­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­Brev 1:

Lasarettet den 2/3 1918

Min kära gumma

Tack för dit bref som jag fick om måndag

Jag tenkte skrifva i går men det blef ej något af för mig

Jag haller på och kryar till mig litet mer för var dag som går   jag har ju inget ont någonstans nu men det varar i såret så jag kan nog få liga her ett gott tag till ännu men när man blir bra så får man ju ej klaga

Du frågade om huggarna får köpa potatis

Jag såge ju järna om vi finge behålla den men om så är kan de ju få en half fjärnding var de som är i storberget

Jag hade skrifvit ut en käck innan jag fick dit sista bref det blef  800 kr som de skulle senda dig från banken   jag tenker väl du har fått dem nu

Det kan ju blifv för litet för dig nu när möblerna kommer men du kan ju skrifva till mig om det så får jag ju väkstella om mera pengar

Jag har ej någåt nyt att skrifva tilll dig om   man får bara liga och vänta i för bidan att man ska blifva frisk och det går ju en dag om sender 

her i Östersund är det snart barbake  det är ju goväder var dag

ajö med dig för denna gång

många helsningar till er alla män mest till dig och de små  lef väl önskar din Gustaf.

Brev 2:

Östersund den 26/3   -18

Min kära Ida

Tack för ditt bref   det var bra att du sende blankätterna   jag höjde summan till 4300   det blef som du mins hela timmmerparti 2000 st som blef glömt

Detta tackserade jag till 1500 kr.

Jag ser att det blir Auktion i Hofsjö till 3dag Påsk    jag har nog förstått det men det bror nog på om jag får komma hem till Påsk så jag hinner dit på Auktion

Om du hade kunnat stelt så att du hade fått någon annan som hade ropat in en ko åt oss

vi skulle ju behöfva 2 st minst

De var nog mera som jag hade tenkt köpa af Jonas Petter Andersson men om jag ej kan komma hem till Påsk så måste de få vara    någon lång tid blir det ej som jag behöfver ligga till

Såren har slutat att vara så att bara det blir läkt så får jag nog fara hem och nu käns det nog som jag håller på att bli bra in i kroppen med

Jag har ej något nytt att skrifva till dig om

jag får  nu sluta för denna gång med många helsningar till dig och de små från din Gustaf

Brev 3:

Lasarettet den 30/3  -18

Min kära Ida

Jag skall nu senda dig ett meddelande och tala om att jag mår bra och att jag ej kan komma hem till påsk  Jag får nog blifva her säkert en vekka till men när man kan blifva bra så får man väl hafva tålamod

Jag undrar hur det går för Anton der i storberget  Jag skulle nog önska att han hade så många huggare som möjligt   blått att det blir skapligt huggit så att det blir bara taget det som är ved

Jag undrar hur det går för Eriksson med kalkörningen om han hinner mäd den   kan henda att Linberg jelper till hela tiden

du kan ju orna så du får en ko från Hofsjö   du kunde ju få någon som ropade in en ko at dig

kan henda att guben far kunde komma dit

och så skulle jag helsa från din syster her på lasarettet    hon hade fått bref från dig  hon sade att hon skulle skrifva när hon fick tid   de har så myckket att jöra her nu denna vinter när det är så myckket sjuka her

jag får nu sluta för denna gång

lef väl många helsningar från din Gustaf

Brev 4:

Mariasjukhuset den 17/5

Min kära Ida jag får nu skriva några rader så du ser att jag lefver.

Jag liger nu till sängs och är som en slagen jätte, men det blifver nog bettre dagar. Jag har ju ej så mycket plåga nu. Det går ju en dag om sänder. Du kan ju skrifva till mig så jag får höra hur ni mår der hemma.

Jag har ej så mycket att skriva om för du vet nog hur det är på ett sjukhus.

