Lite märkligt drabbade spanska sjukan Norrland värst och om jag inte minns fel var det Jämtland som drabbades allra värst.

En orsak att det drabbade mest folk i 20-30 års åldern, anses vara att äldre hade lite immunitet kvar sedan ryska snuvan invaderade vårt land i slutet av 1800-talet.

Så här berättade jag om Spanska sjukan i min bok (med hjälp av min farmors systers text). Lund ca 1917:

Spanska sjukan

I maj 1918 bröt en influensaepidemi ut i Madrid. Snart hörde man även i Sverige rykten om en ny sjukdom som kallades spanska sjukan. Till att börja med tog man den inte riktigt på allvar, men det handlade om en mycket elakartad influensa, som angrep lungorna och utvecklade sig där till en sorts lungpest, som man inte visste något botemedel mot. Snart hade den spritt sig till Sverige. Det var mest unga friska människor som angreps av den, och den skördade oerhört många människoliv. I vårt land dog över 35 000 människor i spanska sjukan.

Ester skriver att undernäringen hos ungdomen bidrog till att minska motståndskraften mot sjukdomen. Ransoneringen under kriget var så sträng att många människor var undernärda. Ester berättar att hon och Kalle alltid var hungriga och skulle ha kunnat äta betydligt flera smörgåsar, än brödet och smöret räckte till. En dag i skolan då Ester just tagit på sig kappan och skulle gå på rast kom hennes matematiklärare ut i korridoren. Han såg över glasögonen på henne och sa: "Går nu svältremmen till sista hålet?"

Spanska sjukan drabbade naturligtvis även Lund. I klassen under Esters insjuknade två flickor och dog. Sedan kom turen till hennes egen klass. Där var det också två flickor som insjuknade. Den ena flickan klarade sig igenom med livet i behåll, men den andra flickan - Esters bästa vän Greta - dog efter en månadslång kamp. Sjukhusen var överfulla, så man hade inrett ett provisoriskt sjukhus i en gammal skola. När Ester skulle besöka väninnan fick hon inte gå in, utan måste stanna utanför. Genom ett fönster kunde de se in i salen. Där fanns både Greta och hennes mor, som också hade insjuknat. "Greta låg i hög feber och hade ingen vetskap om, att hennes bästa vän och de två "nästbästisarna" stod djupt bedrövade utanför för att få se en skymt av henne. Vi kunde tydligt urskilja hennes mors förtvivlade ansikte, då hon lyfte handen och med en gest visade bort mot Gretas säng. Hon visste tydligen nu att allt hopp var ute för hennes älskade barn".

Utanför det provisoriska sjukhuset fanns ett hus, där man lade ut patienten på en bår, när han eller hon dött. Dit fick Ester gå för att ta ett sista farväl. "Det, som frapperade oss mest, när vi såg henne var, att hon blivit så liten. Hennes under levnadstiden runda dockansikte hade blivit så litet, så litet. Det långa håret, som inramade det, och som egentligen inte var mörkt, föreföll alldeles svart i kontrast mot blekheten. Handen, som omslöt en violbukett, var liten och smal, som på ett barn. Åsynen av min döda vän har för alltid etsat sig in i mitt minne".

Lärare, lärarinnor och klasskamrater följde henne till den sista vilan. "Vi, hennes kamrater, sjöng vid graven: "Ack, så skönt, slumra in i bädden så fin". Vi sjöng i den mån vi kunde sjunga, för vi var alla djupt gripna. Detta hände, när vi gick det tredje året i Högre folkskolan, alltså sista klassen. Vi var i femtonårsåldern…"

Wikipedia:

"Spanska sjukan var en ovanligt svår och dödlig form av influensa som dödade mellan 25 och 50 miljoner människor (möjligen fler) över hela världen under åren 1918 och 1919, varav cirka 38 000 i Sverige. Man tror att det är den mest dödliga pandemin hittills i mänsklighetens historia, och orsak till fler dödsfall än såväl pesten som aids."

"Forskning har visat att spanska sjukan gav upphov till en överreaktion hos immunförsvaret. Influensan aktiverade gener som är kopplade till så kallad celldöd vilket i vanliga fall är ett effektivt försvar för att upphäva infektioner. I detta fall fortsatte celldöden tills alltför många celler dött och människan avled. Detta kan förklara varför man observerat att det var främst friska människor som blev hårdast drabbade, och inte gamla och småbarn, eftersom i detta fall ledde ett starkt immunförsvar till en kraftigare överreaktion vilket i sin tur ledde till döden."

