Vet du något om varför hon skrapat bort sin hand? Har det enbetydelse?

#0 Jag har funderat i samma banor, och kommit fram till att det blir en rad olika svar - beroende på hur bilden ska användas

Jag skrev ju nyligen en bok om min farmors föräldrar. Huvudsyftet med boken var att jag vill att mina släktingar ska veta mer om sina anor. Det var alltså viktigt för mig att boken var lättläst - viktigare än att den var fullständigt korrekt.

Jag har med en bild som var mycket sargad av tidens tand. Brun, med mycket små kontraster, massvis med fuktprickar och några större partier. I boken ville jag att man skulle kunna se vad bilden föreställde - huset och människorna. Den bilden jobbade jag mycket med - i ett försök att få den att se så "ren" ut som möjligt.

I ett annat sammanhang kansker jag valt att visa bilden precis som den ser ut idag.

Chrissan 

Ja, vi tror oss veta det. Och ja det har en betydelse.

Jag har ganska många bilder på Nellie och inte på någon syns handen tydligt. Detta är den enda bild jag sett där den skulle ha synts.

På många bilder har hon handskar, men det ser ut som handsken är utfylld med något annat än en hel hand. På en bild från när hon var liten ser man på handen att den inte är hel, trots att den är undanstoppad bakom håret. Om det är en missbildning eller en skada, tidigt i livet vet vi inget om.

Jag har frågat de äldre i släkten, men ingen hade någon aning.
Den första reaktionen från flera har varit att det bara är att återställa handen. De hade alltså ritat dit en hand. Men det är svårt att göra när man inte vet hur den såg ut. En restaurerad hand är inte svårt, men lite pilligt att göra i photoshop, men det skulle då bli en fri fantasi.

Anders

Jo detta är en kuggfråga. Du har försökt restaurera bilden så att man ser vad den föreställer, men här har vi en bild av en hand som det är lätt att bara rita dit i tron att det skall vara en hel hand. Av andra källor dvs andra fotografier vet vi att så inte var fallet.

Detta är allstå en ytterlighet som sätter frågan på sin spets utgående enbart från denna bild hade jag tyckt att en hand borde ha ritats dit och det är väl egentligen också det du är ute efter Anders. Vi vet ju egentligen inte vad som var under fläckarna.

mvh/gurin

Då tycker jag att den ska vara som den är - det var hennes egen reaktion på den skadáde/missbildade handen.

Håller med #4 det var flickans egen reaktion på sin skadade hand. Om trots allt lägger dit en hel hand i bilden så gör tillägget att hon hade en skadad hand som hon inte ville visa.

Det är också det svar vi själva dragit. Handen får vara fortsatt uskrapad. Men resten av restaureringen då? Hur mycket skall man göra?

mvh/gurin

#6 Handen, och dess historia är onekligen speciell. Av det jag hört tycker jag man skall låta den vara.

När det gäller det övriga tycker jag man måste veta hur bilden ska användas. Ska den visas upp som ett historiskt dokument så tar man ju bort information om man restaurerar. Om man vill ge en trovärdig bild av hur mormors mormor såg ut så försöker man återställa bilden så gott det går.

Jo

Frågan om bilden som historiskt dokument är flerbottnad. Ett fotografi som du ser idag med en viss patina har ju inte alltid haft denna patina. En gång när bilden var ny så hade färgen fräshör, pappret vitt eller tonat  skarp i sin färg. Har du Photoshop CS,CS2 eller CS3 så är allt i princip möjligt rent tekniskt. Frågan är bara hur långt man kan gå i en restaurering innan bilden blir oanvändbar som historiskt dokument.
En annan fråga är vilken historia man vill att fotografiet skall dokumentera. Är det tiden då bilden med sitt innehåll var ny och fräsh eller är det bildens proveniens som återspeglas i dess patina?

Det är ju två väldigt viktiga frågor att ta hänsyn till då all form av bildbehandling korumperar den digitala bild. En restaurering behöver inte alltid innebära att patinan går förlorat i den digitala bilden.  Man kan exempelvis rikta in sig på att  plocka bort skräp, damm, repor och återställa vissa partier med skadade områden. Tidens missfärgningar av fotopapper och plåt är justerbara och kan göras varsamt så att motivet blir mera synligt men utan att man "blåser" ut de svarta eller vita detaljerna.

mvh
laimer

Jag bifogar ett litet bildexempel för att illustrera mitt resonemang i #8

mvh

laimer

Jag tycker hela resonemanget är intressant.

