Är ni säkra på att det inte finns någon bland arvingarna som är intresserad?

Annars är det bara att gå vidare till nästa 'nivå' bland släktingarna (de som står näst i tur att ärva). Ni har ju antavlor m.m.!

Det är ju tyvärr inte alltför sällsynt att det inte finns ett aktuellt intresse hos släktingarna, om det ens finns släktingar. Men det borde finns någonstans där man kan deponera sådant här material och där det åtminstone går att hitta det i någon form av register över material. Någon gång i framtiden kan det komma någon som är intresserad.

Närmaste släktning är ett kusinbarn (.. inget barn dock, utan en herre i gissningsvis övre medelåler) som var i huset innan det såldes och gick igenom och tog med sej det han var intresserad av. I nästa nivåer av släktningar finns det ju flera grenar. Hur bestämmer man sej för vilken sida av släkten man i såfall ska kontakta ?

Ni kan väl kontakta alla grenar. Finns det fler än en intresserad, så får de komma överens om vad de ska göra med samlingen.

Eftersom det bl.a. rör sig om så privata saker som dagböcker och foton, så bör man i första hand försöka att hitta släktingar som vill ha det.

Men om det inte går, så kan ni alltid kontakta Göteborgsregionens Släktforskare.

Du bör fråga på Landsarkivet. De brukar ta emot släktarkiv.

 Som jag ser det är det bättre att lämna in det till landsarkivet än att jaga reda på släktingar. Är släktingarna intresserade kan de ta sig till arkivet. Då blir det tillgängligt för alla släktningar och inte bara den som du råkar få tag i.

Jag har själv lämnat in våra släkthandlingar till ett arkiv. Jag tog dock forskningsarkivet i Umeå, beroende på att en del material så pass intressant att det redan använts i en avhandling. De är dock inte skyldiga att ta emot något. Det är bara om de finner det värt att bevara.

Men i ditt fall är det landarkivet som gäller. Glöm inte bort att du kan sätta villkor för användandet om du vill.

mvh/gurin

Vilken släkt rör det sig om är det någon känd släkt finns det såkert intresse hos många släktforskare jag kan bara gå till mig själv som forskat på släkte Hilpjer-HUlphers - Leffler -Arosenius -Dahl -Angestien  så det kanske finns någon som besöker denna sida som kan ha intresse av detta material  Och det är ju så att många släkter korsar varandra

Jag vill först ge ett stort beröm till Vickevira, att ni inte slängde allt. Många tycker sådant här är skräp.

Finner man ingen anhörig, som kan vara intresserad, kan man höra med någon hembygdsförening eller något museum. Där kan man säkert få tips om vad man ska göra med materialet.

Jag har själv tagit hand om två album med gamla kort från personer, som icke haft någon anhörig vid sin död. Korten har jag lagt i Porträttfynd på släktforskarföreningens hemsida, Rötter. I det första fallet forskade jag fram var kvinnan bott i min stad och där i släktgården bor en som tillsammans med en arbetsgrupp håller på att skriva ihop ett arbete om Västerhiske by, Umeå lsf. Så det var med glädje jag fick lämna över korten till honom, släktingen.

I det andra fallet var det en som via Porträttfynd kontaktade mig. Så då kunde jag lämna ifrån mig albumet till en tremänning till den som ägt det. Hon söker en farbror, som emigrerade till Amerika. Han fanns med på ett foto i albumet. Vi fick kontakt med en i Amerika, som skulle hjälpa oss att leta efter farbroderns vidare öden.

Så jag har haft tur med dessa två. Jag känner att jag gjort en god gärning, annars är det så lätt att sådana här saker slängs, när man ska städa ur ett hem. Dessutom tror jag att den som en gång ägt och inte efterlämnat någon anhörig, får något slags erkännande, att deras liv inte bara glöms bort.

Tack för alla svar så här långt! Jag tar gärna emot fler tips och synpunkter

 #7 Tack för berömmet! Eftersom jag har släktforskat mycket själv och familjen är så intressant så fanns det inte ens i mina tankar att slänga bort någonting.

Hembygdsförening etc: Det var så här… det fanns inga arvingar och huset tillsammans med alla inventarier testamenterades till församlingen. Under ett år stod huset tomt, och under den tiden har (såvitt vi hört) ett antal muséer, hembygdsföreningen, kusinbarnet (se ovan), församlingen mfl varit kontaktade och fått ta del av det de funnit av intresse. Ändå finns det så mycket kvar!

Porträttfynd: Jo, jag har lagt upp några på rötters hemsida.. men det var så pilligt och tog sån tid, och jag fick ingen tillgång till min användare trots att jag betalade avgiften till rötters vänner, och trots påstötningar per mail som ingen svarade på… så jag tröttnade och istället lade jag upp en hel del porträtt på vår egen hemsida. Här: berghem.vickevira.se

#6 Bland släktnamnen: Vallin, Hedström, Eneström, Gustrin, Stierna, Rudebeck, Liljenroth, Leijman, Lagerberg…
Har lagt in alltihop i MinSläkt - så det är sökbart   Har funderat då och då på att lägga upp alltihop på hemsidan också, men jag har inte kommit mej för… Jag har för mycket jag vill göra!

