Det här med oäkta barn är komplicerat.

Läs: http://www.genealogi.se/oakta.htm

På min äldste morbror född 1906 står det i födelseboken okänd fader men han visste vem hans biologiske far var.

Min morfar kände också honom. Lite konstigt var att min morbror var den som påminde mest om morfar men morfar var som sagt inte far till honom. Antagligen har mormor gillat män med samma typ av utseende.

Ta t.ex en piga som blev med barn,fadern var husbonden som kom undan med böter. Pigan fick också böter men hon hade inte råd att betala böterna,så hon fick utstå med spöstraff.

En oäkting blev kallad horunge,utan att denne hade någonting med sin tillkomst att göra.så nog fick barnet veta att modern var otrogen alltid.

Kyrkan såg allvarligt på denna syndfulla förselse. har du märkt att när bröllopet har varit så har ett barn kommit till strax efteråt. så det har hastates med giftomål.

Ungdomar samlades ofta i samband med pingsthelgen från olika byar.Även andra storhelger förekom.och vad hände där?

Att i frågasätta Kyrkan för allmogen var nog ingenting man ville under prästens tukt och förmaning.

Undrar hur det gick till vid det adliga ståndet,hur och var kyrkans inflytande där?

#0 Det finns nog lika många varianter som det finns barn. Att det står okänd fader i en kyrkobok behöver inte alls betyda att han var okänd.

Jag har två fall från tidigt 1900-tal där det gått att få fram en fader genom att muntliga uppgfter om vem som var far vidarebefordrats in i nutid. Och i båda fallen har det varit "känt i byn"…

Har en anfader som också betecknades som oäkting i födelseboken. men vidare efterforskning så var hans far icke myndig. dock gifte dom sig när han blev myndig.

Namnet härlede också till hans far.+ att jag har hittat i en psalmbok uppgifter som styrkte faderskapet.

#4 Det är kul när olika uppgifter och ledtrådar till slut leder fram till att man är tillräckligt övertygad om att ha funnit sanningen.

På utbildningen jag var på i helgen berättade kursledaren, att hon hade en bekant som var född som "oäkta". På ett förelsedagskalas som barn hade hon inte fått använda toaletten på kalaset med motiveringen att hon var "oäkta". Det måste varit en bra bit in på 1900-talet.  Tur att vi kommit en liten bit "längre", för det har vi väl?

#6 Usch, det låter ju hemskt!

#6 Ja det hoppas jag verkligen. Min mormor var i ärlighetens namn något bekymrad över att jag inte var gift och skaffade två barn och fortfarande inte gifte mig. Det enda som kändes obehagligt för mig personligen var att sambon och jag efter båda sönernas födelser, fick åka till Familjerätten och intyga att sambon var far till barnen. Smått förnedrande enligt mig men lagstadgat.

Min äldsta son frågade mig en gång när han var liten varför jag och pappa inte var gifta för det hade han ju förstått på dagis att föräldrar skulle vara. Gissa om jag var skogstokig på dagispersonalen.

När han började i första klass så var ca 80% av klasskamraternas föräldrar gifta, en mycket högre andel än vad jag själv trodde. Nu är han 14 år och av hans gamla klasskamrater från låg- och mellanstadiet så är idag majoriteten av deras föräldrar skilda. Jag och sonens pappa står fortfarande ut med varandra trots att vi skippade bröllop. Jag tänker inte citera Krösa-Maja med "jag sär, jag sär" men ibland undrar jag. Samtidigt har jag inget befog för såna tankar eftersom mina föräldrar har varit gifta i 43 år, mina morföräldrar var gifta i 53 år innan mormor blev änka osv, osv. Tror inte det är själva äktenskapet som är problemet.

Det sista stycket hör egentligen inte till diskussionen men visar samtidigt på en utvecklingen i historien, för 100 år sedan var det otänkbart att leva i ett samboförhållande, idag lika vanligt som Kalles Kaviar på ägg. För 100 år sedan var en skilsmässa att liknas vid en mindre skandal. Idag är det helt okej att gå skilda vägar om man inte står ut med varandra.

