#0 Intressant!

Om jag tolkar en snabb titt i artikeln rätt:

• Det finns en "myt" om att var tionde barn har en "oäkta" annan far.
• I verkligheten är det ca. vart 25:e barn.
• Om man bara tittar på det fall där det inte finns någon "misstanke" är det mellan vart 50:e och vart 100:e.
• Chansen att en manlig ättelinje om 20 led ska vara "korrekt" är 9,6%.

Tydligen bygger studien på att man jämfört DNA mellan människor med samma efternamn.

"But men with rare surnames such as Attenborough, Haythornthwaite, Herrick, Stribling and Swindlehurst tended to have Y chromosomes that were very similar, suggesting a common ancestor within the past 700 years.

Attenboroughs essentially form one big family of distant relatives," said Dr King. "The Y chromosome type was the same even across spelling variants, which confirms that the spellings of names were formalised only relatively recently."

Största felet vi gör när vi släktforskar är att vi antar att första paret i första husförhörslängden är föräldrar till barnet. Om det är angivet son, måg eller dotter då är det ganska säkert att mannen är far åt barnet. Men hustrun bedömer jag att det till 50 % stämmer att hon är mor till barnet. Finns hon som änka är det kanske 50 % att hennes sista man var far till barnen. Det är ganska vanligt att flera män har samma förnamn i de olika giften och även patronymikon kan vara lika. Samma sak gäller också hustrun/modern.

I extrema fall kan man hitta två makar med samma förnamn, samma patronymikon och samma soldatnamn. Då är det lätt att snubbla.

I en grannby finns berättelsen att det i en större gård inte fick några egna barn. Så de anlitade en lapp som trollgubbe. Han tog med sig hustrun ut i en bod och därefter fick de en son som var väldigt lik lappgubbe. Man kan ju tro att det är en skröna, men i den byn finns en vanlig egenskap nämligen mörk i hyn. Det finns ingen officiell inblandning av lappar eller andra folkslag som har haft den egenskapen efter 1670(men troligen ännu 50 år till). Däremot fanns en lappbosättning några km från byn under 1740-talet. Jag anar lite vilket barn skulle vara "oäkta" men född inom äktenskapet.

Samma egenskap finns också i en annan by men där är ursprunget känt genom norska resande ättlingar som gift in sig i byn.

#0.
BBC-notisen är inte precis något under av klarhet; den försöker på massmedias vanliga sätt krama ut något spännande och litet säljande ur några forskningsresultat som egentligen handlar om helt andra saker. Som biprodukt har forskningen om arv av
släktnamn i Storbitannien avkastat en övre gräns för hur många barn, i ett mycket litet, icke slumpmässigt urval, som har en annan far än man kunde vänta sig med anledning av efternamnet. Man anger denna övre gräns till 4 %, medan allmänheten påstås tro att den verkliga frekvensen är 10 %.

#1. Siffran 9,6 % som anges avser inte sannolikheten att en manlig anlinje om 20 generationer är genetiskt korrekt. Den avser sannolikheten att en viss man, under icke angivna förutsättningar, kommer att ge upphov till minst 20 generationer av manliga ättlingar.

Frågan om "fel fader" och dess inverkan på längre antavlor dyker ofta upp och det kan därför vara skäl att ta fram några siffror på, hur det kan se ut. Jag bortser alltså helt från alla de fel av olika slag som vi kan begå i vår forskning när det gäller vilken Anders Persson som föddes i vilken familj. Jag håller mig till de fall där samtiden ansåg en viss man vara far till ett visst barn, men där så i själva verket inte var fallet. Vi kan kalla det 'sporadisk otrohet'. (Sporadisk skall då uppfattas i statistisk mening: Vi har inga metoder att avslöja om den förekommer i ett visst fall, men vi har en uppfattning om hur ofta den förekommer i populationen i dess helhet.)

