#0 Jättekul!

Visa nu din tacksamhet genom att hörsamma bönen på första sidan: "Dela med dig av din egen forskning"

Jag, vet inte jag. Men jag kan ialla fall bidra med ett bättre foto på min mormors pappa. I sin uniform och allt. Tycker hans tjusiga mustach framgår bättre på mitt foto.

#2 Alltid något… Annars kanske de är intresserade av fler personuppgifter?

Tjusig bild!

Ja, sådant här är kul! Jag kände samma lycka då Anders Nylander lade in kort från ett album i Porträttfynd. Albumet hade ägts av min farfars kusin. Jag stirrade på det första kortet i albumet, för den okände mannen var ju min farfar. I min släktforskning hade jag ju namnen på farfars kusiner, men att få bilder på dem var kul. Där fanns också ett foto av min farfars bror John, som utvandrade till Staten Washington. Honom kände jag inte igen först. Jag skickade en kopia nyligen till hans barnbarn i Oregon för bekräftelse och visst var det deras farfar.

Jag väntar bara på nästa album, som ska visa bilder på mina släktingar bakåt i tiden

Alla var så tjusiga när de var unga, eller hur? Se bara på Cheyennes mormors pappa. Han kanske var snygg, som äldre också

#4 Ja, sådana berättelser visar ju verkligen att det aldrig är för sent. Det finns alltid en chans att lösa gåtor och hitta nya fynd.

Det är jättekul att finna foton på sina anor/släktingar på andra ställen än i sina egna album. Min morfar har jag ju, av naturliga skäl, personliga minnesbilder av under drygt 23 år men fotot var roligt ändå. Jag har aldrig sett honom så tunn och smal.

Min mormors pappa gick bort innan jag föddes men det vimlade av foton på honom hemma hos mormor och morfar och ja, han var lika stilig när han blev äldre. Han hade då rakat bort mustachen och de mörka håret var grått men annars sig lik.

Men alla mina anor var stiliga Se bara på bifogad bild av en tavla föreställande min farmors mormors farfars far, Landshövdingen i Blekinge, Friherre Claes Jacob Raab, född 1747, avliden 1804. Själv är jag inte så förtjust i karlar i peruk men hade jag levt då hade jag kanske kunnat vänja mig.

#6 Fantastiskt att ha porträtt av så tidiga anor. Jag har inga bilder av anor födda på 1700-talet. Ett par foto och en målning av anor födda tidigt 1800-tal.

#6 Vad roligt att ha bild på så tidiga anor, cheyenne.
Själv får jag, precis som Anders, nöja mej med kort på anor födda i början av 1800-talet.

Karlar med peruk finns väl inte många "in these days"…?
Däremot är det ju många karlar, både äldre och yngre som färgar håret, något som jag dock aldrig har gjort. (Än, i alla fall).

7 & 8

Tack, tack, men man får inte glömma bort att det är en tavla som är målad under slutet av 1700-talet, under Romantikens era, och som så ofta med den tidens tavlor har man nog förskönat honom vilket förmodligen gör att jag inte får en helt sann bild av honom. Men visst är den rolig att ha ändå.

Om man ska finna så tidiga tavlor på sina anor, så är det förmodligen med all sannolikhet pga av att de just tillhörde högrestånden. De tidigaste fotografierna jag har är också på anor födda i början på 1800-talet.

En sån kul bild har jag också på min farfarsfarfarsmorsfarsfar, född i slutet av 1600-talet, Johann Carl Rost.

Jaha, nu har man lyckas få någon att gråta också. Mamma ringde vilket påminde mig om att jag skulle maila henne länkarna med millitärinformationen om hennes morfar samt hennes pappa, min morfar, vilket jag gjorde samtidigt som jag hade henne i örat. Följande konversation utspelade sig:

Jag: Har du fått mailet nu?

Mor: Nej! Eller…jag vet inte.

Jag: Vet inte? Mamma, ladda om sidan.

Mor: Hur gör jag det?

(Känner hur irritationen sakta kommer krypande)

Jag: Mamma…..

(Blir avbruten)

Mor: Nu har jag fått det.

Jag: Bra! Klicka på länken nu.

Mor: Vilken länk?

Jag: Länken i mailet mamma!!!!!

Mor: Ska det inte vara en liten ruta?

Jag: Vaddå för j$£kla ruta?

Mor: Ja, när Bobo (min bror) mailar mig foton på Carl och Ida är det alltid en ruta.

Jag: (sammanbitet) Mamma, då mailar han just foton som ett attachment. Det här är en LÄNK till en hemsida!!! Gör nu som jag säger till dig. Klicka på länken!!!

(Mamma utstöter ett tjut som skär i örat på mig)

Mor: Ååååååhhhh, det är ju min morfar (följt av snyftningar)

Jag: Nu mailar jag nästa länk. Kan vi gå igenom processen liiite snabbare denna gång?