Ajö mäde dig snälla Ida.  Hälsa till alla

från Gustaf

Brev 5:

Mariasjukhuset den 27/5

Min kära Ida

Jag får nu skrifva några rader till dig så ni får höra att jag lefver män jag har varit mycket sjuk sedan jag skrev till dig sist. Jag har haft så rematist. Du får ej undra på om jag är lat att skrifva. Du undrar om du ska sända en jöns växel. Det får du jöra som du själv tycker, eljes kan han liga till jag kommer hem.

Jag undrar hur det har gått mäd stillningen om höet räckte till.

Skrif oftigare du. Det är så roligt att få höra något hem ifrån. Jag fig dit brev för 2 dagar sedan.

Lef väl. Hälsningar till eder alla

från din Gustaf

Brev 6:

Mariasjukhuset den 29/5

Min Kära Husstru

Jag måste skriva idag mäd. Jag glömde sända tillbaka sockerkortet inna det blifer för gammalt. De behöfvde ej här på sjukhuset något sådant.

Rematismen har jifvit sig litet.

Du kan skrifva och tala om hur hässten har varit i vårana(?) och hur hon är bra på betet. Skrif så fort du kan. Det är alltid roligt att höra. Skrif så fort du kan. Det är så trefligt att få höra något hem ifrån. Hälsningar till

Eder alla från Gustaf

Brev 7:

Mariasjukhuset den 16/6

Min kära ida jag hörde jening telif att du ämnade fara hit till midsommar det tycker jag vore roligt män res då ej hem ifrån förän på midsommarskvällen

Du kommer fram hit halftoltiden män nu är dät så så besväligt att gå på gatora i stockholm för det är så mycket bilar och spårvannar

Du skall taga dig bilar vart du skal för eljest kan du bli öfverkört

Ajö lef väl hälsar till dom alla hem

Från din Gustaf

Bestäl sofvang åt dig en dag i förväg

Det är alltså din farfar som skrivit? Gripande. Man anar vanmakten när han fortfarande vill ta ansvar för allt hemma trots sjukdomen.

Hur gick det för farmor sen?

Instämmer med Anders; Gripande.

// staffan

När farmor Ida blivit änka fortsatte hon att driva jordbruket på gården med stöd av sin gamle far, den tidigare nämnde Per-Olof, och med hjälp av drängar och pigor.

Hon anställde efter en tid en änkeman, med tre egna barn. De gifte sig sedan, när min far var ungefär sexton år. 

Min faster har berättat att det var en rolig tid med så många, ganska jämnåriga ungdomar i huset.

Faster har också visat mig ett foto taget på faderns begravningsdag. På bilden står farmorsfar, Per-Olof, utanför brokvisten med min far i famnen. Har tyvärr inte den bilden men jag ska försöka kopiera den.

Farmor Ida levde på gården tills hon kom till ålderdomshem. Hon dog vid 87 års ålder. Då hade hon varit änka för andra gången i ungefär tio år.

Bilden visar farmor Ida i sitt hem.

Strålande, bygg nu på det första inlägget med några källor till och du har en färdig liten mikrohistorisk uppsats.

För den som är intresserad av detta rekommendrar jag  

Götlind, Anna & Kåks, Helena, Handbok i konsten att skriva mikrohistoria (Stockholm, 2004).

Skall ha den på en kurs i Skellefteå nästa termin. Skall bli intressant!

mvh/gurin

Tack alla, för den fina responsen!

Mikrohistoria har jag aldrig hört talas om. Det låter ju onekligen som en litet lättsammare form av uppsats. Ska forska litet mer i ämnet.

Elenor, vad man väljer att kalla det man håller på med sätter ofta ambitionsnivån. Mikrohistoria är ett relativt nytt begrepp och handlar egentligen om det man brukar kalla "den lilla historien" den som berör på lokalplanet, då satt i motsats till "den stora historien".

Nu gillar jag egentligen inte dessa uppdelningar.

Historiker har tidigare ofta hävdat att om det skall vara någon mening med den historia de skriver skall man därur kunna dra någon eller några generaliserbara kunskaper. Skall man undersöka enskilda personer skall de representera en grupp eller en företeelse eller något liknande och historikerns skall sedan drista sig till att dra slutsatser för helheten.

