Det finns tillfällen då släktforskningen blir till något annat än bara letande och gnetande. Ibland dyker det upp både det ena och det andra, roliga sammanträffanden eller det att hitta kopplingar till mer eller mindre kända släkter. Det är sådana tillfällen som gör det roligt att forska.

 Men ibland så dyker det upp andra händelser, händelser som stämmer till eftertanke och kanske också tacksamhet för det liv som jag lever idag.. Att ha möjlighet till familj, arbete, hobby, hälsa också vidare är ju ingen självklarhet, även om många tycks tro det.

 När jag sökte efter släkt i Östergötland så dök de upp, de som jag missat tidigare, och det var en stor familj, men i slutet på 1788 händer något, och det är det som gör att sinnesstämningen sjunker en del, för i Dödboken för Vårdnäs står det:

 15-20/10, begravda 26/10, Nils , Peter , Carl och Fredric Soldaten Nils Kårmans Fyra Söner, afledo emillan d. 15 och 20 Octobr af Rödsot; eftter få dagars siukdom. de begrofwos, 2 och 2. i hwar kista d. 26. ejusdem. Denna Soldat hade 10 lefwande barn, hwilka han, ej igenom sitt magra Torp Bokiärr, utan igenom Guds wälsignelse, egen flit och arbetsamhet i den hårda tiden, nödtorftteligen födt och klädt hade. Nu behagade Gud på en gång borttaga 4. af dem, då Nils hade lefwat 9. år Peter 6 1/2 år och Twillingarna Carl och Fredric allenast uphunnit 1 år.

Den stora familjen, enligt dagens mått, blev på mycket kort tid, betydligt mindre.  Jag kan se de två kistorna, med barnen som inte "reste vidare" ensamma, utan hade varandra. Jag undrar hur det kännts för föräldrar och syskon, hur gick livet vidare? Det kan inte ha varit lätt och den som säger att det var bättre förr, där håller i alla fall inte jag med.