Trevligt!

Visst finns det många små historier man hört som stannar kvar. Jag undrar ibland vad det är som gör att man minns vissa. Kanske är det som med dessa två - man ser allting framför sig.

En liknande historia om att man skulle vänta på att bli trugad en gång till innan man fick tacka ja, har jag hört från Västerviks skärgård.

Min mf m, Ella Windahl, växte upp på Åldersbäck i Västrum. Dit kom en dag en fiskarflicka för att sälja fisk. Hon blev då efteråt bjuden av husmamsellen att få kaffe och tackade nej, mamsellen frågade en gång till, ooch flickan tackade nej.

Sen tyckte mamsellen att hon nog inte behövde fråga fler gånger, det var ju bara en flickunge och ingen vuxen, så det gjorde hon inte. Efter en stund såg hon att flickan stod vid dörren och grät, och då frågade hon varför hon inte gått hem? Flickan förklarade då att hennes mor sagt att hon inte fick tacka ja förrän efter att ha blivit bjuden tredje gången.

Detta bör ha hänt omkring 1870.

Min pappa har ett gammalt whiskykrus med en skämtbild av två gubbar. Den ene med med ett krus, den andre med bägare. Han med bägare säger med förkrossad min:

" - I said stop, and he stopped it! " (eller något liknande…)

Det gäller verkligen att känna till de rätta normerna eller vad jag ska kalla det. Det finns ju oskrivna regler och då är frågan ska man tacka nej, en, två eller tre gånger. Hur länge skulle man truga? Det gäller att alla följer samma norm på den plats man befinner sig.

Förr då man verkligen bjöd på sju sorters kakor, så lärde jag mig att bara ta en av varje. Vi barn i samma hus blev bjudna till en snäll tant, som bjöd på gott fikabröd med flera sorters kakor. Och ve och fasa, Katarina hade tagit av sorterna två gånger!!!

Dettta har väl varierat mellan olika delar av sverige. Men min mor brukar berätta att hon var nyinflyttad på gården hon och min far köpt i Dalsland. Som nykomna fick de besök av grannarna, som artigt tackade nej till kaffet. Varpå min mor inte bjöd på kaffe.

Hon hade växt upp i Stockholm, så trugning kände hon inte till alls. Men folk på bygden hade en rolig historia att berätta om nya frun. Som tur var tog de det med humor.

Meningen där var att man skulle truga minst tre gånger. Det finns även gamla upptäckningar om att det fanns en s.k. truggaffel. den ska ha sett ut som en hötjuga, men inte vass och när det bjöds till kalas så kom folk. Men "gömde" sig i uthusen och då skulle värden gå runt och fösa in folk med truggaffeln.

Detta har jag dock inte varit med om själv :)

Konventionerna kring bjudning av olika slag var starka i bondesamhället. En gammal ösgötabonde berättade för mig på 1950-talet om middagsbjudningar i byn. Varja familj skulle bjuda på kalas minst en gång per år. En bondhustru, vars npmn och hemvist han noga  hade kommit på ett sätt att komma undan med minsta möjliga kostnad. Hon bjöd alltid till kalas mitt i den brådaste skördetiden och bjudningen kom gärna bara en eller ett par dagar i förväg. Om den inbjudne tackade nej på grund av bristande tid blev svaret:
"Ä dä bjutt så ä dä fägnat." (Det behöver väl inte översättas?)

Historien om smörgåspålägget har ja hört av min pappa. Det gällde då en arbetskamrat till honom och pålägget var en evigt sparad bit salt fläsk. Att byta smörgåsar mellan kamrater har jag själv praktiserat. Det blev mindre enformigt på så sätt.

Vad finns att säga om att komma på en gång, när man bli bjuden eller ska man dröja och nästan fösas in med truggaffeln?

När jag har lagat mat och säger var så goda, då vill jag att alla ska komma bums, inte dröja, så man måste säga var så goda en gång till.

Jag minns att när jag hade mina svärföräldrar på middag (de kom från en by i Västerbotten), så fick jag närapå bjuda en gång till. Så här efteråt har jag funderat på om det ansågs inte korrekt att rusa till bordet, utan man skulle dröja lite på stegen, inte verka för angelägen? Har ni någon hum om hur det kan vara?

Trugande är väl vanligt och det gäller även mig för jag har mycket svårt att tacka vid första frågan utan väntar på  åtminstone erbjudande nummer två.

Det är ju vanligt att man inte är i ordning att sätta sig till bords utan man måste göra färdigt det man håller på med. Dessutom var det vanligt att man sa att maten var färdig fast den inte var det riktigt. En kvarts fördröjning var väl ett ungefärligt tidsmått innan det var klart att sig vid bordet.

Som jag kommer ihåg det så när någon bjöd på kaffe skulle man säga:

Inget besvär för min skull.

Jo, men en kopp vill du väl ha?

Nä, det ska inte jag ta upp er tid med(eller något liknande).

Ja, men vi ska ha själva.

Ja, då kan jag väl.

Så tre gånger skulle det bjudas.

Detta har jag aldrig varit med om. I mitt barndomshem förekom ingen trugning vad jag kommer i håg, Mor sa bara till tanterna på gården att nu var det kaffe och dom kom som ett skott på posten.

Pålägg på mackan var en lyx för statarbarnen runt Hjularöds slott i mitten av Skåne  just en rökt korvskiva kunde räcka till många mackor berättade min svärmor kaffe till frukost och någon sockerbit med sig till skolan ihop med en dubbelvikt macka så de inte skulle synas så tydligt att där inte var pålägg. Något som hon ofta pratade om var sina   Fittamadar  gott gott tyckte barnen för stekfettet hade ju lite smak och de fick ta mer än av smöret.

Hon berättade också att greven på Hjularöds slott inte behövde sätta upp staket för djuren de fanns ju gott om statarungar, skor fick de vara utan så länge som möjligt men när de passade kor  och korna bajsade sprang de dit och satte fötterna i bajset för de var varmt-gott  detta hände på 1920-talet och senare