Även i Holland blev yrken efternamn, de Boer (bonde), Visser (fiskare), men också varifrån personerna kom, van Amersfoort,  van Amerongen, van Empel osv.

Fr o m 1811 blev det obligatoriskt med efternamn, dvs patronymikonerna försvann. Det var den franska ockupationsmakten som bestämde att alla skulle ha ett efternamn. Det ledde till att en del tog konstiga namn, kanske som en protest mot fransmännen. Nu dök det upp namn som Naaktgeboren (född naken), Bloothoofd (kalrakad) eller Zondernaam (utan namn).

/Anneli

Vi har ju gårdsnamnen och i några fall har de troligen ett ursprung i medeltida klannamn. Klannamnen fanns kvar längre i Finland (som tillhörde Sverige) och de följer med svedjefinnarna till Sverige. Gårdsnamnen har oftast ett ursprung från den som bygde gården och där finns ofta yrkestitlar eller egennamn.  

Troligen finns en del klannamn och/eller gårdsnamn bland de första soldatnamnen under äldre indelningsverket eller kanske redan under fäniketiden.

#0, #1, #2 Intressant!

Jag gissar att det ser helt olika ut i olika epoker? Det jag stött på är ju hur hantverkare tog sig ett namn då de blev gesäller. I mina exempel har detta varit under senare hälften av 1800-talet i Skåne och jag vet inte hur länge det varit så eller om det gällt hela landet.

I Sverige är det nog snarare soldatnamnen som började hänga kvar i slutet av 1800-talet, dvs då började ju även barnen ta dessa efternamn.

I Tyskland har yrkesnamnen också blivit efternamn, Bauer, Bäcker Meyer, Schmidt är bland de vanligaste efternamnen. Kurder har ofta efternamn bildade av naturord har mina elever berättat för mig. när och hur traditionen började vet de däremot inte.

Eftersom jag har elever från många länder kommer vi ofta in på diskussioner om hur saker är lika eller olika i deras respektive länder. En somalisk elev fick nyss lillasyster, hon ska heta som sin moster. Det var helt naturligt att uppkalla nya barn efter släktingar. De punjabiska eleverna såg förvånade ut och tyckte det verkade besvärligt att två familjemedlemmar heter samma sak. Jag talade om att vi i Sverige ofta ger barnen en släktings namn åtminstone i mellannamn. Det gör man ofta i Burundi också fick jag veta.

Den svenska namntraditionerna var till slutet av 1800-talet att första sonen uppkallades efter farfar, andra morfar och första dottern efter farmor. Vilket kan vara en ledning när det gäller släktforskning. Det var först när barnen fick flera förnamn som nya namn kom in i bilden.

I en gård fanns Erik Ersson och Brita Ersdotter. De fick två barn Erik (Ersson) och Brita (Ersdotter). Erik gifte sig med En Brita Ersdotter och Brita gifte sig med en Erik Ersson. Alla tre familjerna bodde kvar på gården och de fick naturligtvis också barn och naturligtvis varsin Brita och Erik. Så i den gården fanns 5 Erik Ersson och 5 Brita Ersdotter samt ytterligare några barn. En liten smula svårt att hålla dem isär.

#6 Sådär generellt kan man nog inte säga att namntraditionerna var i Sverige. Det varierade mycket beroende på var i landet man befann sig. Ibland valdes morfar före farfar. I vissa områden behövde namngivaren vara död, så då kunde far- och morföräldrarnas namn helt utebli eftersom de var i livet.

Yrken som släktnamn är ganska ovanligt i Sverige. De som finns är väl ofta soldatnamn ursprungligen. Lite märkligt med tanke på hur vanligt det är i England och Tyskland.

Visst kan morfars namn vara "tyngre" ibland men generellt användes bägge föräldrarnas förfäders namn och detta oavsett om de var döda eller inte och det gällde hela landet (inkl. Finland). Lokalt kan dock andra traditioner ha varit tyngre. Av någon anledning kan i vissa fall något av namnen bli "omoderna". Mycket tyder på att det var ett namn som fått dåligt rykte. Bland de äldre tiderna var nog oftast orsaken att något av barnen dog i unga år. Döda barns namn fick nästan alltid efterträdare men det är sällan att flera än tre barn får namnet (tre magiskt tal ?). Det förekommer till och med att flera barn i samma barnakull får samma namn under förutsättning att första barnet lämnat hemmet. (I något fall har det första barnet blivit förkastat av familjen, oftast genom olydnad mot föräldrarna.)  Barn i ett senare gifte är det vanligare att det finns ännu något barn med samma namn.

De flesta efternamn från 1800-talet och ev. tidigare har födelseorten som grund och vanlgare när de varit bosatt vid annan ort t.ex. Sundström, Boström.

Många som arbetat vid bruken har tagit namn med anknytnning till yrket t.ex. Stålberg, Stenberg, Gråberg och Hammarlund. I några fall är även yrket grund till namnet t.ex. Smed, Smedberg.

I Hälsingland börjar soldatnamnen att uppstå som efternamn under 1700-talet. De flesta soldatnamn som efternamn har dock uppstått under 1900-talet efter att ha varit gårdsnamn.

Yrkesbeteckningar är vanliga bland gårdsnamnen t.ex. Skommars, Snickars, Smed, Skräddar och Barkar.

Mitt efternamn Engström uppstår när gården flyttades till en äng (eng) vid en ström vid storskiftet.

#7 Det där ser jag ofta i min skånska släkt, att man inte ger farfars/morfars namn förrän han dött. Det är alltså vanligt att det är de yngre barnen som "hedras". Men det finns undantag, även i samma socken, där även en levande anfader "hedras". Jag vet inte om det finns ett sammanhang med epok.

#8 Min morfars släktnamn tillkom ca 1800. Min anfader tog där namnet efter den rote han tjänstgjort. Det verkar alltså inte varit ett soldatnamn.

#8 "Det förekommer till och med att flera barn i samma barnakull får samma namn under förutsättning att första barnet lämnat hemmet. (I något fall har det första barnet blivit förkastat av familjen, oftast genom olydnad mot föräldrarna.) Barn i ett senare gifte är det vanligare att det finns ännu något barn med samma namn."

Samma namn på levande barn har jag sett många gånger i de områden jag forskar (främst Skåne), och det kan nästan alltid förklaras med att det finns fler än en person med namnet som "måste hedras". T ex om farfar och morfar har samma namn, eller om en tidigare maka/make har samma namn. Det är inget krav att första barnet måste ha lämnat hemmet.

Det du berättar om att ett barn förkastats pga olydnad och därmed gör namnet ledigt låter väldigt udda i mina öron, men intressant om det finns konkreta exempel på det?

har också ett antal exempel i min forskning där syskon har samma förnamn (och efternamn), lite jobbigt att hålla reda på…

I mellan österns arabisktalalande länder får en man ofta ett tilltalsnamn efter sin förstfödde son.

T.ex Om mannens första son namnges "Ibrahim" får pappan, av respekt, tilltalsnamnet "Abu Ibrahim" (Abu= Pappa till).

Jag har ett exempel på att ett barn dömdes att bli arvslös efter föräldrarna genom olydnad. I det fallet blir hennes namn ledigt för ny innehavare, men kan inte säkert belägga om det är samma moder till nästa barn eftersom det är händelser före bevarde kyrkböcker.

I de områden jag har forskat lite djupare är det ovanligt med flera barn med samma namn. Däremot förekommer Johan/Jan och Jon/Joen/Jonas som är två helt slilda namn. Även kan Kersti(n) och Kristina vara två skilda namn eller varianter av samma namn.