#0 Tror du det var en jordkoja, eller var det ett namn på ett torp? Finns namnet kvar?

Har bara sett det i den husförhörslängden. Mohemet som står på samma sida finns kvar. Så det borde legat där i närheten.

Jag läste någonstans - minns inte var - om det inte fanns fattighus så kunde de fattiga få bo på nåder på marken som tillhörde något annat torp. Ofta byggde de ett enkelt hus/koja med en eller flera väggar som utgjordes av en slänt eller backe.. lite som en jordkällare… där av namnet jordkoja. Jag har också hittat en familj som bodde så. Tragiskt att följa dem i hf, barnen dog som små ett efter ett och mamman dog i barnsäng. Då var pappan ensam kvar med något eller ett par barn som sedan gick bort de också. De hade ett hårt liv!

#3 Usch, det låter hemskt.

#3 Det borde väl vara detsamma som jag stött på i Värmland som Backstuga (byggd mot en backe, nedgrävd i en sluttning). Personer som bodde så kallades väl också backstu(gu)sittare.

Jag har en på min svärfars sida i Tallberg, Östmark - Lösdrivande pigan Maria Pålsdotter som antecknas som tiggare och bor i jordkoja [Östmark AI:14 s 136 a]

#5 - jo visst är det nog samma sak, fast olika benämningar. Jag har också sett "backstuga" som du skriver :)

Fast backstuga betyder mer att de fick lov att bygga en stuga på byns allmäning(backen). Den fick då uppföras på den del som ägdes gemensamt och som ingen behövde. Stugan kunde byggas på olika sätt, men ofta av spill material och enstaka bräder, spill virke med mera. Hornborgarstugan på Skansen är byggd på det sättet. Att man byggde som jordkoja eller in i backen var ett sätt att spara material.

Stugorna var ofta mycket små, med underdimensionerade dörrar, höga trösklar och låga upptill, för att spara på värmen. Vad jag vet var det väl i stort enkelstugor och med ett fähus, där man kunde ha "fattigmans ko"= getter. Stugan på Skansen är fähuset ihopbyggt med stugan, så att man kunde spara in en vägg.

Husen stod på byns allmänning och kunde därmet rivas om någon av bönderna satte sig emot att det fanns. Allt foder till de djur man hade fick de antingen genom att få lite i lön för arbete, Eller så kunde de få tillåtelse att slå gräset i dikena och ta lövtäkt på vissa träd.

Så nog var det ett hårt liv. Men ett sätt för de fattiga att få ett eget hus.

Get-Anna's backstuga.

Rekonstruktion vid Nordmarks museum. Fotad 2006-08-06

Krischa-källaren i Flymens socken. Här bodde Krischan fram till sin död i början på 1950-talet.

#9 Otroligt!

# 0 Hittade Lars Höks hustru i dödboken. Kerstin Larsdotter dör 1817-05-31 i bröstfeber.  C: 4 sid 102 Kyrkefalla

Ute på öarna (Sturkö och Tjurkö) var det ganska vanligt bland stenhuggarna att man byggde stugor av skravelsten som det ju fanns gott om. Väggarna byggdes i tre lager. En innervägg och en yttervägg av sten. Däremellan byggde man upp ett isolerande skikt med jordtorvor. Och sedan ett torvtak. Stugorna blev faktiskt ganska ombonade. Hade man väl fått upp värmen så höll den sig. Och på sommaren höll stugorna sig svala.

Och så var det skolgossen på Sturkö som skulle räkna upp det viktigaste öarna i östra skärgården: "Storkö, Tjorkö o staun."

När jag bodde i Wales på 60-talet besökte vi flera familjer som bodde i stenstugor där den fjärde väggen bestod av berget bakom. Enkla väggar, fuktigt som bara den, det rann vatten längs bergväggen, och bara en liten kolbrasa som värmekälla i vardagsrummet. Ingen värme alls i sovrummen, det hade inte vi heller. Så bodde flera av mina kompisar. De hade tittat extra på vädret i TV och sett att det var 20 grader kallt i Sverige och undrade hur vi kunde bo så kallt. Men de kunde aldrig förstå att vi hade +20 inomhus, centralvärme fanns helt enkelt inte i tankevärlden.