Detta är ett synsätt som jag som idéhistoriker inte brukar bry mig om. Alla människors historia är värd att skriva ner, om inte annat så för deras egen skull. Alla människor och livsöden är på sitt sätt unika på samma sätt som de alla är representanter för sin tid eller för oss som människor.

I den bok jag hänvisade till har man ännu inte frigjort sig från att det går ut på att leta generaliserbara sanningar och det talas en hel del om forskningsläget. Den som vill skriva en liten historia om sin morfar med utgångspunkt från ett fåtal gamla brev och som börjar grubbla över forskningsläget kommer med största sannolikhet aldrig till skott. Därför är mitt råd att inte börja i den änden. Skriv först ner den historia du vill berätta och glöm inte att ge källhänvisningar. Visar det sig att man senare vill fortsätta kan man börja nysta i hur andra har skrivit liknande små uppsatser och den vägen kanske komma åt källäget.

Poängen är att det inte skall vara så pretentiöst och svårt. Alla som kan berätta något muntligt kan också göra det skriftligt är det budskap jag ofta försöker förmedla. Har man bara funderat lite kring tolkningar av källorna och dessutom tydligt hänvisat till dem så är det en liten genomförd forskningsinsats som med fördel kan spridas till andra.

Slutar här med förhoppning om att fler inte bara letar reda på gamla brev och dokument utan faktiskt också försöker skriva ner små uppsatser. De behöver inte alls bli långa. Några sidor räcker och glöm inte att det inte direkt behöver handla om människor. Platser och saker går precis lika bra att skriva om. Hur hamnade den här vasen hos mig? Vem och var har den tillverkats? Vem eller vilka har ägt den? Vad har den använts till genom året osv.

I hast/gurin

Gurin, det känns väldigt bra att du säger att det inte behöver vara så pretientiöst. Det tror jag kan locka till att det blir flera som vill teckna ner och kanske publicera de enkla livsöden och dokument vi alla ofta kommer i kontakt med på olika vis. Det är ju det man kan sakna i den stora historien. Hur levde de vanliga människorna?

Dokumentation kan ju vara så mycket.

Maken Christer gjorde under 80-talet en relativt stor bilddokumentation om byn Vomb, där han bodde då. Han besökte speciellt de äldre, som bodde i gårdarna och hörde sig för om de hade gamla foton från byn. De plockade då fram sina "skokartonger" med gamla foton. Många foton av hus och namngivna människor fördes över till diabilder. Sedan ordnades en allmän bildvisning, där byborna fick se varandras gamla bilder. Då kom många roliga minnen och anekdoter fram, liksom flera namn på personerna på alla foton. En del finns bevarade som anteckningar, men tyvärr gjordes ingen ljudinspelning och det är inte så lätt att minnas vad som berättades för så länge sedan.

Bildserien presenterades med en översiktskarta och ett flygfoto över byn. Sedan "vandrade" man till olika gårdar, där man jämförde husen från ca 20-30-talet mot 80-talsbilderna. Tillsammans med de gamla husen visades också foton på dem som bodde där då.

För en tid sedan blev Christer ombedd att återigen komma till Vomb och visa bilderna, vilket faktiskt skedde så sent som igår.  Nu är många av de gamla byborna borta, men det kom många nyinflyttade och visningen blev verkligen uppskattad. För de unga är ju även 80-talet gammalt!

När man ser dessa gamla bilder förundras man verkligen över hur mycket livsvillkoren har ändrats på de 75 åren!

Nu skulle allt egentligen föras över till digitala bilder, så att det skulle vara enkelt att spara, och kanske också sprida till de intresserade, men tiden…

Mycket roligt att höra om Christers arbete med byn. Det är just detta som vi behöver mer av. Det behövs som motvikt mot den stora historien. Ni har ju uppenbarligen stommen till en byahistoria. Det finns inget som säger att en sådan måste börja med stenåldern eller de som ägde mark där på Gustav Vasas tid. Det går bra att börja så långt bak som dit minnena räcker.

