - i jakt på uppgifter, brev foton osv. Trots att man egentligen är en total främling så blir man ofta mottagen oerhört väl. Man är ju släkt!

Jag ringde upp min farmors storasysters son. Han skickade omedelbart en låda släktklenoder till mig. Total tillit, trots att vi aldrig träffats.

Jag gick upp på ett ålderdomshem, utan förvarning. Hittade min farfars 90-åriga kusin (som inte haft kontakt med "min" sida av släkten på 70 år) och presenterade mig. Hon sken upp som en sol och sa, "-O, då är vi ju släkt!"

#28 O, vad jag önskar, så här efteråt, att jag hade gjort som du Anders. För knappt två år sen hittade jag äntligen vad som hade hänt med min fars halvkusin, född 1887 och därmed 21 år äldre än min far. Hon hade dött 1922 vid 35 års ålder och efterlämnat man och två små pojkar på 5 och 3 år. Den yngste av pojkarna levde till för bara 6 veckor sedan, hans fru dog i januari i år.

Vad jag förebrår mig att jag inte tog kontakt, fast jag egentligen så gärna ville. De två sönerna till min fars kusin Augusta Teresia Karlsson hade nämligen tagit ett efternamn som jag är säker på att det hörde samman gården som moderns tre yngre syskon (ogifta) ägde tillsammans. När jag upptäckte namnbytet tänkte jag direkt: O, då fick de små pojkarna vara hos morbröderna Johan och Bernhard och moster Julia, även flera år efter moderns död (gården köptes 1928). Och de måste ha tyckt så mycket om det, att de valde ett namn som anknöt till gården.

#29 Ja, att söka upp äldre släktingar är det bästa man kan göra!

Men det är också spännande att lägga samman pusselbitar som du gör, och försöka dra slutsatser av det. "Jag tror att det var så att…".

Aldrig reflekterat över om jag tillhör nån "släkt" mer än dom närmaste. Utan mest sett det som att jag är släkt med många på olika sätt och håll.

Tyvärr så har jag inga äldre släktingar (som jag vet om) som jag kan fråga utan får plocka fram uppgifter på egen hand. Ibland har jag tur att jag hittar nån på nätet som forskat på nån annan gren så att jag kan få uppgifter, annars är det det egna letandet som gäller.

#31 Även yngre släktingar kan ha intressanta uppgifter och föremål…

Om en släktforskare tar sin farfars farfar så tror jag i många fall denne har lämnat foton, brev och annat efter sig. Dessa föremål kan ha bevarats, men vem kan säga var det hamnat?

Jag fick tag i ett foto av min farfars farfar via hans barnbarns barnbarn som visade sig ha samma namn som jag och är ett år yngre. Våra respektive farfar var alltså kusiner men hade knappast träffats.

På samma sätt hittade jag en målning av farfars morfars far hemma hos min farfars mors systers barnbarn…

Visst är det kul. Jag har släktingar som jag hittade via nätet. Min morfars okända(för oss) halvbrors barnbarn. Vilken överraskning. Vi visste att morfar skulle ha några äldre halvsyskon. Men de hade aldrig haft kontakt, en konflikt som inte var någon annans fel än min morfars fars. Men som ledde till att syskonen inte träffades.

Vilket i sin tur ledde till att både min mor(och hennes syskon) inte trodde de hade någon släkt på den sidan. Vilket mina släktingar, senare visade sig också ha saknat släkt. Så nu är det väldigt kul att ha kontakt.

Visst, de flesta blir glada över att få kontakt. Men det finns nog undantag därmed och då får man respektera det, men de flesta jag fått kontakt med tycker bara att det är kul.

#32 Jo det finns några grejer hos en släkting men tyvärr så hamnar den i kategorin "snåljåpar" (hittar inget bättre ord) vill gärna ha men inte ge nåt. Inte ens så att man har möjlighet att kopiera foton. Om det finns hos nån annan vet jag inte.

Dom släktingar jag hittat via nätet har tyvärr inget som passar in hos mig för det är på avsides grenar som jag inte kan relatera till på nåt vis.

