Brukar variera något. Ibland födelseboken ibland första varianten jag hittar. T.ex. Maja Stina som hon kallas senare står som Maria Kristina i födelseboken. Men det var inte det hon kallades för. Men det varierar. Beroende på vad som känns naturligt.

Jag normerar inte, utan väljer kyrkoboksstavningen. Varierar den gör jag något slags val…

Jag normerar med Släktforskarförbundets namnlista över personnamn - för alla födda före 1850/60-talet - om formerna skiljer sig mycket (t.ex. Anders/Andreas, inte bara Karl/Carl) så kan jag anteckna det i en egen notis.

Att hålla reda på vem som är Pehr/Per eller Eric/Erik/Erich på 1700-talet blir lite besvärligt.

Jag normerar alltid för att det ska finnas möjlighet  att söka i min stora databas. De enda som jag inte normerar är Lisa/Lisbet och Jan/Johan/Johannes/Joen/Jon/Jonas samt Kerstin/Karin/Kersti/Kristina, men dessa söker jag med Li* och J* och K*. De olika formerna på Jan/Jon är ibland svåra att skilja åt. Däremot har jag ingen Elisabet förrän i modern tid. Alla Stina döper jag om till KriStina och alla Greta heter MarGreta och sökts med Mar*. Även Lena döper jag om till MaLena eftersom de ibland heter Malin/Malena och ibland Lena. Någon enstaka gång nämner jag någon speciell stavning men det är sällan eftersom det är sällan man har deras egen stavning. 

Däremot är det svårare med normering av efternamn. "V/W" och med eller utan "h" är besvärligt. Vissa gånger är stavning helt konsekvent och bestående men ibland är det mycket skiftande. Där är det en svår balansgång som sällan blir helt bra. Ibland använder jag flera stavningar men ibland räcker inte utrymmet.

#2 Det är just "något slags val" som är skälet till att ha en normeringsstandard. Kyrkbokstavningen varierar alltid.

Jag gör i princip som #4 och #5 med förbundets namnlista i botten. Dock har jag lite egna varianter på grund av tycke och smak. T ex ogillar jag K och föredrar C. Min normeringsstandard liknar mycket den som förekommer i mycket 1900-talslitteratur (Elgenstierna, herdaminnen osv). T ex skriver jag inte Katarina utan Catharina, inte Kristina utan Christina, inte Karl utan Carl. Men det är undantag av estetiska skäl!

Kortnamnen (smeknamnsformer) normerar jag "upp", alltså Lisa blir Elisabet, Greta blir Margareta och Stina blir Christina. Däremot är jag lite försiktig med Lena, eftersom det både kan vara en sammandragning för Malena och Helena. Malena i sig är en kortform för Magdalena. Min erfarenhet är nog att Lena och Helena är de som oftast används om vartannat för samma person.

Efternamn är lite knepigare. Där väljer jag oftast att behålla W i inledningen och bokstäver som h och q i namnet. T ex normerar jag till Wahlqvist, inte Valkvist.

Det här gäller (förstås) namn där man inte vet hur personerna själva skrev sitt namn (om de gjorde det). Vet jag det används förstås deras egen valda stavning både på för- och efternamn. 

Normeringen görs när man endast har ett fält för namnet att använda. Som komplement till det brukar jag ofta göra en förteckning med ordagranna avskrifter av förekommande stavningar i en textnotis högst upp för en person.

#6 Jo, jag förstår skälet till normering.

Jag tror att mitt skäl att inte normera är att det är rätt charmigt med de olika stavningarna…

Visst är det charmigt med olika stavningar.

Men för min del skulle det vara ohållbart att sköta en databas på över 40.000 individer utan normering. Precis som fler härovan normerar jag efter förbundets namnlista.

Det charmiga i stavningen kommer ändå fram i o m att jag skriver av alla notiser bokstavstroget.

En liten fundering från min sida efter jag läst era svar. Ni som normerar. Hur vet ni att personen inte heter tex bara stina eller vad det nu är. Visst jag vet att det oftast ses som en kortform och till största del var/är utbytbara. Men ändå. Nånstans måste ju alla namnen kommit som egennamn från början.

Själv som sagt försöker jag ta födelsboksnamnet sen lägger till kortformen också och om det är större variationer. Men jag skriver ju inte i nåt program (ännu) utan vanligt worddokument så där kan jag skriva in hur många jag vill.