I Stockholm var det vanligt med sk Stockholmsäktenskap redan på 1800-talet, där man valde att inte gifta sig. Kan det ha berott på att kvinnan då blev omyndig igen efter att ha fått myndighet nyligen?

För några år sedan så föddes mer än hälften av alla barn i Sverige till föräldrar som inte var gifta. Jag tror det ändrat sig nu, det är inne med stora bröllop. Dessutom har invandrade familjer andra trditioner.

#9 Egentligen, om man ser till ekonomiska aspekter, var företeelsen Stockholmsäktenskap ganska märkligt med tanke på hur oskyddad kvinnan var om sambon skulle avlida. Som icke gift var hon ju inte berättigad till sk änkepension utan fick vända sig till fattigkassan eller arbeta. Något knepig situation om man också blir lämnad ensam med barn.

Det var också så på 60-70 talet, jag hade bekanta som råkade ut för det otänkbara och satt utan säkerhet och utan livförsäkring, som gick till makens familj. Även idag måste man se om sitt hus när det gäller tryggheten

Jag är dålig på det juridiska men har i alla fall en fråga. När det gäller arvsrätt så bör väl sambor teckna ett inbördes avtal (vet inte vad det kallas) så att arvsrätten fungerar som i ett äktenskap??

En manlig syssling till mig dog för tre år sen och året därpå dog kvinnan han hade varit sambo med i många år. När kvinnans dödsannons kom i tidningen såg jag att hon hade mannens efternamn och blev förvånad, då jag inte visste något om giftermål.

När jag sökte på mannen i den senaste versionen av Sv dödbok, såg jag att de hade gift sig mindre än 14 dagar innan mannens död. Min tanke var direkt att de hade gift sig bl.a. för att huset som mannen ägde skulle gå till hustrun och inte till hans syskon, som var närmaste arvtagare enligt ärvdabalken, då paret inte hade några barn.

Det stämmer Ingegerd. Jag har ingen arvsrätt efter sambon.

Min bästa väninnas mamma avled för ett par år sedan. Då hade hennes mamma varit sambo sedan en 25 år tillbaka. Sambon var alltså inte far till min vännina. Då min väninnas mamma visste att slutet var nära (cancer) gifte de sig två veckor innan hon avled. Inte för att hon inte ville att hennes dotter, min väninna, skulle få ärva hus och allt, utanför att hennes sambo skulle få "sitta kvar i orubbat bo" som det heter.

OJ, det blev ett rejält skiftbyte på bruket..från oäkta barn till arvsrätt.. nåja, jag känner inget behov av att veta så mycket om arvsrätt.. iaf inte i nuläget, även om det får mig att tänka på bouppteckningen för dessa oäkta barn..

Men man kan ju inte sluta fundera på vilka frågor som kan ha rört sig i deras huvuden när dom fått reda på att det är ett barn på väg..

Jag kommer iaf att börja studera domboken nu eller rättare sagt när jag får tag på den, för att se vad som döljer sig bakom alla dessa oäktingar som jag har hittat i min släkt.. även sidorna i bouppteckningen skall granskas..

Alla barn som föddes utom äktenskapet var "oäkta" oavsett om fadern var känd eller inte.

Många högre ståndsmän som gjorde t.ex en piga med barn, köpte sig ofta fri, och om prästen också fick en slant slapp han bli inskriven i födelseboken som fader.

Jag har stött på i en födelsebok att barnets far varit noterat och sedan bortskrapat, jag tror det kan ligga något sådant bakom.

Jagkan inte förstå att något barn kan vara oäkta, alla barn är ju rätt och slätt barn.

Jag föredrar att kalla dem utomäktenskapliga (uä) istället för "oäkta", för det begreppet låter så märkligt. Det kommer troligen ifrån begreppet att "vara född i äkta säng", dvs att föräldrarna var gifta och hade fullbordat det under bröllopsnatten… Åtminstone i högre sociala skikt under medeltiden fanns det väl såna regler att det också skulle vara bevittnat?

Men en intressant sak i detta är ju varför man alltid talar i negativa former..

Man ser aldrig att det står "äkta barn" det är alltid "oäkta" som framkommer… var även det ett sätt att förnedra människor på den tiden??

Jag kan tänka mig att det var lite av ett skällsord på den tiden..

#17 så var det.