En självklarhet kanske, men också viktigt, tycker jag är att man behåller en bild som motsvarar den ursprungliga inscanningen. Hur originalet står sig är ju sedan en annan sak.

Även om borttagande av repor kan tycka självklara, så innebär det ju ändå att man ersätter repan med något man tror fanns där innan.

Ett mycket intressant ämne, ett slags motsvarighet till den ständiga diskussionen bland släktforskare om, och i så fall hur, man skall normalisera namn.

Jag vill ta upp ett annat bildbehandlingsproblem: Under 1900-talets första decennier var det mycket populärt att förstora ateljebilder. Då retucherades ofta ansiktena hårdhänt och inte alltid särskilt skickligt. Alla märken och kvisslor skulle bort, dubbelhakan elimineras och den alltför breda näsan snalnas av till något mera aristokratiskt. Resultatet blev ofta ett livlöst, platt ansikte med inga eller onaturliga dagrar och skuggor.

Kan sådant räddas? Man kan naturligtvis inte återskapa det man inte vet hur det såg ut, men kan man ge dessa stela ansikten ett mera naturligt utseende? Jag talar enbart om svartvita bilder.

#0 Ett par frågor laimer…

Dels tycker jag 1200dpi är en väldigt hög upplösning. Tycker du verkligen att bilder har så mycket information? Vad menar du sedan med 200%?

#12

Jag skall förska ge svar på dessa frågor.

Ja de flesta gamla glas, pappers och plåtfotografier innehåller så mycken information att det motiverar högupplösta scanningar. Man kan alltid minska ned en stort bild men det är i princip omöjligt att gå den andra vägen och förstora upp en lågupplöst bild.

Har du möjligheten att scanna i hög dpi så rekommenderar jag dig att göra det. Vem vet kanske du en dag vill använda bilden i en bok eller skriva ut plåtbilden på fotopapper i storleken A4 eller A3 då räcker inte 150 eller 300 dpi så långt, i synnerhet inte om man försökt sig på att restaurera bilder. Man får vara beredd på att alla ändringar syns och menar jag verkligen att allt syns.

Jag vet att många instinktivt backar när man ser hur stor den scannade bilden blir.

Exempelvis så kan en  tincopie från 1880 med måttet 6cm9cm bli 80-90 mb stor om du scannar fotografiet i 1200dpi och 200%. Procentsatsen ger storleken för bilden i cm, bilden blir blir dubbel så stor 6¤9 blir 12¤18 cm i 1200dpi. Spara alltid bilden som TIFF.

Det är inte självklart att din scanner återger din bild exact som du ser den med blotta ögat. Dels korumperar scannern bilden genom att lägga till en färgton. Denna  kan vara olika beroende på vilken scanner du använder, ungefär som om du tänker dig fenomenet med olika typer av film. Kodak hade en färgton Ilford en annan. Ett annat problem med scanning är att scannern lägger till eller fyller ut med pixlar där fotografiet är skadat. Du får en typ av hotspots där flera pixlar klumpar ihop sig till missprydande små fläckar som inte syns på originalet. Därför så måste man komma ihåg att noga jämföra sitt original med bilden på skärmen.

Färgåtergivning kan vara svårt att bedömma om man inte har en kalibrerad skärm, då tyvärr alla skärmer och bildvisningsprogram har olika färgåtergivning. Vilket är ett helt kapitel för sig.

Man kan säga att valet att scanna sina gamla fotografier i exempelvis 1200dpi har flera fördelar. Dels har du den, att det känsliga fotografiet bara behöver utsättas för en scanning, vilket är bra eftersom scanningen utsätter din bild för ett slitage.

En annan fördel är att du får ett mycket bättre resultat när du restaurerar ditt digitala bildmaterial, ju högre dpi den digitala ursprungsbilden har. Det kanske inte låter klokt, men arbetar du exempelvis i någon av Photoshops 4 senaste varianter finns det verktyg som kan användas för bildrestaurering: clonestamp,
spothealing brush och healingbrush är tre sådana exempel.

Ju högre upplösning du har på din scannade bild desto bättre blir resultatet  av restaureringen. Med en hög upplösning kan du i PS ställa om storleken på bilden genom att låsa antalet pixlar och bara ändra antalet dpi. Detta gör att du kan ställa om bilden till ett för ändamålet mera använbart format : 72 dpi.