#13 Det är nästan otroligt, och inte många år sedan heller.

Den här bilden på en jordkoja hittade jag en gång när jag letade på namnet Rost. Var ju tvungen att kolla upp om detta var en släkting till mig som bott här. Fast så var nog inte fallet. Har i alla fall inte hittat någon koppling.

Fann den här i DDSS kuriosaposter..

http://www.ddss.nu/(S(eqqogdblynm2fy55unxs1h45))/swedish/default.aspx/swedish/default.aspx)

Ja det blev inte riktigt som jag tänkte..

DDSS kuriosaposter, försök 2..

"Elfva-Bengtan i Skårby socken" ska ha bott i en jordhydda sedan urminnes tider. Hon skulle enligt egen uppgift varit över 100 år gammal. /images/kuriosa01.jpg)Läs vidare om Elfva-Bengtan/swedish/ddss/deathResult.aspx?DodID=144957) /images/kuriosa01.jpg)Skannat från boken 1/images/kuriosa01.jpg) /images/kuriosa01.jpg)Skannat från boken 2/images/kuriosa02.jpg) http://www.ddss.nu/(S/images/kuriosa01.jpg)

Min farmorsfar Jonas var 27 år och min farmorsmor var 28 år, när de gifte sig 1874 i dagarna tre.

 Ett halvår senare, just innan sommaren nalkades, gick de från hans föräldrahem till fots 1 mil, med en havande kviga i ledband och några får. Tog sig över Laisälven och fortsatte den branta vandringen, upp mot fjället. Bredvid en liten, vackert belägen sjö, inredde de sitt första boställe under en gran. I sjön fanns det fisk och även i Laisan, bara en kilometer bort. Nere vid älven fanns det också en "raning", ett platt område som brukade översvämmas varje år. Där var det gott om mat för djuren under sommaren och uppe vid tjärnen fanns det gräs som de kunde hässja och ha hö till vintern.

Intill tjärnen fanns det också en annan sak som avgjorde att det blev just det stället. Lera! De kunde mura sig en öppenspis och slapp använda de förhatliga gråstenarna som tog så stor plats.

Innan vintern hade de timrat upp en liten koja där de kunde bo med djuren. En liten lada fanns där också till höet ,för när det blev vinter hade kvigan blivit en ko. Hon hade fått sin första kalv och hö behövdes både till dem och till fåren.

Mina farmorsföräldrar hade också fått tillökning, den förstfödda var en son och de levde. naturligtvis inte med överflöd men kunde äta sig mätta varje dag, på fisk och på  mjölk från kossan och kött från skogen.

#18 Vilken fin berättelse!

Ur "Byavandring i Flymen" utgiven 1986.

 "Här låg förr en av de äldsta och primitivaste stugor man sett, enligt uppgift ihopsspikad av "gärdsgårdsstörar" och så ranglig att när det blåste ordentligt svajade den fram och tillbaka i vinden. I denna stuga framlevde Lars Sjökvist f. 1872 och hans mor Ingrid Maria Svensdotter f. 1846 sina dagar. Lars tyckte emellertid att de hade det bra. Han lär en gång ha yttrat att de bodde som i Paradiset. Det berättas också att Lars Sjökvist vid ett tillfälle var inne i ett finare "herrgårdshus" någonstans ovanför smålandsgränsen. Han lär då ha sagt: -Det är ackurat som jag har det därhemma."

I den här stugan med stampat jordgolv föddes min farfar år 1880. Som oäkta son till Ingrid Marias syster Annika. Systrarna bodde i stugan tillsammans med sin gamla mor som var änka sedan många år. Sjökvisten och min farfar var således kusiner på mödrenet, vilka deras fäder var står skrivet i stjärnorna.