Blev idag uppringd av en entusiastisk, glad och trevlig avlägsen släkting på jobbet. Jag hade inte riktigt tid att prata, men ville  inte vara otrevlig. Jag skickade vidare en släktutredning som jag fått någon vecka tidigare. Hon hade en del fotografier som hon ville ha identifierade och skickade två.

Jag får jämföra med de jag har och se om jag tror att någon överenstämmer.

Få se nu. Hon var ättling till min mormors farfars tidigare hustru, syster till den jag stammar från. Vi delar alltså min mormors farfar och en generation upp på spinnsidan i den familjen, om jag nu kan komma ihåg rätt.

Vi växlade e-postadresser och jag får ta och skicka några släktfoton. Mormors farfar hette Johan Peter Fogelqvist och var prost bland annat i Norrköping.

Appropå att bli uppringt av en avlägsen släkting,

mvh/gurin

#35 Kul! Även om släktskapet är avlägset så kan det ju vara så att man kan lämna varandra viktiga pusselbitar.

Visst, jag lämnade alla släktingar ner från den person hon frågade om, trots att jag inte ägnar mig åt släktforskning. Men det rörde sig ju bara om mormors far, som bara hade två barn, så det rör sig i princip bara om personer som jag själv träffat.

Saknar dock en del av mina kusinbarn och tremänningsbarn, vilka jag inte har full koll på, men många är vi i "klanen".

Jag får väl be om att få hennes släkt. Jag måste medge att det är enkelt att släktforska när man får alla släktutredningarna "gratis". Vill dock inte ens börja tänka på det jobb det skulle vara att själv kontrollera allt, vilket jag skulle göra om jag fick för mig att börja själv.

Har dock fortfarande ambitionen att skriva en eller anna mikrohistoria. Jag får väl vänta till nästa arbetslöshetsperiod. Nu prognostiserad till andra halvan av 2010. 

mvh/gurin

#37 Det låter ju nästan stabilt..?  ;-)

Stabilt sa Bull…

mvh/gurin

A propos att tillhöra en släkt…

Jag fick nyligen en inbjudan till ett 90-årskalas. Avsändaren var till en början helt okänd, men när jag öppnat och läst följebrevet klarnade det. Jag har träffat henne en gång!

Hon var gift med min farfars kusin och tyckte att hennes familj tappat kontakt med den sidan av släkten. Eftersom jag var intresserad av släktforskning såg hon en chans att återknyta kontakten genom mig.

Sådant råkar man nog bara ut för som släktforskare? Om man tillhör "rätt släkt"…   ;-)

Tyvärr måste jag tacka nej, pga arbete. Dock kommer jag att ta annan kontakt och hoppas på några trevliga pratstunder med nya uppgifter.

Jag lyckades faktiskt ta ledigt de sista timmarna på jobbet och kunde ansluta till festen lagom till ostbrickan…   ;-)

Väldigt trevligt! Och tjusigt - vi satt högst upp i "Turning Torso" med en fullständigt makalös utsikt…

Finns det någon här som har släkt i Övraby i Skåne?
Min forskning har visat att det är där min släkt börjar få 1500- talet med Julius Koch, men har inte hittat vidare om denna släkt Koch.
Har ni någon idé om hur/var jag ska söka vidare?
Mvh
/Lars-Göran

#43 Menar du att du heter Koch eller att alla dina anor på 1500-talet bodde i Övraby?

Mina anor bodde i Övraby. De flesta.
Iaf så fanns hela släkten kring Österlen.
Det låter ju tyskt och frågan är om jag måste söka i tyska böcker.

#44 Det är nog lite ovanligt att ha alla grenar så lite spridda. Jag gissar att du har många "anförluster"?

Men Österlen är ju stort!

OK, det vara kanske bara jag som tyckte att uttrycket "Min forskning har visat att det är där min släkt börjar få 1500- talet" var lite ovanligt.