Låt dig inte avskräckas av att bilden blir enorm, för du kan nu zoma in på pixelnivå dvs 400-1600% förstoring blir möjlig.

Varför då, kan man ju undra? Jo, fördelen är att nu kan du välja vilket skräp du skall plocka bort ur bilden. För nu du har chansen att kunna analysera din bild på detaljnivå och se vilka repor
som genereats av scannern, vilka fläckar som du eventuellt vill åtgärda och plocka bort samt vilket brus du manuellt kan justera utan att använda dig av Gausian blur eller annat brusreduseringsfilter. Med det resultat att den restaurerade bilden blir mindre osann, då färre detaljer går förlorade.

Använd dig även sparsamt att funktioner som curves, levels och brightness/contrast som finns i de flesta bildbehandlingsprogrammen. Använder du dem så var observant på att du förlorar detaljer i de svarta och vita partierna ganska snabbt och du drar för mycket i spakarna.

Scannar du din bild i exempelvis 300dpi vilket många handböcker rekommenderar eller lägre 150dpi så har du inte en chans att restaurera din bild varsamt. Du kan helt enkelt inte zoma in tillräckligt mycket i bilden så att detaljerna syns skarpt. Resultatet blir att du får gissa dig till vad som hör till bilden och inte, vilket är mycket trist och frustrerande.

mvh

laimer

För att illustrera resonemanget ovan bifogar jag en skärmdumps detaljbild av en Tincopie som jag restaurerad. Bilden visar en analysprocess av originalbilden mellan Photoshopp CS2 och Irfanwiew. Den vänstrabilden som öppnats i PS ligger på en kalibrerad skärm den andra i Irfanwiew på en okalibrerad skärm.

Frågeställningen inför analysen var vad finns i bilden? Det som jag vid en första anblick i PS tog för att vara skräp i form av vita hotspots började upvisa repitativa mönster som var alldeles för många för att kunna vara skräp. Jag började analysera bilden mera nogrannt och jämföra mellan Irfanwie och Ps. Fram trädde att damen på bilden har haft en stenkolsbesatt tyllsjal över axlarna och ned över fronten på jackan. Pärlorna syntes tydligt i Irfanwiew men inte i PS som har en annan färghantering.

De vita fläckar var reflexer från blixtens ljus som återkastades av de svarta stenkolspärlorna.

En noggran analys av din bild är att rekomendera innan du påbörjar en restaurering

mvh

#13 o 14 Mycket intressant. Jag har själv sett att det kan löna sig att scanna i 600 istället för 300, men tyckt att jag inte uppnår något med 1200.

Jag kan tänka mig att det beror på såväl bild som scanner.

Också intressant med ljushantering (levels, kontrast) där jag noterat samma som du - det går snabbt att förstöra mycket.

Många av oss som släktforskar hittar, och tar hand om, många gamla bilder. Glasplåtar, pappersbilder, kanske plåtar. Samtidigt saknar vi ofta den bästa utrustningen - såväl vår scanner som vår bildbehandling kan ha brister.

Jag tror att det du säger är viktigt. Scanna i så hög upplösning som scannern klarar av, och se till att alltid ha kvar en obehandlad bild sparad i TIFF.

#15

Jg den tekniska utrustningen kan verkligen sätta käppar i hjulet, men om man har ekonomisk möjlighet att investera i en bra scanner så rekommenderar jag er att göra det. Det finns otroliga vinster att göra. Tänk bara att scanna ngt med pyttetext på minimal papperslapp. Scanna den i 600, 800 eller 1200dpi och du kan läsa tydligt på skärmen.

När ni funderar på att köpa en scanner så köp inte en billig för 1500:- kronor utan investera i en bra scanner som exempelvis

Epson perfection ur serien v700 photo finns till ett rimligt pris på

http://www.cyberphoto.se Kolla under scanrar.

Med denna typ av flatbädscanner kan ni scanna allt från glasfotografier, papperskopior, plåtfotografier, dagerotyier, textielier ja allt som man kan tänka sig.

I det långa loppet har du igen utgiften för du slipper göra om jobbet flera gånger då du redan första gången har gjort en högupplöst TIFF.

Det är verkligen så sorgligt när man upptäcker att fina originalbilden som scannats inte kommer till sin rätt i sin digitala kopia.

mvh
laimer