Begravning i stillhet.
Man stöter emellanåt på noteringar om självmord och om 'begravning i stillhet' i dödböckerna. Vid Oppunda Häradsrätts höstting 1816 avhandlades under § 40 följande mål som kan belysa beslutsgången i fråga om begravning av självmördare vid denna tid.
Jemlikt Konungens Befallningshafvandes i Länet till Domhafvande ankomne skrifvelse af den 31 i sistlidne månad företogs nu undersökning huru förhållas borde med Soldaten Gabriel Ros döda Kropp, hvilken person den 30 nästlidne October hängt sig i Rahlsta By och så medelst sig lifvet afhändt samt huruwida denne persons döda Kropp kunde få begrafven warda. Härvid förekallades och hördes Corporalen Malm samt Soldaten Jonas Wass och Bonden Jan Pehrsson i Knutsta, hvilka utan att något jäf emot dem kunde utrönas fingo aflägga den vanliga wittnes eden samt instämde i den upgift att Ros som tjente wid Oppunda Compani under N:r 356 för Knutsta Rote hade den 30 sistlidne October middagstiden avhändt sig lifvet på det sätt att han hängdt sig uti en Bod wid Rahlsta by och hade så snart detta blifvit uptäkt wid Kroppens nedtagande noga blifvit eftersökt att ingen utwärtes åkomma å den döda Kroppen fans, så att med wisshet kan utrönas att ingen annan warit till dess död wållande och hade afledne Ros warit sagtmodig i dess förhållande samt efter hvad desse wittnen sjelfve erfarit aldrig annorlunda än fullkommeligen till sine sinnen redig, ehuru de likväl af andre trovärdige personer hört omtalas att han flere gånger i sin lefnad haft anfall af mycken Mjäldtsjukan.
Derefter inlemnades och uplästes icke allenast den af Herr Kyrkoherden i Lerbo Församling angående den dödes Christendoms kundskap och frägd i Lifstiden afgifne Embetsbetyg af den 27 i denna månad än den Embetes attest som blifvit lemnad af Provincial Medicus här i orten Herr Assessoren Eklund den 8 sistlidne Nowember då han enligt LandsHöfdinge Embetets anmodan anstäldt besigtning å den döde Kroppen och blef därpå afsagt följande
Utslag
Då Härads Rätten wid den härutinnan hållne undersökning blifvit inhämtat sådane omständigheter hvaraf skjäliga anledningar dertill förekommit att aflidne Soldaten Daniel Ros då han sig lifvet afhändt företagit sig denna gårning under iråkad sinnesorolighet och anfall af den mjältsjuka hvaraf han förut under sin lefnad någre gånger warit anfallen. Altså Pröfvar Härads Rätten till följe af 13 Cap. 1 § Rgs Balken skjäligt det må hans döda Kropp begratven warda, dock att sådant sker i stillhet och på sätt med Kongl: Förordningen den 27 October 1725 och Förklaringen den 4 Aug: 1737 öfverensstämmelse och skall till werkställande af detta Rättens beslut Protokollet härutinnan till vice KronoBefallningsmannen Södergren öfverlämnas.
Det framgår här tydligt att Häradsrättens och allmänhetens rättsuppfattning helt skiljer sig från den nästan hundraåriga lagens bokstav. Rätten accepterar ett löst påstående om en hörsägen om tidigare depression som tillrävkligt bevis för att Ros skulle ha begått sin handling under intryck av en sinnesförvirring.
#0 Intressant!
Jag kan tycka att den tolkning som gjordes är mycket sympatisk.
#1. Ja, visst är den det, men den är otvivelaktigt rakt emot lagens bokstav. Exemplet visar att rätten helt enkelt struntade i lagen.
Sextio år tidigare, 1758 var en stor strid vid grannhäradet Jönåker där en av mina anor, en väl ansedd bonde på 57 år, hängt sig dagen före husförhöret av fruktan för den elake pråsten. Familjen försökte förtvivlat få honom förklarad för sinnesförvirrad, men prästen motsatte sig detta mycket hårdnackat. Slutet blev att bödeln grävde ner kroppen på okänd plats ute i skogen.
#2 Det låter fruktansvärt. Mna får en känsla av att prästen var rädd att om han gav med sig så skulle det drabba honom själv. Det är svårt att inse det kristna i hans agerande.
Det är svårt att verkligen sätta sig in i såväl lagar som värderingar hundratals år i tiden. Väldigt lätt att döma och grunda det på dagens situation.
Nog är det svårt att sätta sig in i gamla tiders tänkesätt. Detaljstudier av domböcker och sockenstämmoprotokoll kan hjälpa till. Det är ju anmärkningsvärt att den föregivet upplyste Gustaf III under 20 års envälde inte gjorde något för att mildra dessa lagar Istället såg man mellan fingrana på en lagvidrig rättstillämpning. Det fanns naturligtvis starka krafter som stretade emot och som trodde att det skulle utbryta självmordsorgier bland det förtryckta småfolket om man inte längre kunde hota med de eviga straffen.
Det är ju praktiskt taget regel under början av 1800-talet att självmördare begravs 'i stillhet', 'vid kyrkogårdsmuren', 'utan klockringning' eller 'vid norra sidan'. Bevisen för sinnesförvirring var kanske ofta lika svaga som i fallet med soldat Ros.
En nutida parallell är dödshjälpsdebatten, som blossar upp emellanåt. Där finns samma polarisering.
#3. Den hårde prästen Moræus i Bergshammar var 86 är gammal och dog senare på året. Han kan väl inte ha haft mycket att förlora, kan man tycka. Antagligen trodde han väl själv att moralen skulle förfalla fullständigt om han gav efter på den här punkten.
Han var van vid hårda tag. Krigspräst hos Karl XII och rysk krigsfånge under åtta år.
Ett tips om en präst som skriver om sina döda församlingsbor på ett poetiskt sätt:
På vårt släktträd fanns lilla Anna Ersdotter som dog 20 januari 1827.
Prästen skriver:" Hon var sina föräldrars enda barn och fostrades till deras glädje och hopp, men tvänne dygns sjukdom utsläckte hennes lefnadsljus och öppnade för henne salighetens rike den 20 i denna Månad, då hon uppnådt en ålder av 2 år 10 Mån. 23 dagr."
Ytterligare ett exempel:
"…. Han uppnådde en hög ålder men fick också erfara ålderdomens bräcklighet, som gjorde att han likt en mogen sädes kärfve feck införas i ladorna och avsomnade stilla i döden den 24 denna månad efter en lefnad af 80 år."
Dessa citat från Orsa FI:5 bild 182 (Arkiv digital) - Genline GID 161.35.21300.
Tänk om alla böcker var lika läs- och tänkvärda!
#6 Ja, poetiska präster var det alldeles för ont om!
Mycket vackert. Något sådant har jag aldrig träffat på. Det längsta de sörmländska prästerna sträcker sig till är "ärlig och saktmodig". Och så förstås "Högwälborne Herr Grefven och Riddaren af …". Men det gäller aldrig mina släktingar.
Starta ny diskussion