Sen kan det ju bli lite fel om man bara använder en stavning fram till idag åtminstone på efternamnet. Jag har ju fått en massa uppgifter på min fars sida från en annan person som forskat. Han har skrivit vårt efternamn med sch rakt igenom men min gren stavar med sk. Men det finns grenar som behållit sch men även andra som gjort om till kh. Men alla stavas med sch i papperna jag fått. Så det är lite knasigt att läsa för jag kan inte säga direkt via papperna vilka som hör ihop på rätt sätt.

Kom på en sak när det gäller sökning (troligen har ni väl redan tänkt på det) så att man i alla fall kan ha de olika stavningarna.

Att man kommer på egna sökord så att det täcker in dom olika.

Tex eric, erik, erich. Söka på eri. catharinas olika stavningar söka på rina. När det gäller dom som har kortformer, tex christina och kerstin (stina) så söka på tin. Anders och andreas söka på and. Även när det gäller efternamn ta den delen som är lika i efternamnen. På det viset så kan man ju ha olika stavningar och ändå lätt hitta dom med rätt sökord.

En annan grej jag kom på. När man ger nybörjare uppgifter så har man ju då rätt namn från början så att dom lätt hittar rätt person när dom börjar forska. Vet med mig själv när jag börja forska då med uppgifter jag fått att jag var väldigt osäker i början eftersom namnen jag fått inte stämde överens med det som stod i böckerna.

Jag både normerar och låter bli att normera.

Och när jag normerar så gör jag det mest efter egna "regler".

Jag inte undanhålla er en fantastisk stavning av ett förnamn jag precis hittade i Strängnäs domkapitels protokoll 1667. Själva stavningen får mig mest att tänka på någons uttal när denne någon möjligen har tömt några glas för mycket, och inte ett sätt att skriva namnet.

Den som får sitt namn stavat på det lite udda sättet är ingen mindre än Svante Banér, och hans förnamn skrivs i protokollet Schuante.  

Tjusigt va'?!

#11 Mycket elegant!  :-)

Och på sidan efter, men i samma notis, skrevs det Schwante. Vaddå normera?

Oftast tar sökning längre tid om man söker mitt i namnet. Sökning med en första bokstav går fortare. I min databas med mer än 60.000 personer måste det vara enkelt att söka personer. 

Jag har sett rätt många som skrivit sitt namn själv och det är ganska vanligt med olika stavningar även då. Möjligen kan stavningen ändras under livets gång.

Schuante säger en del om uttalet på den tiden! S före konsonant blir sch-ljud precis som i tyskan.

Våra förfäders namn är i kyrkoböckerna och andra handlingar stavade på många avvikande sätt. Olikartad stavningarna uttrycker ingen vilja hos våra förfäder, utan är endast ett tecken på bristande stavningsnormer och dålig skrivkunnighet i äldre tider.

Precis som #14 väljer jag att normera för att vara säker på att hitta det jag letar efter. Jag har 1.715 Kerstin i min största databas, ska jag söka en namne med okänd stavning är risken överhängande att jag missar någon även om jag söker på någon bokstav i mitten av namnet.

För Kerstin är det sannolikt bara *ST* som är lika i alla varianter. En sådan sökning ger 4.182 träffar i samma databas.

Normera mera

Jag förstår poängen med normering.

Samtidigt kan jag tänka som i #9. En person som i alla böcker är tecknad som Stina - det skulle kännas konstigt att anteckna henne som Christina.

Och om man har ett belägg - brev t.ex. för att det är Stina så känns det ju självklart att skriva det namnet. Medan en annan forskare som inte sett brevet skriver Christina. Hur gör man då med sökningen?

#15 Visst är det vanligt i protokoll, brev, bouppteckningar och liknande att stavningen speglar uttalet. Men i "fallet Schuante" tror jag inte att det är så. Möjligen skulle det kunna vara ett sätt att försöka stava en lite "finare" persons namn på ett lite "finare" sätt.

Efter att ha läst igenom åtskilliga års protokoll från domkapitlet så tycker jag det verkar som om prästers och adelsmäns namn får lite snirkligare och krångligare stavning än "vanligt" folks namn. Hur namnet uttalades då kan man ju inte säkert veta, men om det berodde på att det uttalades med sch-ljud, så borde ju också namnet Sven ha stavats på samma sätt någon gång, vilket det inte gör. Inte heller andra namn med S i kombination med konsonant i början. 

