De där katekismilängderna i nordvästra Skåne (kanske finns annorstädes också) är spännande, där man kan följa befolkningens "försvenskning". Jag tror i och för sig inte den säger så mycket om folket talade svenska eller danska, för alla talade nog skånska! Det gäller alla "ramsor" ur kristendomsläran som man var tvungen att lära sig utantill, och än värre förstå vad de innebar, som prästen noterade i den där kolumnen. Jag gissar att detta ofta var "rena grekiskan" för allmogen, så när man väl hade lärt sig en ramsa i barndomen så var det inte läge att lära sig den på ett nytt språk! Utan att kolla några källor så tror jag att det är just efter 1678 då "försvenskningen" tog en mer organiserad riktning, som skiftet skedde att barnen skulle kunna sina ramsor på svenska och inte på danska. Alla nytillsatta präster från och med den tiden var också svensktalande, och många hämtades norrifrån. Frågan är hur mycket av predikan som skåningarna förstod när det stod en norrlänning i predikstolen!

Tack Anders!

Så det som skilde var kanske bara förmågan att lära sig "citaten" på det nya språket?

På sidan som jag länkade till i #0 finns just några rader om att trots ganska "brutala" försök att försvenska Skåne så lyckades man aldrig riktigt med språket.

Jag håller med om att katekismilängderna är intressanta! I de fall man inte bytt ut prästen så kan man se hur det smyger sig in t.ex. danska ö lite här och där.

Det var inte bara efter 1678 som de hårda orden haglade över skåningarna. Men kanske de mest kända.

Särskilt Karl 12 misstrodde skåningarna: han ville inte ha några opålitliga element i sin viktiga gränsprovins. Eller när han försökte luska ut Loshultskuppen: dessa göingar är en samling förhärdade lögnare.

Lybeckers tal 1679 i Hjärsås: I stället för den ed och trohet som I allesammen eder förpliktat men dessvärre skamligen missbrukat och alldeles slagit i vädret, I intet mål tänkt eder själs salighet, utan leveretat eder till den evige fördömelsen. Ja, ock eder timliga välfärd hos eder nådig konung för länge sedan igenom detta tillfälle bort förlora. Vad menen I vä, I förrädiske och förbannade folk, skulle väl den rättmätige, som bränner över eder stillas och i någon mån ändras, ja denna och det nu över detta land svävande blodiga krigseld, stillas, lindras och utsläckt varda.  osv.

och fortfarade så är skåningarna är de uppviglande snapphanarna, till exempel Elupproret i Göinge efter stormen Gudrun.

Jo, i "gränstrakterna" lever faktiskt en del kvar. Ganska många år efter 500-lappens introduktion dög den inte som betalningsmedel i en del skånska gränsbyar.

Att Sverige placerade Karl XI på en sedel menade dessa var som om Tyskland skulle ge ut en sedel med Hitler på…

#3

Du menar Karl XI? Under Karl XII så blev det OK att ha med skåningar i svenska armén. Han behövde väl all kanonmat han kunde få tag på..

Karl den 11, menade jag, fast jag är inte förtjust in den 12 heller. Vad 17 gjorde han i Turkiet i 5 år? Visst , han var kvarhålld några år men så roligt kan det inte väl ha varit där nere?

Jag visste inte att vissa rådgivare i Sverige ville deportera skåningar till baltikum och kungen (den 11:e) lutade också åt det hållet. Det var först när jag såg "svenska dialektmysterier" som jag fick den nyheten och sedan läste jag om det i några böcker också. Lite etnisk rensning.

Men det är intressant att se hur släkten har klarat sig under allt detta. Fast besviken är man för jag har inte hittat någon som helst snapphane fast jag har släkt i de områdena. Lite mjäkiga var de nog eller tyckte de hade för mycket att förlora.

I min "hemsocken" Äsphult, ska 2000 svenska soldater ha logerat i 2 dagar och plundrat ut den ordentligt.

Man undrar hur anfäderna hade det efter den händelsen.

Min anfader Nils Nilsson Smed i Slähult (Osby) (1631-94) var med vid Loshultkuppen. Det ni!

#7 Ja, du Anders - sånt är kul att hitta!

Jag var spekulant på en stor herrgård utanför Ängelholm för några år sedan - ett s.k. vansinnesprojekt som ej gick i lås - tack och lov!?

Där hade snapphanarna haft kul en gång 1677. Lyckades ta sig in på gården där man höll konferens om snapphanehärjningarna.

Snapphanarna,  under ledning av Eskild Nielsen, lyckades övermanna vakterna.

Där pågick en middag med hovrättsassessor Chronström, en överste och en auditör. Gästerna bands och placerades ut längs med väggarna. Sedan satte sig snapphanarna till bords och smörjde kråset - samtidigt som man kastade resterna på sina fångar och smädade dem hårt.

Tänk att hitta anor i ett sådant gäng!

Vad roligt att hitta nåt sådant i släkten. Jag blir riktigt avundsjuk! Mina anfäder i göingetrakterna har varit tråkiga domare, riksdagmän och en birkefogde (en riktig dansk var han!).

Domare, riksdagsman och birkefogde - det låter väl inte tråkigt!?

Vilka år var han riksdagsman? Jag har själv en riksdagsmanna-linje från farfars morfar och några generationer tillbaka. Jag har försökt skaffa en del litteratur för att få en liten blick in i vad det innebar.

Just den grenen i släkten har jag annars forskat mycket lite i själv utan förlitar mig mest på en gammal släktutredning från 1917. Den tar slut ungefär vid försvenskningens tid, men jag har någon som bor på en större gård så kanske går det att komma längre…?

Kirsten Nilsson i Ljunga, Vinslöv, var riksdagsman runt 1700-talet (har inte pappren i närheten), på farmors sida är det en --- Jeppsson från Västra Hoby, som var riksdagsman i andra hälften av 1700, på morfars sida  var Anders Mårtensson från Linderöd riksdagsman på 1600-talet.

Kirsten Nilssons släkt (ättlingar) kallades nämndemanna- släkten för de flesta var nämndemän runt om i socknarna runt Vinslöv.

Har du släkt som var ledamöter i riksdagen på 1600-talet kan denna bok vara till hjälp:Mårtensson: Förteckning över bondeståndets ledamöter vid riksdagarna 1600-1697

Annars har jag mest hittat uppgifter i diverse hembygdsböcker.

Jag tycker det ska vara lite liv i släkten, då är det roligt. När de är lite väl präktiga så är det såå tråkigt!

Så långt tillbaka som 1600-talet har jag inga (kända) riksdagsmän. Min äldsta var riksdagsman 1760-1779, vilket ju var en spännande tid. Han bör ha varit med vid Gustav III:s "statsvälfvning".

Visst är det kul med "liv" i släkten. Och säkert har det varit mycket liv - men det är sällan man hittar källor som berättar om det.

Och det behöver alls inte vara adelsmän eller riksdagsmän för att det ska bli spännande. En av de mer fascinerande anorna jag har var fattig kvinna i ett ynkligt torp i Tibro, Västergötland.

Och det som gör henne spännande är delvis just källor!

Á propos #1 så har jag med hjälp av en annan släktforskare nyligen fått klart för mig att "danska Lusse" inte är en av mina anor…

Snyft…