Sådant är alltid svårt. Ett sätt kan vara att skriva en "dagbok" som man kan lämna efter sig. På det sättet kan känsliga uppgifter sparas till nästa generation, då är de kanske inte så farliga längre.

I den boken skriver man in allt, eftersom ingen ska läsa den.

 Om man vill lämna en uppgift men inte avslöja källan brukar man inom forskningsvärlden köra med kodning. Dvs något som uppgiftslämnare nr 1, som man sen förvarar som en lista, vilken bara vissa(eller jag själv) har tillgång till. På så sätt finns uppgifterna utan att man lämnar ut dem.

MVH

Lena-Maria

Man måste kanske gradera uppgifterna efter hur lång tid man tror de bör vara hemliga?

Min fråga är kanske väl stor - det kan ju handla om allt från att farbror var sovjetisk spion till att moster var otrogen med brevbäraren…

i Min Släkt kan man välja bland Noteringar, Allmänt eller konfidentiellt. Där kan man skriva sånt som man senare väljer bort när man gör utdrag  och rapporter.

Allt passar inte att föras vidare hur som helst. Vissa saker kanske man vill att bara vissa ska få med och då fungerar även det.

#3 Jo det stämmer. Det kan man faktiskt göra i Disgen också!

Inte just "konfidentiellt" men det finns tex notiser som "Extra text" eller "Special", som man då kan välja om de ska komma med i Html-exporter eller utskrifter.

Rent praktiskt har jag sådana här uppgifter i huvudet enbart. Något finns antecknat i block. Jag skulle vilja komma fram till ett system.

Hur gör ni?

Jag sysslar inte med släktforskning med väl med annan forskning. Det normala är att man inte tar med skvaller och sådant som anses stötande eller kränkande om det inte är centralt för ämnet. Det är alltså en bedömningsfråga från fall till fall.

Det problem som här diskuteras är att likställa med att publicera sin forskning och där bör det alltså inte tas med. Att ha det kvar som privata anteckningar, eller forskningsmaterial kan dock vara en fördel. Det kan nämligen leda Dig som forskare rätt i andra frågor. Därför bör det alltså sparas men ej publiceras. Om Era efterlevande sedan får tag i uppgifterna är det deras sak att göra egna bedömningar. Notera dock att när ni sparar skvaller och anda känsliga uppgifter så är det lika viktigt att också spara källhänvisningar.

Viktigt att notera är att vad som anses vara stötande och kränkande ändras över tid. Fundera över om det kunde anses kränkande då, när det hände, eller om det är i nutiden det har fått denna stämpel. Tänk också på att eftervärldens värderingar kommer att ändras.

Spara alltså denna "hemliga dossier".

Mvh/gurin

#5 Tack!

Jo, det är just detta att tiderna ändras. Att farfars farfars far satt i fängelse för förfalskning har ju en helt annan betydelse än om man får reda på att farfar gjorde det. Att mormors mormor var älskarinna åt en greve är kanske spännande, medan det är något annat om det gäller mor…

Hej! Jag vet inte - ar det "skvaller" alltsa inte belagt pa nagot vis sa far man nog halla det utanfor - jisses, hur manga oakta barn finns det inte egentligen…? Men om det ar belagt, ut med det! Inget att hymla med - sa var det! Lite krydda till det hela! Jag haller pa att utreda slaktskap mellan gifta - hjalp, tank om de var syskon eller kusiner (som bada var strangt forbjudet pa den tiden)! Ryktet sager det - jag vill ha overbevis innan jag tar ner det pa papper - men om sa ar fallet - jag da ar det sa. Den forsta incestuosa intrigen i min slaktforskning isafall. Fanken, lite kul ska man val ha? Och aftersom det ar sa langt tillbaka kan ingen stalla till svars for det o gjort ar gjort eller hur? O vi ar har, har och nu.

Mvh,Sanna

#7 Jo, hur långt tillbaks det är har ju stor betydelse…

Ja, ja, det har det. Sa klart om det ar morsan din som strulade eller var spion sa ar inte det kul eller inte ens om det var mormor eller farfar. Men annars menar jag, fram med det! Ingen ar perfekt - ingen slakt ar perfekt. A tur ar val det, vad trist det hade varit da.

Jo - som jag skrev i #6 - det som mormors mormor gjorde var kanske spännande och pittoreskt, medan det vore en annan sak om det gällde mamma eller mormor…

När jag skriver "skvaller" menar jag kanske mest att den här typen av uppgifter är i det närmaste omöjliga att verifiera. Om jag intervjuar en äldre släkting och hon berättar att morbror tog hand om pigan få moster var i byn och handlade så kan jag ju knappast bekräfta uppgiften..?

