Ja, hon har ju en hel generations försprång…

Ja, tänk om man hade varit intresserad släkten och börjat forska vid 20-25 års ålder i stället för, som i mitt fall, vid 56. Många frågor som jag nu bara kan spekulera om hade kunnat besvaras då, särskilt på min fars sida.

#2 Jag började innan jag var 40 och ser redan hur några av de människor jag hunnit tala med, idag är döda.

Det visar på att man ska starta tidigt med att ta reda på sin släkt

Jo ju tidigare ju bättre. Jag var bara straxt över 30 när jag började, men då hade redan morfar, pappa, mormor och mamma dött (i den ordningen). Det var lite det som triggade mig att börja, skulle inte mina barn få känna sitt ursprung på samma sätt som jag. Jag har dock tur, mormor har skrivit ner sin historia, från det hon fått berättat för sig från tiden innan hon föddes och fram till morfar dog sedan hade min kusin med mormor bredvid sig scannat in och namngivit de flesta av mormors bilder efter vilka som fanns med på korten.

Jag började tidigt också. För att min farmor ville veta lite om sin bakgrund. Men i övrigt var det ingen från den generationen som levde. Men nu har jag hållit på i över 20 år, så det är en del tid, fast jag har inte varit så flitig. Min farmor dog 1991(hon var född 1892), så jag är glad att jag han en bra bit på hennes sida innan hon dog.

Idag är det mest min mors släkt jag är inne på, då hon vill veta mer. Det är väl också så att hon vill veta mer innan det är för sent(hon är 80 år).

Fast jag önska att jag vore lite flitigare och orkade lägga mer tid på efterforskningar, men en liten bit nu och då blir det i alla fall.

Jag började när jag var 15 år, intervjuade mormor, farmor och farfar och skrev upp så mycket som möjligt. Jag älskade att titta på gamla kort och ville veta vilka det var. Att skriva i deras album fick jag ju inte, men jag skrev upp vilka album de hade och vilka personer som fanns på varje sida.

Tack vare mina tidiga anteckningar hittade jag bl a många år senare föräldrarna till min farmors mormor. Kyrkoböckerna gav fel födelseort. Enligt husförhörslängden skulle hon varit född i Källeryd i Jönköpings län. Där fanns hon inte och det fanns inga andra anvisningar. Då kom jag ihåg att farmor hade nämnt något om henne. Hon skulle ha varit piga i Stenhestra i Båraryd. Där fanns hon, inte som piga, men hon var född där. Vilken känsla när man äntligen hamnar på rätt ställe. Så visst hjälper det att börja tidigt.

Jag har nu släktforskat i 38 år och ändå känns det som om jag fortfarande har mycket att utforska.

#7 Härligt!

"…farmor hade nämnt något om henne…"

Så ofta det är på det viset. Man hör något som man kanske inte förstår, men som kan bli viktigt några år senare.

Jag är 22 år och släktforskar. :) Inte så vanligt kanske, men nog förekommer det. Har inte hållt på så länge dock… började väl för 1½ år sen kanske o har hunnit med en lång paus innan jag satte igång igen i somras. Dock lever bara mormor (och mina föräldrar då).