Sv. sjöfart första världskriget
Såg i programmet Vrakletarna om sänkningen av fartyg söder om Öland i oktober 1915 och kom att tänka på min farfar (död sedan 50 år) som var till sjöss under första världskriget. I släkten finns ett album fullt med vykort från hans resor, och för den aktuella tidpunkten fanns detta kort till farmor på Öland med följande text (lätt redigerad):
Luleå Den 12/11 1915
Kära du, har hälsan, önskar dig detsamma goda. Här full vinter med is så vi kunde ej utan hjälp taga oss fram. Går till Wismar Tyskland, kommer hem till jul om allt går väl. Går till Stockholm för uppläggnig och reparation. Är hemma omkring den 20.
Eldaren Axel Gustafsson SS Dux Rederiaktiobolaget Svea Stockholm.
En kyss, skrif
Det märkliga är att när jag sökte efter fartyget SS Dux under WWW.faktaomfartyg.se så var det en lucka för 1915, men det står att hon var på reparation 1916. Det måste ha varit en hemlig resa till Tyskland med svensk malm mitt under kriget, som inte fick dokumenteras. Skumt.
Texten på nästa vykort, som är från Narvik, lyder:
Snälla du, har hälsan och önskar dig detsamma. Går till England, åter i nästa vecka. Är här åter om en månad, skickar då pengar. Var ej ledsen. Vi t räffas åter en gång om det går väl. Hälsa alla barnen (10 stycken, mitt tillägg) från sin far, men först och sist är du hälsad af din Axel.
Vad hemskt det måste ha varit för både sjömän och deras familjer.
Lasten från Narvik var nog också järnmalm, men den här gången till England. Båda sidorna fick alltså svensk malm i neutralitetens namn. Vet inte vilket fartyg det var den här resan, men så här såg järnvägsstationen ut.
Ja, hur många hustrur och mödrar har inte väntat på att få ett livstecken från sina män - en del förgäves. Funderar ibland på hur det kändes att aldrig få veta vad som hände en anhöring som försvann på sjön, att leva på hoppet att han en dag ska komma tillbaka.
Ja, och jag undrar hur min farfar kände sig när han som eldrare var instängd djupt nere i fartygets inre. Jag träffade aldrig mina farföräldrar, så jag kunde inte fråga. Men jag vet att han var tvungen att mönstra av flera gånger p.g.a. magsår. Det framgår av hans vykort.
Naturligtvis måste det har varit påfrestande att veta att man vid en eventuell torpedering eller minsprängning ganska säkert skulle omkomma. Har ju hört de mest hemska berättelser om vad som händer när ångpannan exploderar i en båt.
Gick själv som maskinist på en av flottans små minsvepare under slutet av 60-talet. Trots att det var fred och risken för minsprängning obefintlig, kunde jag ändå frammana olustkänslan av hur det hade känts om det varit "skarpt" läge.
Fina kort från förr. Men ett hamskt öde för alla sjömän som inte kom hem. Hade en arbetskamrat i slutet av 50 talet som varit med om både torpedering och minsprängning. Han ville alldrig berätta om det, men han var aldeles vithårig troligenen följd av händelserna under andra världskriget.
Hälsningar Gnidde.