#5 - ska höra mej för på Landsarkivet!

Alla gårdshandlingar är ett mycket värdefullt kulturhistoriskt arv och ska bevaras och hållas ihop. Ett gårdsarkiv ska placeras så nåra sitt ursprung som möjligt. Hembygdsföreneningen, den lokala släktforskarföreningen eller liknande är alltid den bästa placeringen. Finns inte möjlighet eller intresse där bör man tänka på Folkrörelsearkiven eller länsmuseet och den reigionala hembygdsförbundet. I sista hand kan Landsarkiven vara alternativet. Alla historiskt material bör placeras så nära hemorten som möjligt under förutsättning att det kan förvaras på ett betryggande sätt och att det finns någon möjlighet att andra kan få del av det. Undvik att flytta arkivet från orten. Ju längre bort från orten desto svårare är det för ortens befolkning att få del av materialet.

Om det ska placeras utanför orten kan materialet eller delar av det fotograferas eller kopieras och kopiorna finns hos lokala hembygdsföreningen om de saknar möjligheter att förvara det på ett betryggande sätt.

Dela för allt i världen ALDRIG ett gårdsarkiv. Då är det kulturhistoriska värdet borta. En arvinge ska ta hand om hela arkivet eller också placeras det i ett arkiv. Kopior kan sedan finnas hos de som vill ha.

Bjornen, jag håller bara delvis med dig. Arkiv får aldrig delas upp och skingras för vinden. Jag anser att ett arkiv skall göras tillgängligt i största möjliga mån. Du argumenterar för att ett arkiv skall stanna på orten och att det är närheten som ger tillgängligheten. Detta argument är visserligen bra men gäller bara under förutsättning att de intresserade också bor på orten. Så kan det vara när det gäller just gårdsarkiv. De som bor på gården (eller i närheten) i dag är givetvis de som borde vara mest intresserade, men så är det dock inte alltid. Gäller det ett familjearkiv ser det annorlunda ut i vår nya nomadiserade värld.

Det familjearkiv jag lämnat ifrån mig har intressenter i många länder och på flera kontinenter. Några bor i Umeå, där det hamnat, tre bor i Sollefteå där handlingarna bevarats i familjens ägo de senaste 50 – 60 åren. De är betydligt färre än de som bor i Umeå, Stockholm, Göteborg och nästan lika många bor till exempel på Gotland. Ett större antal bor i Nya Zeeland och USA.

En hembygdsförenings förmåga att tillgängliggöra ett material inskränker sig till att kunna lämna tillträde till den om reser dit, möjligen kan någon intresserad lägga upp lite filer på nätet. Ett större arkiv har helt andra resurser. Det finns personal som ordnar, skriver förteckningar, gör det hela sökbart på webben och på så sätt nåbart ifrån hela världen. Det finns möjligheter att få vissa delar skannade och kopierade, efter behov. Dessutom behöver man aldrig vara rädd för att arkivet i en framtid kommer att skingras. Att söka upp en släkting och ge arkivet vidare till denna är som att spela rysk roulette. Sannolikheten att handlingarna försvinner med nästa generation är mycket stor. Likaså är det faktiskt med gårdsarkivet som ligger kvar på gården.

En hembygdsförening kan sluta med sin verksamhet om 100 år, ett litet lokalt museum kan också det läggas ned i denna tid av kommunala neddragningar och var hamnar handlingarna då. Läggs ett av de större arkiven ner hamnar handlingarna på Riksarkivet. När det läggs ner har vi inte längre en svensk stat.

Jag hade ett långt samtal med förbittrade arkivarier på landsarkivet på Gotland som ser hur gårdsarkiv som blivit deponerade hos dem hämtas av dem som lämnat in dem när gården säljs och de flyttar till fastlandet. De vill ta med sig ”sina” arkiv när de flyttar och det har de all rätt att göra så länge som det handlar om sådant material som bara är deponerade. Idag tar inte Landsarkivet mot några arkiv om de inte skänks till arkivet, just för att säkra att arkivet inte längre fram förskingras.

Gårdsarkiv bör därför hamna på landsarkiven, länsmuseerna, forskningsarkiven, folkrörelsearkiven eller om det finns intresserade större kommunarkiv och inte som depositioner utan som gåva. Den som lämnar ifrån sig materialet har full rätt att sätta de restriktioner de vill och man kan lämna över lite i taget. Att lämna ifrån sig materialet betyder dock inte att man skall sluta att generera nytt material som efterhand lämnas vidare till samma arkiv. Tänk bara på att ju större resurser arkivet har gällande personal och utrustning desto större blir tillgängligheten. Det kan dock ta ett tag innan arkivet blir ordnat så kontrollera hur arkivets arbetsbelastning ser ut när ni lämnar något dit.

Fördelen med forskningsarkivet i Umeå är att det inta har så många personarkiv att de snabbt ordnar de som kommer in.

mvh/gurin