Skriver jag ner uppgiften kan ju "morbrorns" barnbarn, som fortfarande lever och har fotot på farfar på hedersplats i vardagsrummet kanske bli väldans upprörd…?

Men jag vet ju också att två generationer till - så tycker de flesta att uppgiften är pittoresk och kanske lite rolig.

Det går alltså inte att publicera den idag - men det är synd att inte låta uppgiften "överleva" in i framtiden.

Jo det maste du gora ! Lata "skvallret" overleva in i framtiden - men bara som skvaller. Vid sidan av. En dag kan dina efterlevande ta fram detta som kuriosa i slaktforskningen.  Har du inte belagg for skvallret sa har du inte. A da galler inte uppgifterna.

Kan inte va kul att ha en morsa som strula med greven…ha!

Alla mina exempel är fiktiva…

Sen tycker jag släktforskning blir tråkig om man bara tar med uppgifter som går att trippelkolla. Hörsägen betyder otroligt mycket för att ge kött och blod åt människor. Vad betyder förresten "belägg"…? Varför är en prästs krumelurer mer värda än en gammal människas berättelser?

Fattar jag val!

 Belagg betyder inte ett skvatt i denna diskussion…och fulla imbecilla praster har vi val hort talas om - for att inte tala om deras skrivare. Klart det blev som det blev ibland!

Godnatt Sverige!

Sanna

Susanita

Det finns ingen fullt belagd historia. Det skulle betyda att historien skulle vara lika med det som hänt "det förflutna" och så är inte fallet. Det förflutna, dvs allt som hänt, har just hänt och det går inte att ändra på. Historia, dvs kunskapen om det som hänt, ändras hela tiden genom att nya fakta, eller belägg kommer i dagen och genom att nya tolkningar görs av gamla källor och kvarlevor.

Hur vi förhåller oss till källorna, vår källkritik, tillsammans med urvalet av källor varierar från forskare till forskare och dessa förhållanden gör att vi berättar olika berättelser. Under en längre tids forskargärning kommer vi att ompröva slutsatser vi tidigare dragit och kommer därför också troligen att ändra eller bygga på den historia vi själva redan skrivit.

Att försöka leta fler belägg kan bli en livsgärning. Men mycket svårt blir det för den som helt avfärdar vissa källor i jakten på andra mer gångbara bara för att de första källorna inte är sådana som han eller hon är van att se användas i andras eller egen forskning.
 
Ännu svårare blir det om inte källhänvisningar till ”skvallret” sparas tillsammans med själva skvallret. Hur skall det annars kunna verifieras i en framtid? Du som forskare kommer inte att komma ihåg exakt vad du en gång hörde, eller läste, eller såg så att du när du faktiskt stöter på en annan oberoende källa kan dra någon slutsats. Det är mycket sällan det går att verifiera något omedelbart. I många fall tar det många år och i bland genrerationer.

Den som söker i databaser upptäcker snart att uppgifterna i dem ibland går tillbaka på samma källa och ju fler gånger uppgiften upprepas ju sannare blir den inte.

När allt kommer till kritan är väldigt lite historia verifierad av varandra oberoende källor även om historikerna inte direkt meddelar detta i sina metodövningar. För det mesta görs i stället rimlighetsbedömningar.

När jag skrivit om en viss forskningsresa i Sverige så har jag till exempel utgått ifrån att de brev som skrivits mellan den resande och dennes finansiär innehållit fakta om vad som faktiskt hänt. Innehållet i detta brev går ofta inte att verifiera. Möjligen kan jag fundera över om det är en förfalskning men längre än så kommer jag inte. Det jag däremot funderar över är i vilken situation resenären befinner sig i när han skriver det han skriver. Hur ser maktförhållandena ut? När forskningsresultaten redovisas kan jag nästan med säkerhet utgå ifrån att de tolkas positivt, trots att detta kanske inte stämmer överens med verkligheten. Väldigt få skriver om kompletta misslyckanden för i så fall kan han räkna med att bli direkt hemkallad i nästa brev osv.