Att personer stavade/skrev sitt eget namn på olika sätt har jag sett många gånger. Det är också väldigt vanligt i officiella handlingar att samma persons namn stavas på olika sätt, till och med i samma mening.

Nej, men detta var en hög person, språket på 1600-talet var väl tyska i högreståndskretsar? Precis som det var franska senare, så just att försöka vara förnäm genom att uttala Svante på det sättet tror jag är orsaken.

Sedan skulle det vara intressant att veta mera om alla dialekter - det fanns ju inget riksspråk.

Använder den stavning som jag finner i födelseboken i första hand och tillägg i noteringsfältet dom övriga namn som jag stöter på i hfl protokoll mm.

Jag förstår också poängen med normering. Men hur gör ni med namn som skrivs in av nutida personer av tex katarina. Får hon samma stavning som alla dom gamla. Eller ta kajsa. Idag är det ett egennamn men förr så kunde det ju bytas ut mot katarina.

När det gäller sökning. Jag har ingen aning om hur många namn jag har, antar att det inte är så många. Jag har heller inget program som jag skriver in i utan vanligt word så för mig går alla sökningar lika snabbt. Det gäller bara att komma på rätt ord att söka på. För handen på hjärtat även om man bara har en stavning så kan det ju bli stavfel och då kan man ju missa i alla fall. 

När det gäller uttal det har jag exempel på att namn troligen ändras pga det i böckerna. Har vallon Mineur och den stavningen står på far och son som kom men sen ändras det på sonens barn till minör troligen pga av uttalet.

#19 Jag tror inte att det var tyskan som slog igenom i stavningen i domkapitlets protokoll. Herrarna som deltog, och skrev, där är högt utbildade präster och lärare, och när dom "halkar" iväg i något annat språk så är det latin. Det finns det åtskilliga exempel på. Dels förekommer det ibland att delar av texten är skriven helt på latin, dels bara vissa ord på latin och även ibland latiniserad stavning av svenska ord.

Jag hittade ytterligare en kul stavning, denna gång 1668 av namnet Palbitzki. I början av notisen skrivs hans namn Balpyske och några rader fram Palpysche. Hur uttalade dom det? Med sch- eller k-ljud?

I några härads- och rådhusrätters protokoll från områden där det bevisligen fanns tyskar bosatta märks däremot att tyskan ibland används även när man skriver. Vissa ord och en del stavningar gör att man lätt upptäcker influenser av tyska språket. Men oavsett varför det stavas på ett visst sätt, så får man sig många gånger ett gratis gott skratt när man ser vissa stavningar.

Om man ska gå efter en del andra namn så uttalades sch som sk. Därav alla våra stavningar av just sche-ljudet.

Namnet Schager t ex, uttalader Skager, denna stavning finns också.

Kan Balpyske bero på ett mjukare p-ljud än det svenska? På spanska t ex så är ju b och v samma ljud.

Vad säger då stackars Skvante Banér om uttalet av sch?

Jo, visst skulle Balpyske kunna tyda på ett mjukare p-ljud….men sedan kommer Palpysche några rader efter. Så jag tror de är svårt det där med att försöka gissa uttalet via stavningen, åtminstone ibland.  Men det är, som sagt, onekligen roligt att se alla olika stavningar.

Vill man verkligen se dialekter skrivna så ska man ta fram bouppteckningarna. Dom skrevs oftast av någon lokal förmåga och inte av "utbildade" skrivare. Jag har sett en del bouppteckningar från Västergötland där jag inte för mitt liv kunde begripa vissa ord, inte förrän jag försökte läsa dom på "väschötska", då var det genast solklart vad orden betydde.

Fast enligt reglerna skulle det inte bli Skvante, inte när det kommer en konsonant efter sch. Då hör sch-ljudet till s-et. Men jag tycker också det är intressant att se hur man skrev så olika.

Vad jag förstår fanns ingen standardiserad stavning, så man skrev väl som man tyckte. Mina studenter, speciellt de som inte har svenska som förstaspråk skriver ungefär som de gjorde då, på alla möjliga sätt.

Jag frågade namnforskningsinstitutet i Uppsala om den stackars Svante, detta är svaret:

Det fanns ju ingen stavningsnorm på 1600-talet och influensen av högtyska var fortfarande stor (även om franskan var på gång). Med all sannolikhet avspeglade sig uttalsskillnader i de skriftliga dokumenten, så är också fallet med namnen förstås. De olika stavningarna av Svante speglar nog detta. Jag har själv sett alternativa stavningar av Svante i skilda dokument.