Jag har förstått att det inte var helt ovanligt. Jag tror liknande exempel har diskuterats på AF.

Jag har för mig att anledningen var att man ville ha ett minne. Ofta fanns inte någon bild på barnet när det levde, så detta var enda möjligheten. Traditionen kan föras bakåt i historien, när rika personer lät måla sina familjer, fanns ibland med barn som man inte kunde se ansiktet på, dessa var då representerade som de barn man haft, men inte längre levde. Idag ser vi det som något makabert, jag är inte säker på hur man betraktade det på den tiden. Ofta kanske som ett sätt att få en bild på sitt barn?

MIn farfar hade ett syskom som dog som litet. Det finns en bild där han ligger i sin säng, men jag tror att han är sjuk där - inte död. Bilden är tagen av fotograf, och kanske förstod man att han skulle dö, och då ville ha en bild som minne.

Även om det är över 90 år sedan bilden togs tycker jag den är väldigt sorglig.

Var det vanligare att man fotograferade vuxna döda? Har ett fotografi på min farmors mor i kistan. Hon dog 1926.

Ja, det fanns gott om begravningsbilder. Många slängdes nog, när man började se på döden på ett annat sätt. Ofta var detta enda bilden på de döda. Så det var väl en anledning till detta.

Det är standard i Italien än idag, fick jag just reda på. Många historiskt betydande personer finns det även bilder på. Så traditionen finns.

Hej!

 Mitt lilla barnbarn var död vid födseln (fullgånget) och föräldrarna eller personalen på BB, fotograferade av honom. Jag tror att det kan vara en tröst för föräldrarna att ha ett foto av sitt barn, om det inte fanns något tidigare. Jag vet inte hur pass vanligt detta är idag egentligen.

Jag tycker inte det ser otäckt ut. Det ser bara ut som barnet sover. I och med man har fotograferat av barnet liggande i kistan (Svennes bild), så blir det så märkbart ändå att det inte längre lever. Jag tror att folk var mer nära inpå de som dog förr. Visst var det så att kistan kunde stå några dagar ibland i något uthus i väntan på transsport? Det blev en naturlig del av livet.

Förr i tiden hade de någon sed som kallades utbärning,tror jag det hette,då man samlades till minnesstund - kaffe m.m. i hemmet. När min pappas kusin dog  före 1920 så hade min pappas moster honom liggandes i ett uthus tills det var dags för begravningen  och enligt far så gick hon dit mest varje kväll.

Jag har också sett kort på avlidna när de ligger i kistan,ja jag vet inte vad jag ska säga jag….. jag nöjer mig nog med korten där mina nära och kära levde,men det var nog en naturlig del och hade jag ett sådant kort från förr så fick det nog finnas kvar ändå.

Jag hittade detta kort och tyckte det var intressant. Har någon hört talas om flickan, Clotilde, har svårt att läsa efternamnet?

Hamnade nog lite fel, inte så kusligt precis!