Handstilen – själens spegel?
Jag lyssnade på ett intressant radioprogram på P1, Vetandets värld:
"- Men kan aldrig utläsa en personlighet, skribentens intelligens, moral eller konstnärliga talang ur en namnteckning eller ett skriftprov. Men med rätt utbildning kan man verkligen nå fram till vissa resultat, säger Teut Wallner, legitimerad psykolog och skriftpsykolog som ägnat 50 år åt grund-forskning och metodutveckling av handstilsdiagnostik."
Som släktforskare började jag genast fundera… Är detta ett sätt att lära känna våra anor bättre? Jag har t.ex. ett brev som min farfars morfar skrivit. Skulle jag kunna lämna detta till en skriftpsykolog och få veta något om honom?
Lyssna själva på programmet! (Länken fungerar nog bara en vecka)
Den kände (ökände?) Hans Scheike gör tydligen analyser för 500:-
Man kanske skulle prova?
Jag mailade Scheike, men fick retur - maillådan full…
Hittade en till - IQ GrafologCenter - och har mailat en förfrågan.
Det ska bli intressant att få följa hur det går. Många gånger är ju brev det enda man har efter släktingar.
Jag fick inget svar. Dåligt…

Handstilar är spännande. För många år sedan lärde jag mig att skriva (enligt min mening) riktigt riktigt vacker gammeldags skrivstil… nu har jag använt tangetbordet för mkt för att komma ihåg hur jag gjorde.
Dags att lägga ned Internet? :)
// staffan
Att handstilen är viktig blir man ju medveten om som släktforskare. Själv går det bra att läsa prästernas handstil ned till 1600-talet, men före det är det stopp. Det är nått som grämer mig, för jag missar en massa viktig information för den skull. Jag hittade några av mina egna gamla dagböcker från barn och tonåren och såg till min förvåning att jag nu skriver likadant som jag gjorde vid 12 års ålder. Lite pinsamt.
Min handstil har alltid varit hemsk. Jag har kvar en gammal "konceptbok" från 5:e klass. Jag hade skrivit en ganska lång uppsats och i slutet har läraren skrivit betyg:
Innehåll: 5
Handstil: 1
Fast det hade väl varit värre om det varit tvärtom?
