Det varierar. Ofta skannar jag in foton och låter dem vara som de är, men om jag ska använda dem till något särskilt så händer det att jag fixar till dem om de har väldigt mycket skavanker.

Jag har digitaliserat många pappersfotografier. Fram till nyligen har jag prioriterat att bara omvandla dem till ettor och nollor och tänkt att konservera dem får jag göra senare. När jag stötte på daguerrotypen ovan, som var i dåligt skick, och lyckades få den riktigt fin, bestämde jag mig för att gå igenom digitalbilderna mer systematiskt.

Målen är, i prioriteringsordning:

1. Att ansikten ska vara fria från fläckar och repor.

2. Att områden på bakgrunder runtomkring ansikten ska vara fria från störande fläckar.

3. Att kläder ska vara fria från fläckar.

4. Att övriga delar av bilden ska vara fria från fläckar.

5. Att eventuell tryckt ram och baksida av fotografiet ska vara fria från fläckar.

Med fläckar menar jag i första hand smuts, damm, hårstrån, kemikaliestänk, skador, fingeravtryck och mindre ojämnheter beroende på framkallningsprocessen.

Eftersom jag har tanken att många av bilderna så småningom kommer att hamna på nätet, och därmed säkerligen kopieras och spridas vidare, ser jag som mitt ansvar att se till att de är i bästa möjliga skick från början.

En hel del av det arbete jag lägger ner är jag säker på att ingen någonsin kommer att lägga märke till. Jag gör det för min egen skull och tycker att det är lite meditativt. 🙂

De bilder jag arbetar med är monokroma, det vill säga svartvita eller olika varianter av sepia. Jag försöker få de skannade bilderna att så nära som möjligt se ut som originalen. Är de bleka från början är de de också när jag är färdig med dem. Den som tittar på bilderna ska komma så nära som möjligt känslan av att hålla dem i handen.

Jag funderar på att göra en kort film där jag visar hur jag arbetar.

#2: Intressant. Ser fram emot den filmen. 👍