Står det dessutom i brevet att den präst hos vilken den forskningsresande övernattande utövade tidelag så får jag utgå ifrån att den som skrev brevet faktiskt uppfattade att så var fallet. Det betyder dock inte att jag skriver det i min historia. Jag skulle betrakta det som något som var onödigt kränkande. Det kan ju ha varit fel uppfattat av ”min” resenär. Men om jag i någon framtid skulle få för mig att undersöka tidelag under 1800-talet så skulle jag ha nytta av att jag gjort annotationer om just detta brev. Om jag skulle ha varit särskilt intresserad av just denna präst skulle jag definitivt ha sparat denna referens för att söka efter belägg, eller i alla fall efter belägg efter en smutskastningskampanj mot honom. Beroende på hur länge sedan han levde och beroende på fokus för studien skulle jag sedan bli tvungen att göra ett övervägande och se om det ligger något allmänintresse av att publicera sådan uppgifter om någon historisk person.

Den som skriver personhistoria kommer förr eller senare att få ta ställning till om den eller den saftiga skandalen eller snedsteget har ett allmänintresse. Vi måste komma ihåg att skandaler och skvaller kan förskjuta bilden av en person och ge personen i fråga ett eftermäle som denne inte förtjänat. Den som skriver historia har därför ett stort ansvar.

Mvh/gurin

Värdefullt och intressant gurin!

En viktig bit är ju också för vem man forskar. Jag började släktforska helt för egen skull. Upptäckte snabbt att det var trevligt att förmedla mina upptäckter till föräldrar och syskon, snart till andra släktingar. Så småningom lägger jag ut min forskning på en hemsida…

Så frågan om en händelse har "allmänintresse" är svår att svara på.

Jag håller med om att man har ett stort ansvar som forskare.

Det är viktigt det du säger om "i vilken situation" källan befinner sig. Jag intervjuar (samtalare med) äldre släktingar. De vet ju att jag släktforskar och kommer att anteckna det jag får veta. Jag anar ju att de vill framställa sig själv och de de håller/höll av på ett positivt sätt. Samtidigt kan de ju ha intresse av att framställa andra personer på att negativt sätt.

Anders

De allra flesta börjar som du. Först av eget intresse och sedan för släktingar och vänner för att sedan gå över till en hemsida. Det problematiska börjar inte förrän i det sista ledet. En hemsida är att likställa vid en publikation. Hemsidan är publik och det är då det är viktigt med hur man framställer saker och personer och det är då man bör fundera ut för vem och vilka man skriver.

När jag senast höll en kurs i microhistoria gick den mesta tiden åt till att diskutera för vem de skulle skriva. De allra flesta kom dit med utgångspunkten att de skrev för de närmaste sörjande, eller i alla fall för de som bott i trakten. När kursen var slut hade jag och min kollega i stort övertygat alla om att de inte skulle göra så utan i stället skriva för alla intresserade. Skillnaden i ansträngning är inte särskilt stor. Det som skiljer är i fokus i de enskilda berättelserna. Att berätta historien när Andersson klippte sina får till hälften och sedan kom att kallas Halvandersson är visserligen både rolig och roande men är helt obegriplig för den som inte vet vem Andersson var eller var han bodde eller varför han gjorde xxx och tyckte yyy eller var X-liden ligger.

Tänk att dina barnbarnsbarn skall läsa den berättelse du skriver och att de sedan en generation tillbaka lever i Stockholm och aldrig har varit i X-liden som inte längre finns på kartan och inte vet att Halvandersson var släkt på långt håll med dig.

För ett tiotal år sedan råkade jag stöta på min mormors morfars berättelser om sina föräldrar och sitt fäderneshem. Det mesta av det gick att begripa eftersom han hade skrivit så mycket omkring. När jag flera år senare såg min mormors försök att skriva om sin mor var det helt obegripligt eftersom det bara var ett antal osammanhängande mer eller mindre obegripliga anekdoter. Dessa kan jag visserligen ha som tvivelaktiga källor men inte mera.

Historien om Halvandersson är alltså värd att berätta, men den måste hamna i ett sammanhang så att den går att begripa bara genom att läsa texten och det är här ansvaret kommer in. Den som skriver om Halvandersson kommer med största sannolikhet att vara den enda som gör det. Därför vilar ansvaret tungt på den som tar på sig att göra det och att inte bara framställa denna människa som någon tokroligt halvfigur. Att inte bara återberätta det roliga skvallret utan också berätta något mer, även om det är en tristare historia. Ansvaret sträcker sig i mina ögon också till att göra det på ett för ”alla” begripligt sätt. Betänk dock att de allra flesta vill bli ihågkomna och att inte berätta historien också kan ses som ett svek.