Femton år gammal följde min farfar sin svårt cancersjuka mor till lasarettet. En fotvandring på drygt tre mil genom skog och mark. Han fick gå hem själv. Nu fick han försöka klara sig själv genom livet. Och det lyckades han bra med. Tyvärr dog han när jag bara var två år gammal. Men å andra sidan berättade han ogärna om sin egen barndom och uppväxt. 

Jag träffade av en händelse Sjökvistens dotter Lisa strax efter att boken kommit ut. Lisa var mycket förtretad över skriverierna och jag frågade henne om det inte var sant det som stod i boken. "Jo, men di behöver ju inte skriva om att".

Jag behöver väl knappast tillägga att en jordkoja hade varit den yttersta lyx för de här människorna. Av lätt förklarliga skäl finns inte deras "Paradis" avfotograferat.

Och jag skulle bra gärna vilja veta vem som var far till min farfar. Om inte annat för att få reda på varför jag heter Andersson …..

#20 Helt fascinerande!

Jag kommer att tänka på "Nybyggepojkarna".

Fascinerande att personer födda 1880, som inte är så långt bort, växte upp under sådana betingelser. Hur länge bodde din farfar och hans släkt där?

Jag antar att det fanns ett antal Anders i grannskapet, Xian!

Jag tror säkert att det kunde vara lika fint där som på andra ställen. Jag har fått se jordgolv på riktigt och de kan se ut, nästan som stengolv. Om de är välskötta och iordning hållna. Trodde faktiskt först att det var stengolv.

Så det som låter fattigt och hemskt för oss, kan ha varit rena lyxen för många då. Så jag tycker man kan vara stollt över sin "jordkoja". Dessutom vad kul att ha sådana berättelser om sina egna förfäder.

Min farfar lämnade Flymen när hans mor dog. Han blev rallare några år (på Gotland av alla ställen) Sedan fick han plats som lärling på varvet. Statens kaka var liten men ack så säker.

Stugan revs 1937 och Sjökvisten byggde en ny stuga på samma plats. Den stugan står kvar i dag. Dottern Lisa använde stugan som sommarbostad fram till sin död. Omkring 1 maj varje lämnade hon sin moderna lägenhet i Lyckeby och flyttade tillbaka någon gång i september-oktober. Så Lisa var förmodligen också född i den gamla stugan.

Det finns förvisso ett antal Anders i trakten, men min farfars far hette troligen Andreas. Förmodligen kom han från andra sidan gränsen. Det är vad vi brukar skylla på när vi går bet ……

Det är som i Östergötland där man ibland kan se "dräng från Västergötland!" som misstänkt, förrymd barnafader. Överhuvudtaget är Västgöte ett nedsättande epitet verkar det som.

Visst är det fantastiskt att få en inblick i hur förfäderna levde.

Jag satt på Landsarkivet en gång och letade efter rättegångsprotokoll. Min farmors farfar Carl Emanuel Petersson (1820-1885) hade nämligen blivit dömd för dråp 1842 enligt uppgift i husförhörslängden.

Av en ren händelse hittade jag en annan historia. Carls syster Botil Petersdotter (1818-1871) hade nämligen stått tilltalad för att ha haft ihjäl en av de tvillinggossar hon hade fött 1839. Tvillingarna var oäkta och deras fader var med största sannolikhet sonen i huset där hon hade tjänat piga.

När det var dags för nedkomsten flyttade hon hem till sin gamle far Peter Emanuel och födde sina barn i hans lilla stuga. Nu till det verkligt intressanta. I rättegångsprotokollen finns en noggrann beskrivning av hur stugan såg ut, hur Botil hade sovit med sina gossar i bänken i köket. Det finns ett likbesiktningsprotokoll som talar om hur den lille gossen såg ut. Och ett antal vittnesmål från grannarna (enbart kvinnliga sådana) som till största delen talar till Botils fördel och är nog den bidragande orsaken till att hon blir frikänd från alla anklagelser. Eftersom hon blir friad finns det inga noteringar om saken i husförhörslängderna. Trots att det var ingen mindre än prästen själv som dragit saken inför tinget.