För att jag skall komma till 1500-talet får jag gå ca 15 generationer tillbaka. Då härstammar jag från ca 15 000 personer. Det lilla jag vet om dessa kommer de från hela det nuvarande Sverige, samt några andra länder. Jag kan alltså inte säga att min släkt börjar någonstans på 1500-talet.

Men det finns ju de som anser att de tillhör en särskild släkt - kanske för att de har ett efternamn som är detsamma sedan lång tid tillbaka.

Det var väl därför jag startade denna sträng…?  

Jag börjar förstå vad du menar och känner nu att jag inte skrev utförligare om vad jag menar med att min släkt börjar på Österlen.
Julius Koch är den förste kända släktingen och hans efternamn har inte levt vidare, så den Kochska släkten har jag ingen aning om.
Från honom och till min fars föräldrar så har alla i släkten bott på Österlen.
Vet inte om du förstår hur jag tänker nu.

#48 Jo, det gör jag nog.

Det jag menar är att jag kan också hitta t.ex. en linje som går rakt bakåt och hamnar på en ana som bodde bara några kilometer från där jag bor nu. Fast jag skulle inte säga att min släkt började där. Min släkt börjar ju också i Norrland, och i Västergötland och i södra Skåne och…

Jag är väl lite frågande till uttrycket att man tillhör en släkt. Förstår du hur jag tänker?

 (Eller är jag besvärlig…?)

Med släkt menar du i rakt nedstigande led.
Om man sen forskar vidare på barn och deras familjer som bildar nya familjer, så kommer man egentligen bort från släkten.
Som släkt tänker jag på att forska på alla fädrar bakåt.
För då blir det ju av samma kött och blod.
Ju längre bort från mor- och farföräldar man kommer, desto mindre släkting blir man.
Nu känns det som om jag börjar hänga med!
:-)

Men för att återgå till min fråga:
vet du möjligtvis hur jag ska hitta vidare om släkten Koch?
För det finns inte mer uppgifter i Svenska kyrkoböcker om Julius Kochs föräldrar.

#50 Jag menar nog inget om släkt. Jag startade strängen för att jag undrade hur man ser på ordet "släkt".

Jag föreslår att du startar upp en ny sträng om Julius Koch. När man "byter ämne" i en sträng är risken att flera diskussioner förs samtidigt…

Okej!
Men då fixar jag en ny sträng. :-)
För jag kan inte tänka mig att det fanns så många Koch här i Sverige på medeltiden.

Men nu ska jag göra mig klar till att sova.
Jag ska jobba imorgon.
Hoppas bara att jag överlever!

Passar på att önska dig en fortsatt trevlig sommar!

Mvh
/Lars-Göran

#52 Tack detsamma!

Eftersom min pappa hållit på mycket med släktforskning under många år så har jag listor med förfäder som går tillbaka till 1600-talet (och även 1500) på min pappas sida till massor av "stamfäder" vilken skulle jag då välja som "början" till min släkt??  hör ju till en massa olika släkter då, lika mycket till varje. Om nu nån släkt var "nåt fint" kanske det var roligare att tillhöra den än alla bönder…. 15 av 16  (i generationen farfars farfars far) var bönder på Bornholm. Den sista grenen var köpmän och handelsskeppare på Östersjön … så då blir det det roligaste, och roligt nog så är det den vägen mitt efternamn kommit.

#54 Ja, fast det delvis saknar logik så håller jag med om att ett efternamn skapar släktkänsla.

Puttar upp denna med anledning av den nya diskussionsgruppen "Släkter"…

Med lite tur och mycket arbete har jag lyckats komma in på Svinhuvud, Stierna och Simla ätterna. De äldsta ursprungen ligger tillbaka till första halvan av 1300-talet  Det blev senare fler olika adliga ätter, men mitt ursprung är en bit före aelsbegreppet, men de tillhörde de mest framgångsrika bergfrälsesläkterna vid Falu gruva. Från 1600-talet  är det bara vanliga bodesläkter.

Svinhuvudsläkten är ju här en mycket välkänd släkt och numera brukar jag berätta att jag tillhör den äldre svinhuvudsläkten, liksom många andra (de flesta med gamla anknytningar till Falun med stor omnejd)..