Man kan då göra upp en liten tabell över sannolikheten för att en viss ana är 'korrekt' i den meningen att probanden verkligen är en ättling till just denna person. Tabellen innehåller frekvensen av sporadisk otrohet av 2 %, 4 %, och 8 %. Jag har sett en uppgift (minns inte var) att 2 % konstaterats vara det som ligger närmast den verkliga frekvensen för svensk allmänhet under 1900-talet. Siffran skall härröra från observationer i samband med tester inför organtransplantationer. Sannolikheten för att en viss ana är korrekt beror av det antal 'f' som ingår i den aktuella anlinjen. Den rena kvinnolinjen, mm mm m…, har ju sannolikheten = 1, medan det rena fädernet, ff ff f…, har sannolikheten (1-p)^n. p=sporadisk otrohet. n=antal generationer. Vi får då följande tabell över sannolikheten för att en viss an är genetiskt korrekt:

Antal 'f' p=2 % p=4 % p=8 %
------------------------------------------------------------
2 96 % 92 % 85 %
4 92 % 85 % 72 %
8 85 % 72 % 51 %
16 72 % 52 % 26 %

Det finns alltså inte någon anledning att avstå från släktforskning med motiveringen att den grasserande otroheten i äktenskpen ändå gör hela verksamheten till en illusion. Andra felkällor än denna dominerar säkert i de allra flesta antavlorna. Dessutom har jag den uppfattningen att adoptivföräldrar, fosterföräldrar och styvföräldrar i allmänhet har större betydelse för ett barns personlighetsutveckling än en biologisk förälder som helt eller nästan helt är frånvarande under barnets uppväxt.

Det är nu bara att hoppas att iFokus kuriösa kopieringsfunktion inte gör ovanstående alldeles omöjligt att läsa.

Det gjorde den beträffande tabellen, men jag ger upp kampen. Det bär emot att slåss mot väderkvarnar. Datorer är dumma.

#3 Jag håller med om att artikeln verkar dra lite märkliga slutsatser.

Tack för korrektionen av min misstolkning (9,6%) liksom jag tackar för utvecklingen av ämnet. Intressant!

Sen delar jag helt uppfattningen att släktforskningen inte står och faller med frågan om "riktiga" gener. Jag är minst lika intresserad av hur kultur och värderingar har vidarebefordrats som av hur gener har gjort det.

Min "rktiga" mormor dog när mamma var liten. Jag har därför släktforskat även på min styvmormors sida. Från en mormor har jag ett antal gener, från en annan en del kultur och värderingar.

Kul att få en vidare utveckling av ämnet. Jag tyckte själv mest att det var lite kul med artikeln, för att det tidigare här har diskuterats hur vanligt/ovanligt otrohet varit. Men jag ser givitvis inte artikeln som någon "sanning" utan endast som enkul uppgift.

Jag släktforskar inte för att få fram någon slags sanning, utan för att jag tycker människor och deras öden är intressanta. Inte minst skulle jag vilja ha en möjlighet att se om dessa personer bidragit till den person som jag blivit. Ofta går det inte att göra några slutsatser, men det är kul att spekulera i hur dessa personer kan ha varit.

Tolv år senare visar en svensk undersökning att felaktigt fastställda faderskapsfall är betydligt mer ovanligt än vad man tidigare trott.

"Utifrån tidigare studier har det ibland antagits att andelen felaktigt fastställda faderskap kan uppgå till mellan 20 och 30 procent.

Nu visar ny forskning från Karolinska institutet att siffran ligger betydligt lägre än så. Enligt den rikstäckande studien, som publicerats i Journal of Internal Medicine, handlar det om 1,7 procent som har fel far i registren.

Edgren¹ anser att studien fyller en kunskapslucka och tror den kan stilla nyfikenheten hos många personer, även om han betonar att forskarna bara har haft tillgång till avidentifierade data på gruppnivå och alltså inte vet någonting om enskilda familjer.

– Det finns någonting som är lite känsligt i det här att vi gräver i möjliga familjehemligheter i de fall där det är känt. Men vi tycker att det är en viktig fråga och att vi därför har ett slags skyldighet att svara på den."

När han läste till läkare fick han själv höra uppgifterna om att 10–30 procent av barnen som föds skulle ha ”fel” pappa.

– Vi hoppas lite grann att man punkterar myten om att det är jättevanligt och att man inte behöver tänka på det här i ärftlighetsstudier."

^{1. Gustaf Edgren, forskare vid institutionen för medicin på Karolinska institutet och huvudansvarig för studien.}