Hur gick det för brodern Carl? Inte alls lika bra. De protokollen ger också en bra beskriving om hur det kunde gå till på 1840-talet. Ett drängslagsmål som slutade illa:

År 1842 stod lösdrivaren Carl Petterson inför Östra härads häradsrätt tilltalad för dråp på Måns Olsson i Wiö. Carl Pettersson var skriven hos bonden Måns Pettersson i Brenteknufva, men arbetade tillfälligt hos bonden Petter Nilsson i Wiö. Av rättegångsprotokollen får man följande beskrivning av händelseförloppet: Carl Petterson arbetade alltså hos bonden Petter Nilsson. Det var kvällen den 12 februari 1842, och Carl Pettersson hade avslutat körning av gödsel och skulle hålla merafton. Då Carl Pettersson och båtsmannen Måns Björk satte sig till bords fanns Måns Olsson där, besvärad av starka drycker. Efter måltiden utgick Carl Pettersson och Måns Björk att köra vatten till utblandning av brännvin, varvid ett vedträ blev kastat mot Björk och träffade denne på bröstet, utan att Carl Pettersson vet vem som kastade detta vedträ, och i detsamma utkom Måns Nilsson likaså ankom Måns Olsson och blev av Carl Pettersson kullknuffad, därefter gick Måns Olsson åt ladugården och Björk stannade kvar hos Måns Nilsson, varemot Carl Pettersson gick till stallet för att hjälpa Petter Nilssons son Sven, som just kommit från staden, att spänna från hästarna. Måns Olsson ankom då även till stallet och var ovettig, samt yttrade att antingen Carl Pettersson eller Björk inslagit fönstret hos hans moder, därefter blev Carl Pettersson ond och uttog stallnyckeln och tilldelade Måns Olsson ett slag på munnen och tvenne slag uppe i huvudet, utan att Carl Pettersson märkte att Måns Olsson erhållit någon åkomma. Carl Pettersson gick sedan in till Petter Nilsson och Måns Olsson begav sig mot det hus hans moder bebor, åtföljd av bonden Anders Olofssons son drängen Ola Andersson, som under ofredandet sod bredvid Carl Pettersson. På förfrågan svarade Carl Pettersson att han hade öglan av nyckeln i handen och axet utanför handen, och att han vid tillfället var fullkomligt nykter. Måns Olsson stod vänd mot honom då slagen utdelades, men vid det första slaget ramlade han något åt sidan mot en vagn och av det andra slaget föll i så motto kull att han blev sittande på marken i vilken ställning han det tredje slaget erhöll utan att han på något sätt jämrade sig och nyckeln därefter ej var blodig. Den 23 mars dog Måns Olsson efter att ha varit sängliggande i en veckas tid. Enligt läkarutlåtande i rättegångsprotokollet var dödsorsaken "hjernhinneinflammation till följd av våld".

Carl Pettersson dömdes den 1 september av häradsrätten till 100 riksdaler banco i böter samt att en söndag i Rödeby undergå skriftermål med avlösning. Då Carl Pettersson saknade medel att betala sina böter förvandlades straffet till 28 dagars fängelse på vatten och bröd. Carl satt dessutom fem månader i häkte i väntan på domen.

_1842 den 3 april begrovs drängen Måns Olsson i Wiö. Han dog i mars månad genom våldsam behandling.
_

Som ren kuriosa kan jag väl nämna att medan Peter Emanuel var den fattigaste torparen i Rödeby socken så var hans farfars farmors morfar sveriges rikaste karl på den tiden det begav sig. Alla mina förfäder bodde minsann inte i jordkojor. Så kan det gå ….

Det är sådana bilder från hur livet var som är det roligaste i släktforskningen

Jag är inte så begiven på just släktforskning men historier av hur man bodde och levde förr är mycket intressant tycker jag. Det är historien som har format oss, till den vi är idag.

Därför besöker jag denna sida ganska ofta.