Mor: Ok, jag väntar. (mamma snyter sig, uppenbarligen rörd). Visst var han stilig min morfar!?

Jag: Ja, det måste jag hålla med om. Trots den där fåniga mustachen.

Mor: (mycket förnärmad) Den var inte fånig. Hur kan du säga så?

Jag: Förlåt! Har du fått nästa mail nu?

Mor: Ja, nu kom det.

(sen följer något fullständigt ohörbart)

Jag: Mamma, jag hör inte vad du säger.

Mor: (snyftar och snörvlar) Det är ju pappa! (följt av fler snyftningar)

Jag: Men det var väl kul att se mamma? Vad smal morfar var förresten. Jag har aldrig sett honom så tunn.

Mor: Jamen morfar drabbades ju av Spanska sjukan. Det känner du ju till. Han höll nästan på att dö.

Jag: Men Sverige drabbades ju av Spanska sjukan 1918-1919, då var ju morfar 3-4 år gammal.

Mor: Ja, men det tog lång tid innan han blev helt återställd.

(Min morfar tävlingsred på elitnivå och genomgick dessutom reservofficersutbildningen, men ok, if she says so….)

Nu får ni inte tro att jag sitter här och gör mig lustig på min mammas bekostnad. Min mamma är den raraste människa jag någonsin träffat och helt normalbegåvad men hon är inte riktigt vän med datorer. Och vad morfar beträffar och Spanska Sjukan; Han var den enda som drabbades i sin familj och han var ju så liten. Han höll faktiskt på att dö. Efter det blev han enormt bortklemad och hans föräldrar var väldigt överbeskyddande. Inte så konstigt att allt av ondo naturligtvist måste härledas till Spanska Sjukan, tom åtskilliga år senare.

#11 Härligt! Och mycket igenkänning…

Det kan man verkligen kalla lycka Cheyenne, att hitta din mormors pappa och din morfar,även om man nu har kort sedan tidigare så är det alltid lika roligt att hitta ännu ett och där det dessutom står antecknad hans tjänstgöringsperioder.

Cheyenne.

Vilken härlig beskrivning om livet med en dator. Jag känner så väl igen det men med min hustru. Man sitter i ett arbetsmöte och så ringer mobilen. -Hustrun, man måste svara.-

"Hej, jag håller på med en översättning och plötsligt blev allt svart" (Allt detta på portugisiska och betydligt längre).

"Vad tryckte du på för knapp?"

"Jag har inte tryckt på någon knapp, ja, när det blev mörkt så har jag tryckt på nästan alla men bilden kommer inte tillbaka"

Framför mig sitter 10 Medarbetare och tittar med ett flin på mig. Hur komma ur denna latenta kris?

" Hustru, starta om datorn och ring mig sedan"

Och så kan vi starta om mötet. Ingen säger något givetvis eftersom det är jag som är chefen, men i alla fall….

Denna scen kunde inträffa flera gånger per vecka, Och det hjälpte inte hur många gånger man tränade hemma. Det fanns alltid någon tangent som gjorde att allt försvann (och som man inte tryckt på).

#18 När jag läste trodde jag först det var skärmsläckaren…

(En man ringer aldrig sin hustru och ber om hjälp. Även om skärmen skulle bli svart!)

(Han skruvar istället sönder datorn och tar sönder den…)

#19 Svart skärm var bara ett exempel, det kunde vara vit skärm men utan text, skärm med en massa lika tecken (pärm över tangetbordet) etc etc. Hemligheten med att lösa detta var att träna in SAVE-operation efter varje mening. Då var det bara att starta om datorn..

*skratt* Pärmen över tangentbordet torde höra till klassikerna. Har själv gjort det ett antal gånger men det var bara första gången jag trodde att datorn hade fått spelet.

"Pärm över tangentbord" använde jag i början av 80-talet som test när dom programerare jag hade ansvaret om kom och sade att dom hade en ny on-line applikation klar. Det tog alltid hastigt slut. Programerarna kunde aldrig tänka sig icke logiska tangenttryckningar.

Det var ett effektivt testsystem jag hade.

Men tillbaka till Lycka över internet.

Via internet har jag funnit levande sysslingar i Estland som jag inte hade en aning om. Och via dom fått en massa information/historier om mina anor. Jag jobbar fortfarande på det.

#19 jo mammas änkling överlätt det mesta tekniska till mamma. Nu ringer han hit istället, dock är han väl vid detta laget hyfsad på själva användandet av datorer, men inte mer

Han programmerade inte heller videon själv innan mamma dog

#11 Vilken fin berättelse!

Vill bara påminna om att strängen ligger i gruppen "militaria" och bör huvudsakligen handla om militärerna i de första bilderna…