(Det sista motsäger alltså uppgiften i #1…)

Kan rekommendera en bok av Gina Kolata "Spanska sjukan" som kom på engelska 1999, på svenska 2000.

Spanska sjukan är anledningen till att jag finns till. Min mormors fästman dog i spanskan.Jag har honom på en bild med sin bäste kompis, som sedan blev min morfar. Mormor och han tröstade sig med varandra och min mor kom till världen pga det. Tyvärr vet jag inte vad den ursprunglige fästmannen hette och ingen annan vet heller numera. Det är ett mål att ta rätt på det någon gång, kanske nu när dödböckerna kommer på nätet även för 1900-talet.

Författaren Åke Lundgren har skrivit så träffande, en bok om spanska sjukan och den handlar om hur det var i Arjeplog då. Boken heter "Spanskan år" och historien är tagen från verkligheten.

Huvudpersonen i den boken är en kusin till min mormor och han var en riktig "räddare i nöd". Åkte skidor ut till de avsides belägna gårdarna, tog hand om djuren och hjälpte det sjuka husfolket så gott han kunde. Ständigt ett hot mot honom själv att bli smittad men han klarade sig, utan att bli sjuk.

Arjeplog hade då ingen läkare, vilket kan vara en förklaring till det höga dödstalet men dieten var minimal för de flesta och det bidrog naturligtvis. Min familj var från Laisdalen och där åts det mycket fisk. Fet fin fisk alla morgnar och ibland också till middag. Ingen av dem fick heller spanskan och det var kanske en anledning, Allmänt var det en tro som folk i allmänhet hade och det verkar troligt. Sannolikheten är stor men bevis får någon annan ägna sig åt.

Som en följd av spanska sjukan så kom doktor Einar Wallqvist till kommunen 1922, han blev ju kallad för "Lappmarksdoktorn" och skrev själv ett antal böcker om sin tid som ende läkare här. I detta vidsträckta och svåråtkomliga landskap.

Einar Wallqvists böcker läste jag som ung, jag har också läst om en del av dem eftersom de väckte mitt intresse för livet i ödebygderna. Jag har också haft turen att träffa honom på Silvermuséet där han guidade oss runt för många år sedan. Intressant man med mycket att berätta.

Ja han var en intressant man. Jag minns när jag som skolflicka träffade honom på gatan och blygt hälsade på honom. - Hej! sa jag och tittade på honom. Då stannade han till, mitt i steget, iakttog mig ordentligt, innan han med bestämd min sa: - God dag. Nickade en aning, med handen på baskern, både för att visa hur man hälsade och för att understryka att man skulle säga God  dag åt honom och inte Hej.

Det lärde mig att alltid hälsa på honom med: God dag!

Han var liten och späd men han var ändå en man, full av auktoritet och han förde respekt med sig, var än han var.

Jag har träffat honom på museet. Men det var länge sedan, då tyckte jag bara att han var en gammal gubbe, som verkade veta mycket. Men mina föräldrar var imponerade och då förstod jag att han var någon känd person. Måste ha varit i början på 70-talet, vår första norrlands semester. Så jag kommer inte ihåg så mycket. Mest knott och myggor. Samt vackra vyer.

"Lappmarksdoktorn" Einar Wallqvist var en man att se upp till för alla Arjeplogsbor. Han hade nog satt sig i respekt, dels genom den ställning som han hade, dels genom sitt sätt att vara. Han tålde inga motsättningar, var mycket beläst och hade en imponerande kunskap. Genom den särställning han fick som (räddare i nöden)den ende läkaren i kommunen, utnyttjade han också sin bestämmanderätt över folk. Både som läkare och som samlare av gamla saker. 

Han blev en omstridd man, som folk har vågat kritisera först efter hans död. Trots det är han mest ihågkommen bland folket här, som grundaren till Silvermuseet. Han har lämnat efter sig något som vi Arjeplogare kan vara stolt över. Museet som vuxit och växer fortfarande. Just nu håller de på att bygga ihop de två byggnaderna vid Hornavans strand och  det kommer att bli ett imponerande byggnadsverk.

Det har förvaltats väl av den museichef som tog över efter Wallqvists död, Ingela Bergman.