Det var intressant!

Jag ägnar mej åt emigranter från norra Bohuslän. följande berättade en av de emigranter som återvände till hemlandet och som hade varit med om slutstriderna i Verdun:

När 1:a världskriget bröt ut och Amerika hade beslutat sig att ingripa befann sig fyra bullingar i situationen att bli uttagna till militärtjänst på Amerikas sida. De fyra var: Herman Botvid Olsson från Ellelien, Gustaf Lindahl, Ellelien, Svante Borg från Rimseröd och Johan Anton Karlsson från Liveröd.

Svante Borg och Johan Anton Karlsson fick sin militära träning vid Camp Kearny i San Diego, Herman Olsson och förmodligen också Gustaf Lindahl vid Camp Grant i Rockford, Illinois.

Genom en artikel i tidningen Norra Bohuslän publicerad 22 okt 1966 berättar Svante Borg följande:

Vi var 17 fartyg i sällskap, ubåtarna var inte farliga men minorna var en stor risk. Efter åtta dagar i England blev det sedan Frankrike och fronten där, som var målet och som även blev slutet för så många. Vi var för dåligt övade jämfört med tyskarna. Jag trodde aldrig jag skulle komma levande från detta.”

Han var med om slaget om Verdun, där folk dog i högar, tyskarnas eld var förfärlig och manspillan kunde inte räknas. Men soldaten från Bullaren klarade sig.  En gång blev han skadad av gas, men annars kom han helskinnad från krigshelvetet. Johan Anton Karlsson från Liveröd var på samma frontavdelning som Svante Borg och även han klarade sig levande från kriget.  Från de sista hårda dagarna av kriget tar han fram några minnen:

Vi var i skyttegravarna, stod till långt upp på kroppen i vatten och gyttja och hade kommit så långt i leda och desperation att vi inte frågade efter något.”   Utan att närmare reflektera beslöt de, att de skulle lägga av, sluta kriga med andra ord. De gick dock rätt på chefen, vilket gjorde att de strax var tillbaka i sina ställningar igen. Slutet var nära men vi visste inget och skottlossningen var lika våldsam när det helt plötsligt blev tyst och det ropades att kriget var slut. Vi sprang upp ur våra skydd och gick över till tyskarna. Vi var endast hundra meter från varandra, men befälet kom och körde oss därifrån. Vi fick inte tala med några motståndare, men vi fick ta hand om våra döda som låg runt om. Det var inte så trevligt och det visade sig att under den sista striden förlorade vi 65 man och tyskarna en. De bara sköt medan vi manades fram, men kriget tog slut och manskapet fick på nytt göra resan över det stora havet.

Fascinerande. Särskilt detta med att man ville springa över till "fienden" så fort man fick reda på att kriget var slut.

Jag associerar direkt till den fantastiska julen 1914 och händelserna på fronten då. Första världskriget var tydligen inte ett krig där soldaten övertygats om fiendens ondska. En bild som jag tycker bekräftas även av annat.

Som liten läste jag Biggles. Författaren (W.E. Johns) var ju faktiskt själv pilot under det kriget och särskilt de böcker som skrevs med handlingen förlagd till första kriget kan ju antas bära viss äkthet.