 Ett annat problem är det där med exaktheten. Den flesta blir avskräckta inför tanken på att de kanske skriver fel. Det är här man måste poängtera att det inte gör något om det blir fel så länge man har källhänvisningar. Sa gamle Kalle så så kan jag skriva det och ange gamle Kalle som källa. Om någon annan senare kan påvisa att Kalle mindes fel så skriver man det nästa gång med hänvisning till den nya källan. En historia med många fel är bättre än ingen historia alls, i alla fall när vi rör oss på den här nivån.

I dag finns utmärkta scannrar som tar diabilder. Med dessa går det ganska fort. Allt är dock relativt och tid tar det hur som.

Vilket jag just nu suckar över. 15 banankartonger med dokument eller vad det nu är skall jag fota av har jag tänkt. 

mvh/gurin

Det här låter jättespännande!

Om någon vill publicera sin "mikrohistoria" kan ni göra det här. Antingen skapar jag en ny grupp eller så lägger jag in det som en artikel.

Det tål att tänkas på. Nätpublicering är inte en så dum tanke.

Ni vet väl att alla nya akademiska avhandlingar publiceras på nätet och går att ladda hem för den intresserade.

mvh/gurin

Var hittar man dem?

Och var hittar man "Götlind, Anna & Kåks, Helena, Handbok i konsten att skriva mikrohistoria (Stockholm, 2004)." Bokhandel? Bibliotek?

Här hittar man Handboken till exempel.

E-publikationerna får man söka sig fram till på de olika universiteten.

Här finns de från Umeå universitet. 

mvh/gurin

Trist nog funkade det inte att direklänka till Adlibris. Men det är bara att slå in namnet i sökfunktionen.

mvh/gurin

Går ni till Adlibris så glöm inte att klicka på själva boken så kommer också en text upp som talar om vad boken handlar om. I detta fall historien om Bönhus-Annas tofflor, vilka författarna lagt upp sin berättelse kring.

mvh/gurin

Tack för hjäpen Gurin! Jag tror jag ska börja på biblioteket…

Det är lite detta vi håller på med i mina studiecirklar. Jag har gjort en ägarlängd och ett bildarkiv för varje gård eller torp i respektive by. I bildarkivet samlar vi foto avscannade lagfarter, testamente, bouppteckningar m.m. Sen länkar jag dom till ägarlängden. Vill man veta mer om en person klickar man på namnet i ägarlängden.

Låter spännande Zachs. Jag skulle gärna vilja se resultaten någon gång i framtiden, men jag får väl flytta söderut först.

mvh/gurin

Ja, det är frågan det, vad vi gör med resultatet. Vi ska väl bränna en cd till deltagarna i cirkeln. men sen vet jag inte. Det är mycket med sekretess och annat som avgör. Vi har ju med en del uppgifter om nu levande. Vi har ju börjat varje ställe med dom som bor där nu. Men det blir ju kanske bara det som står i telefonkatalogen.

Zachs

Det där med sekretess är ett problem, registerlagen, eller vad den nu heter, ett annat. Ni kanske kan formulera er i ord och skriva ner några slutsatser/lärdomar, eller vad vi skall kalla dem, kring projekten i studiecirklarna.  Det skulle underlätta för andra. Dels talar ni om att detta finns och att det är gjort och dels kommer ni att inspirera andar att göra liknande insatser.

Denna sida kanske kan fungera som någon sorts plattform, vad vet jag.

mvh/gurin

Mina egna slutsatser så här långt är för det första att man ska inte ta något för givet. Dom gårdarna som ligger en bit ifrån och som vi från början trodde var dom som fick flytta ut vid skiftet. Visade sig vara tillkomna långt senare genom arvsskifte. Det händer mycket i en bygd på 300 år. Vägar ändras mycket, en del försvinner andra kommer till. Hela gårdar försvinner. Det är nödvändigt att på förhand bestämma omfattningen. En bestämd by, torpen under den och byns soldat, annars blir det för mycket. Men jag tycker att det är ett trevligt sätt att träffa grannar.MVH BZ

Zachs, vilket stort men värdefullt arbete du håller på med! Fantastiskt bra!