Tveka därför inte att börja skriva.

 gurin

Tänkvärt Gurin!

Det är en bra grundinställning. Skriv för "några generationer" framåt - och förklara allt "runt omkring".

Ett exempel kan ju vara min farfars fars "versmemoarer" som är bitvis nästan obegripliga. I och för sig troligen skrivna enbart för en samtida publik…

Idag använder jag dem så att jag citerar dem ordagrant och försöker sedan förklara bakgrunden, så långt jag lyckats utreda det.

God morgon och jisses vilket utlagg gurin! Tappar nastan andan…

Visst har du ratt, tycker jag, i mycket av det du skriver - men jag "gav mig pa " Anders och hans funderingar mest for att provocera…trodde det framgick ganska tydligt? Vi far alla forska pa det satt vi vill - skriva om historien (det finns det manga som gor) - snickra till o forskona (lika manga gor det) - forfula - utesluta fakta - overdriva fakta osv. Jag personligen tycker det ar harligt att hitta felskrivningar i kallorna - nar en ana blir antecknad som man vid dopet - och ar en lite tos…Jag har en annan ana som fick upptucktelse av prasten - ganska skarp sadan (pa den tiden var det inget att leka med) - om jag varit religios kanske jag hade tyckt att den uppgiften var pinsam aven idag…sa latt ar det att ta med eller att utesluta uppgifter i en slaktutredning. Jag tors nastan pasta, att den rent av fargas av oss som personligheter.

Sa gurin - du har sa ratt i mycket av det du sager - haller inte med om allt - for det maste jag inte. Men det mesta.

Sanna

Mycket intresant tråd det här. Jag råkar just nu ut för det ni bskriver.

Jag har fått kontakt med 2 nu levande personer, på skilda kontinenter dessutom, och jag på en tredje. Jag har bett dom yttra sig om en gemensam ana som inte är i livet. Jag har aldrig träffat någon av dom inblandade. Och här får man från den ena höra att personen i fråga var den snällaste av personer medan den andra säger att personen i frågar var intelligent men kall och beräknande! Diametrala motsatser. Vad skall stackars jag tro? Att båda antagligen har rätt beroende på vilken relation dom hade till objektet. Men vad noterar jag? Att A sade si och B sade så?

Roolaid

Intressant. Klart dom har ratt bada tva men fragan ar val om du skall citera dom? For din egen del ja, men for andras del vet jag inte. Om man skulle fraga alla man kan om hur en avliden person var sa far man nog lika manga svar som personer man fragar - och som du sager - svaret beror nog helt pa vilken relation de hade till personen i fraga. En syskonskara t.ex kan ha helt olika uppfattningar om hur en mor och en far var. Far man va nyfiken o fraga vilka kontinenter och vem som sade vad? Helt ovetenskapligt - ar bara nyfiken - men kanske kunde vara lite intressant i fragan?

#19 Det är ju det här som är så svårt. I en vanlig släkt-utskrift som man delar ut kanske det står något om att personen kunde uppfattas på olika sätt, med exempel men inga citat och inga källor.

Någonstans vill man ju ändå förvara de exakta citaten och de exakta källorna.

Min Släkt har ju den konfidenciella delen som kan väljas bort vid utskrifter. Men ändå.

Angående kontinenterna så befinner jag mig i sydamerika, A i Europa och B i Noprdamerika/USA. A, som är negativ, är dotterdotter medans B är brorsdotter. Så viss åldersskillnad föreligger.

Roolaid

#22 Jag har också sådana exempel. En person som av en beskrivs som riktigt snäll, och en annan beskrivs som opålitlig, beräknande egoistisk…

Ibland kan nog ett eftermäle styras av någon enskild händelse. Ett typexempel är väl dessa många arvstvister. Man kommer väl överens i familjen till ett arv ska fördelas. Sedan kan det gå många år då man inte pratar med varandra.

Men det är väl precis så komplexa vi människor är. Och kommer man så långt om en ana kanske man börjar närma sig något…?

Du har helt rätt Anders,

Jag har nu kommit fram till att det är en arvstvist som ligger bakom, plus ett "olämpligt" gifte.

man får heller inte glöma att de var människor, de behandlade olika personer olika. Jag har själv ett exempel där barnbarn talar om sin "elaka farmor" och "världens snällaste mormor". Då får man bara axeptera att personen ifråga gjorde skillnad på barnbarnen. Vilket jag tycker är helt fel att göra, men som händer.

MVH
lena-Maria