1-männing = syskon

2-männing = kusin

3-männing= syssling, dvs kusiners barn

4-männing = sysslingars barn

så din morfar 8-männing med Garbo så är det 8 generationer bakåt för båda tills släkten går ihop.

Jag forskar rätt mycket på bredden på en ort (Torhamn i Blekinge) och upptäckte t ex förra veckan att jag är 5-männing med min pappas änka.

Jag är dessutom typ 8-männing med min svärfar
och 8-männing med Marcus Allbäcks pappa.

Ganska kul tycker jag när man hittar släktband även om det är på långt håll.

#0 Frågan i rubriken besvarar jag som de flesta gör - släkt är man om man har en gemensam ana.

Om frågan är vad man forskar efter så har jag ingen definitiv avgränsning. Anor och dess syskon vill jag ju ha med. Det blir rätt ofta lite mer än så.

Jag tror att jag har en ambition att åtminstone ha med alla ättlingar till min farfars/farmors/morfars/mormors föräldrar och gärna ättlingar till släktledet därbakom också.

#1

Jag tycker också att det är kul som tusan att se resultat med stor bredd på sitt forskande.

Tack vare detta har det dykt upp en massa historia.

Men jag vet att massor av "släktforskare" inte tycker det är seriöst att man töjjer på begreppet släkt.

Jag frågar mig själv om jag skulle bli "insläppt" i en släktförening och ta del av mer info om jag kan påvisa att jag på långt håll är släkt?

Det finns många som jag skulle vilja ta kontakt med, men jag undrar vad som krävs. Krävs kanske mer, än att vara 9-männing med någon…?

Den senaste tiden har det ramlat in en himla massa adel i forskningen som det skulle vara kul att följa upp. Flera släkter har mycket påkostade hemsidor och bra historia och utredningar som man säkert får ta del av, om man är släkt…

/Thomas

Det är svårt att få grepp både bakåt och åt sidorna om det blir många generationer. Däremot kan man ju använda någon förfader och få fram alla ättlingar. Några sådana utskrifter kan för mig ge 20.000 släktingar och då saknas förstås många flera.

# 4

Jag har närmare 30000 så jag förstår vad du menar.

/Thomas

I min databas har jag omkring 66.000 personer och då är väl kanske närmare 60.000 personer mina släktingar om man räknar på alla linjer. Men det går inte att plocka ut ur databasen utan man måste ta gren för gren och många förekommer ju i olka grenar. Andelen släktingar ökar också undan för undan vart efter nya personer läggs in. Ganska nyligen kunde jag härleda ett "nytt" syskon född på 1500-talet och då kom många nya släktingar till och det innebär att nästan en helt ny socken tillhör släkten.

Jag är säker på att jag har ett antal miljoner människor som mina släktingar om jag skulle följa upp alla till dags dato.

Jag tror att man får göra begränsningen själv. För i grunden är vi alla släkt. Om än på långt håll. Så då kan man ta begreppet bevisat släkt. Dvs att man kan följa kyrkböcker mm. Sen så idag har man även ingifta och deras barn. Så var drar man gränserna? Som i en tidigare tråd, så finns även adoptivbarn. Jag tror att man får göra sina egna dragningar och om man vill tillhöra, få kontakt med släktföreningar. Så får man acceptera deras definitioner.

Själv så är jag släkt med Runeberg d.v.s. att hans mormor och en av mina anfäder var sysslingar eller möjligen bryllingar. Min anfader är dessutom min fmmfmffmf så det är väl inte närmsta släkten precist.

Jag tror att man kan räkna sig som släkt om båda lever idag och erkänner att man har gemensamt ursprung. Sen är det mer en fråga om vilka man vill vara släkt med också. Eller hur??

#7

Sunda åsikter tycker jag. Man avgör själv m.a.o.
Jag är dock himla glad att jag har fått ett gäng "släktingar" i USA där dom äldsta är kusinbarn till farsgubben,

I USA är det nog annorlunda - det verkar som om de greppar varje halmstrå för att hitta sina rötter och med det släkt. Möjligen är det för att nationen fortfarande är så pass ung och de flesta, trots allt, har sina rötter i europa och afrika.

/Thomas

Om frågan blir vad man lägger in i sin databas blir ju svaret annorlunda.

Jag släktforskar ju inte särskilt mycket efter mina gener utan mer efter min historia. Det inebär t.ex. att det varit naturligt att forska i min styvmormors anor. Hon har ju påverkat mig med sina värderingar och därför vll jag veta hennes historia också även om vi ju inte är släkt.

Sedan har jag flera flockar i mitt Disgen som inte innehåller släkt. Det är då olika personer som varit betydelsefulla för mina anor och som jag varit intresserade av att veta mer om.

Min släktforskning numera är att kartlägga min socken och grannsocknarnas historia och olika samband mellan dem. Men mer och mer upptäcker man nya samband när  jag studerar olika domböcker.

Under 1800-talet visste de flesta av sina fjälmänningar (4-männing) och även många femmänningar. De höll också kontakt med dem även om de bodde långt från varandra.

Arvsrätten var ju inte begränsad heller som nu när kusiner inte har arvsrätt.

Den ärvda jorden var ju mycket viktigt att fanns kvar i släkten. Lösningsplikten skedde ju strikt inom mantalet och uppbuden kunde ju alltid klandras av någon släkting som var närmare släkt. I domböckerna finns många gånger släktutredningar för att utreda vem som var närmast släkt till jorden.

Även vittnen behövde undersökas ibland om de hade släktskap med den misstänkte för att undersöka om han hade orsak att ljuga eller förtiga något. Jag har sett exempel när fjälmänningars vittnesmål hade mindre värde.

Längre tillbaks var ju giftermål inom 3 och fjärde ledet förbjudna. Ännu längre tillbaks var gränsen 7 led. Då gällde det att hålla reda på släkten och det gjorde man ganska väl.

#10 Inressant. Vet du när det blev lagligt att gifta sig med kusiner, 3-männingar etc?

#10 Jag tycker också det var intressant.

Under 1600-talet förekommer i domböckerna giftermål i 3 och 4 led som blir tillåtet efter att man betat en slant till kyrkan.

En gång har jag också hittat uppgiften att en man fick gå till Västerås (25 mil) och konsestoriet för att få gifta om sig med en svägerska. I detta fall förekom lite annat på vägen hem som tinget egentligen handlade om. Därför var det nog troligt att det krävdes stiftsbeslut på giftermål med en svägerska även i andra fall, men då behövs det inte tingföras.  

Under 1800-talet förekommer i kyrkoarkiven ibland tillstånd från Kunglig Maijt om tillåtelse för kusiner att gifta sig. Jag har sett uppgiften att det tillåts kusingiftermål 1845. Jag vet inte om det var med eller utan kungligt tillstånd.

#13 Tack för att du delar med dig, tycker sådant här är mycket intressant!