Min faster har givit ut en bok om bl a alla gårdar i min hemsocknen och med uppgifter om alla personer, som vid något tillfälle bott i husen. Levnadsberättelser och speciella händelser har fått en egen plats i boken.

Ditt arbete verkar ha samma grunddrag, men är naturligtvis så mycket bättre eftersom du går ett steg till och länkar andra uppgifter och dokument direkt till personerna.

Visst är det underbart vilka möjligheter som öppnar sig med datorstöd och Internet!

Hej Elenor, det var mycket intressant att läsa - brev är tidsdokument. Och berättar så mycket om folks privata liv och även om livet i samhället omkring.

Själv har jag en bunt brev efter mina föräldrar när de var mycket unga och far var inkallad i flera år och var bl a placerad vid gränsen till Finland. Mycket spännande läsning, om hur kallt det var - de fick djupfrysta apelsiner av försvarsledningen till julen ( det var över minus 30 ute  och kallt även inne) - få fick permission  över jularna,  han berättar att de var  boende hos  skogsbrukare och jordbrukare och de flesta pratade finska och min far förstod ju ingenting av språket.  Han blev skadad och skickades till lasarettet i Haparanda och hans snälla soldatkollegor åt upp alla julkakorna som han fått. 

Min mor skriver om hur de i hennes hemort spelade revy och amatörteater och hur samlade in pengar för finska folket, de stickade sockor till försvaret och en del tog emot finska barn och det var brist på mycket och ransonering samt att de endast fick skicka julpaket som hade en maxvikt  till sina män och fästmän. Och deras största problem var att planera in att gifta sig  -det var flera uppskov innan de till sist kunde ses och ha en bröllopsfest.

Hej Inkan,

Det du berättar om dina föräldrar känns väldigt välbekant. Precis samma bild har jag fått från mina föräldrar, av beredskapsårens våndor.
För länge sedan, när jag var i 12-årsåldern fick jag också läsa några av breven de skrivit till varandra. Tyvärr tror jag inte att de breven finns sparade längre.
Mina föräldrar gifte sig också under beredskapstiden. De berättar att samma dag som de vigdes kom order om att pappa skulle inställa sig omedelbart för tjänstgöring. Han lyckades utverka tidsfrist till nästa dag, men sedan tog det månader innan han kom hem nästa gång.
Som du också skriver så var det så kallt, att kvinnorna hemma stickade ansiktskydd till soldaterna, för att de skulle kunna vistas ute utan att förfrysa ansiktet. Pappa har berättat att det var -40° i flera veckor när de gick vakt uppe vid finska gränsen.

Vem vet, du och jag tycks ju komma från samma landskap, våra fäder kanske vaktade Sveriges gränser tillsammans någon gång!

Hej Ellenor - ja jag ser att du även är en jamtstårscha - och vem vet våra fäder kanske träffades under krigsåren. Världen är så liten och ofta korsar vägarna varandra har jag upptäckt.

Det roliga med den bunt brev jag har är att  den även innehåller flera brev från min min fars systrar och bröder - så även vardagslivet på gården, kommentarer om hans hembys folk och även annat vardagsliv ute på olika arbetsplatser finns med som minnen från denna tid. Det känns nästan högtidligt att läsa dem.

mvh

Inkan

Hej på er. Själv håller jag på att gå igenom kvarlåternskapen efter min mormor. Jag inser att det finns flera generationers sparade brev, foton och andra handliger här och jag har talat med forskningsarkivet i Umeå och de är villiga att ta alltsammans. Det blir till att bilda ett familjearkiv. Det blir betydligt bättre än att dela upp det lite till var släkting. Alla hundratals fotografier har jag tagit på mig att skanna in så att alla som vill ha kan få kopior.

Brevmaterialet sträcker sig från 1870-talet till i år.