#57 Bjornen 

Jag har också släkten Svinhufvud och Stierna bland mina anor. De namn som leder dit från mej Lissan56 är; Westfelt, Dewall, Schönström, Svedberg och så Nils Hansson Stierna & Gertrud Knutsdotter Svinhufvud.

Svårt begrepp det här -tillhör du en släkt - klart man gör - men handlar det inte om ett språkbruk och att traditionerna för släktforskningen har ändrats.

Reflektionerna kring ordvalet SLÄKT blir nog högst personlig.
Jag har funderat en del kring frågeställningen tidigare - det landar hela tiden tillbaka till den personliga känslan och det sätt man själv väljer att utrycka sig på, helt enkelt vilket ordval man väljer att använda.
Jag personligen skulle inte kunna säga att jag tillhör släkten X för att jag har hittat en ingift person med namnet X. Om jag skulle berätta för mina barn skulle det bli i ordalaget; I en gren av vårt släkt träd finns personer med namnet X
Och visst är dom väl släkt men jag använder nog inte ordet fast dom ingår i mitt släktträd.
Begreppen har väl luckrats upp precis som det står på Wiki.
Det är nog den personliga känslan som avgör hur man benämner det, för jag är inte heller konsekvent i mina val.
Jag har tex en väldig stark släktkänsla på Ett led utav spinnsidan från min farmors sida av väldigt starka kvinnor, en del av dom ensamstående, men kvinnornas livshistoria är knuten till två mindre samhällen, med hus som jag varit mycket i, dessutom äger jag smycken som kommer från detta led i min historia, smycken som ärvts från döttrar till döttrar eller som i mitt fall då min farmor ingen dotter fick, ärvde jag smycket av henne. Detta kvinnoled känner jag starkt för, och trots avsaknaden av gemensamt släktnamn, så här skulle jag välja orden, SLÄKT på denna gren.
Men många omskrivningar blir det för att försöka göra en korrekt beskrivning.
Jag har även en SLÄKT känsla i en annan gren som jag följt och forskat kring, ett soldat namn. Där har jag utgått från alla dom grenar (8 barn som han hade) och deras barn och deras barn - osv
Alla med samma namn, SLÄKT jo visst är dom men jag använder kanske inte namnet så, utan säger nog att alla har en gemensam anfader i denne soldat.
Ofta märker jag att jag hänvisar till någon som jag kan relatera till och har haft en personlig relation till så som, då blir ordvalet; släkten på min farmors morfar sida, grenen på min farfars farmors sida.
Jag har hittat egna benämningar numera för att lättare kunna placera ut dom i dagligt tal, och dom olika grenarna i släkten har fått arbetsnamn som , tex Ystadsläkten, Danmarkssläkten, Kiviksläkten. Båtsmansättlingar m.m .Så på det sättet använder jag ordet SLÄKT igen.

Likväl ingår alla tänkbara beskrivningar i min släktforskning och är med det likväl släkt.
Släkterna ingår i mitt personliga släktträd men där finns det i sin tur många grenar.
Hua, det blev kanske rörigt detta …

En släkt är väl enligt äldre begrepp ett led på den manliga sidan. Då ärvs ju samma släktnamn i generation efter generation (gäller ej patronymikon). Jag känner tillhörighet till det namn som förekommit i min släkt under flest generationer, i mitt fall min mammas familj Westfelt, som haft samma efternamn sen 1681.

Min farfar antog 1949 ett nytt släktnamn. Antalet bärare har som mest varit uppe i tio, tror jag. Nu är vi sex kvar, och bara jag och min bror kan föra namnet vidare. På mig vilar ett tungt ansvar.

Lissan56:

Jag har en förfäder född 1602, vars hustru kommer från Svinhuvud med flera släkter. Hans mor är också mycket troligt från samma släkter (men går nog inte att bevisa) occh troligen även farmor. Därefter blev det bara bondesläkter med patronymikon.