Mycket intressant läsning är det.

mvh/gurin

#32 gurin; hej, jag har också scannat in gamla foton -höll på hela förra året så att mina syskon och mina kusiner skulle få ta del av de gamla vi ärvt. Det var spännande -och alla är jätteglada. Och min tvillingsyster som arbetar på Riksarkivet har tagit hand om originalbreven och andra handlingar -de förvaras i arkivbeständiga omslag -så gör hon kopior på arkivpapper till oss alla. Så du gör rätt i att låta utbildat folk ta hand om orginalen -dessutom är gamla brev sköra - precis som gamla handlingar och de slits av hanteringen.

Det roligaste är att jag av en ren slump hittade riktigt gamla släktbrev  ( från 1600-1700 tal är de flesta) som redan fanns på Riksarkivet och som jag nu fått kopior av. Riksarkivet har en söksida där man kan knappa in namn och se om de har brev. Jag chansade och bingo!  Har två kartonger  nu med bl a Blomensköld och Macklin -men oj -det är så svårt och jobbigt samt tidskrävande att översätta till begriplig svenska och deras skrivstil är inte så lätt att tolka.   Känns som ett evighetsarbete……

Jo jag hittade lite 1700-tals material i dag. De var inte de lättaste att läsa, trots att jag har 10 års erfarenhet av att läsa tidigt 1800-talsbrevmaterial och dagböcker.

Jag vet att jag har många "släktbrev" både på KB och UUB, några var dessutom "hemliga" tills för något år sedan. Har dock ingen aning om vad som stod i dem eller varför de var belagda med lång sekretess.

Men många livsöden är det och en del är riktigt intressanta. En avhandling om min momors far lades fram sista april i år vid Lunds universitet. Om jag får tid skall jag skriva något om hans första hustru, vars livsöde egentligen är mer intressant.

Men det där med tid är inte helt lätt att få. Det är svårt att skriva på flera saker samtidigt.

Oj, jag förstår att vi kommer att få mycket spännande att läsa här framöver… Kul!

Så oerhört spännande att hitta släktbrev, som är flera hundra år gamla! Hoppas att vi här kan få ta del av något ur dem!

Roligt också att höra, att originalen arkiveras väl. De kommer att vittna om en helt annat livsstil än den som läsaren lever i. 
Förhoppningsvis kan de också hjälpa till att visa den röda tråden mellan det gamla samhället och vårt nuvarande.
Man brukar ju säga:
- Utan historia, ingen framtid! Det ligger mycket i det!
De gamla erfarenheterna är ju den grund som ska hjälpa oss, och framtida samhällen, att fatta bra beslut inför framtiden. Alla sådana tidsdokument är då viktiga små bitar i underlaget.

Elenor,vilka gripande brev man "känner" att han månar om och tänker på sin familj,där han ligger i sin sjuksäng på lasarettet. Hur han oroas och kanske känner sig hjälplös att inte kunna vara till hands hemmavid?

MEN han tycks inte ge upp hoppet om att blir frisk och komma hem,vilket tyvärr inte blev verklighet,sorgligt nog. Nog andas de breven kärlek alltid,en varm sådan,så uppfattar även jag dessa brev och kärleken,omtanken osv, är uppenbar. Vilket vackert kort av din farmor.

# 11 gurin,

Hittade några födelseuppgifter om de aktuella personerna i Folkräkningsarkivet 1890. Har lagt in dem som tillägg i mitt första inlägg i "Släktforskning för nybörjare". Det är ju en källa. 
Antar att det var den berättelsen du syftade på.

Skulle bli mycket tacksam om du vill vara snäll och ge exempel på  andra källor som skulle vara önskvärda.

Mvh/Elenor

Elenor!

Det var egentligen den intressanta sjukhushistorien jag menade, den med de gripande breven hem, men mitt svar gäller lika mycket historien om det lämnade barnet.

Släktforskare är vana att ta reda på namn, födelsedata, ort, vigslar och dödslar, slå i domböcker och leta i rättegångsprotokoll, de är bra källor och kan ge mycket personhistorisk kunskap, men, för att få till riktigt intressanta små berättelser behövs ofta utfyllnad.

När vi forskar i historia finner vi sällan de källor vi önskar. Om vi gjorde det skulle historisk forskning vara enkel. I stället får vi pussla med de vi kan finna och för att hitta dem måste vi på något vis ställa frågor. Vad är det mer vi vill veta och var kan vi tänkas finna dessa uppgifter.

Om du inte finner fler uppgifter om just de här människorna så skulle jag koncentrera mig på att fylla ut historien med kringfakta, något som sätter in de uppgifter du har i ett större sammanhang (kontext). Kanske går det att finna något om benröta och vad man visste om det på den här tiden. Det går kanske därav att luska sig fram till vilken sorts operation man tänkt göra och vilka metoder det vanligen skedde med. Här finns kanske bearbetningar (någon annan har kanske skrivit om detta och kommit fram till resultat du kan använda i din berättelse)?

Av denna kunskap om dessa metoder skulle vi kunna sluta oss till om din anfader faktiskt trodde att han skulle bli bättre eller om han bara skrev dessa brev för att lugna dem därhemma, eller att de egentligen mer var en förtröstan på Gud än på doktorn.

Jag skulle också vilja veta mer om sjukhusmiljön i Stockholm. Går det att finna något om den, andra har kanske skrivit något härom?

Andra frågor som skulle kunna leda någon vart är sådana som hur en person med benröta tog sig till Stockholm från Östersund. Alla sådan här information kring själva händelsen fyller ut de källor vi har och gör dem mer begripliga samtidigt som sammanhanget blir större och därmed blir din lilla microhistoria, byggd på ett litet antal intressanta källor, intressantare att läsa för alla oss som är historieintresserade.

Jag vet egentligen inte om detta var svar på frågan men det kanske kan ge något uppslag.

mvh/gurin

Tack för ditt svar, gurin! Det känns som om det kan vara till stor hjälp!
Tänker genast börja med att intervjua min äldsta faster om hennes eventuelle minnen omkring faderns sjukdom och död. Sedan har säkert syskonen minnen från vad som talats om i familjen omkring detta.
Hoppas jag kan få återkomma med eventuella nya frågor!

Det går så bra så. Har jag tid så svarar jag. I annat fall kan det ta lite tid.

Mvh/gurin

Tänk alla livsöden som bleknar bort och försvinner - skönt att en del berättelser ändå räddas åt eftervärlden!  Det finns  faktiskt gott om roliga och gripande reportage på nätet att ta del av för den som söker, själv berikar jag mig gärna genom att ta del av dem. T.ex. från en serie i Barometern om färgstarka personligheter i Nybro, en ort som jag inte har någon anknytning till, men som jag ändå blivit lite familjär med genom artikelserien.

Den här mycket läsvärda strängen har jag också flyttat till nya forumgruppen med samma namn…

Boken som nämns i #11 fick jag i födelsedagspresent alldeles nyligen av mina föräldrar. Jag har bara hunnit bläddra lite ännu, men den verkar vara perfekt för släktforskaren som vill att hans/hennes forskning ska intressera andra…

Apropå boken så blev kursen i Skellefteå mycket uppskattad av de deltagande. Flera har annonserat att de tänker författa egna alster på "riktigt".

Flera var engagerade i byahistoriker, andra i emigrantproblematiken. Någon försökte reda ut ägarförhållanden i en kyrkby. Någon intresserade sig för en gammal lärares gärning i bygden. Ett intresse för industrihistoria kunde också skönjas, tillsammans med ett intresse för de arbetare som slitit i kraftverk, gruvor samr på åkrar och ängar.

Jag har fått förfrågan om att göra något liknande i samband med Kulturarv Marieholm. Det blir dock inte någon poänggivande kurs. Men jag tänker använda mig av samma koncept.

mvh/gurin

Intressant gurin. Jag får nog anledning återkomma till ämnet…