Det finns en faktor till: Ju finare familj desto mindre ammade man. Amning verkar barnbegränsande genom hormoneffekt.

Chrissan!

Ja, de hade säkert ammor. Ingen strumpstoppning och ingen amning, inte undra på att det blev många barn, ett varje år. Jag tänker då på bl a familjen Bernström, som diskuteras i "Maria Nilsson". Tydligen hade Kjellberg, som flyttade in på samma adress som Bernström, många barn, fast det syns då inte i folkräkningarna.

Fast även om barnbegränsning var förbjuden så fanns det en hel del kunskap om metoder som kanske fungerade i de gamla bondesamhällena. Denna kunskap försvann så småningom. Jag läste för många år sedan Elise Ottesen Jensens memoarer om hur hon reste runt bland arbetarfamiljerna på 20-30-talet och predikade barnbegränsning samt hjälpte kvinnorna, trots att det var i lag förbjudet. Det var hemska historier om armod och hjälplöshet kommer jag ihåg.

Det har länge varit så att de rika och fattiga fått mera barn. De rika för att de har råd och pga ammorna var det hög risk att barnen dog. De fattiga dels för att många dog, dels för att barnen skulle idealt sett försörja föräldrarna som gamla.

Mellan klasserna och framför allt bönderna ville inte ha för många barn, arvstvister och så. De ville ha barn men idealet var en pojke och en flicka, nu skaffade de ofta flera pga barnadödligheten, men färre än de andra. Ofta var självägande bönder och deras fruar något äldre vid giftermål. Mannen ville ha sin egen gård och gifte sig när föräldranrna satte sig på undantag. Hustrun skulle helst vara en fullvuxen kvinna som redan bevisat att hon var duktig husmor. Vilket även det ledde till färre barn.

Adeln kunde gifta sig med flickor så unga som 15 år ännu på 1800-talet. Så variationerna och anledningarna till många barn varierar och beror nog både på föräldrarnas situation och vad man förväntade sig av barnen.

#4 Det kan jag förstå, att en högre ålder på kvinnan, gjorde att hon fick färre barn och att det fanns en önskan om att få många barn eller att få ett fåtal, det förstår jag, men hur fixade de antalet?

Att Elise Ottesen Jensen, som Chrissan nämner, for omkring på 20-30-talet och lärde kvinnorna att använda pessar, det vet vi, men vad hände före det.

Så Leja, hur gjorde de för att att välja antalet barn, före 1920?

Ett vanligt giftermålsmönster under 1600-talet var att första hustrun ofta var äldre än mannen, andra hustrun var ofta jämnårig med mannen och tredje hustrun oftast yngre än mannen och ibland mycket yngre än mannen. Bland bönderna var första giftermålet en planering för gårdens fortlevnad. Syskonbyten var därför vanligt och särskilt vanligt om parterna bodde långt från varandra. Jorden kunde därför bytas syskonen emellan.

#6 Jag trodde det oftast var kvinnan, som överlevde mannen

Att kvinnan överlevde mannen var vanligt när hon gifte sig med en gammal man. Därefter kunde hon gifta om sig med en yngre man, eller en mycket yngre man, som sen gifte om sig med en yngre kvinna. Detta var dessutom vanligt i städerna där kvinnan kunde ärva sin makes yrkesverksamhet och en som då ville ta över, en gesäll gifte sig med kvinnan. Detta gällde under de århundraden skråväsendet var viktigt. Även prästyrket gick till på så sätt. Då slapp man även se till att gamla änkor fick försörjning, för det tog nästa man hand om.

Barnbegränsning förr i tiden finns många spekulationer om, det finns vissa örter man kan ta som hämmar fertiliteten, men vanligen tror jag att man i bonde stånden använde sig även av att avstå från sex. Någon skojade om att ett sätt att slippa barn var att gå upp innan mannen vaknade och laga frukost, sen fortsatte kvinnan med arbete tills mannen sommnat på kvällen. Då var det svårt att bli med barn.

Leja, ja, det var just den metoden, att gå i säng sist,  jag började diskussionen med, fast jag tänkte inte på att hon måste upp först också! :-)

Ja, det som kommer in sist i säcken, skall först ur!

Aha, är det så det fungerar !

Ja, tydligen så  fungerar det så !

Fast barn görs inte bara nattetid……

#13 Va!!???

;-)

#13
Förr gjordes nog barnen endast nattetid.

Jag upptäckte "av en slump" här i veckan "ett barn för lite"  till min morfars mors föräldrar.

Jag skulle skriva in ngt i Disgen och hade anteckningarna framme och min mors farmor  skulle  vara det sjunde barnet enl. födelseboken men hon vara bara det sjätte barnet av de barn som jag hade fått fram. Jag trodde att jag varit "SÅ duktig" och gått igenom födelseböckerna/utdragen till födelseböckerna men tydligen så hade jag missat ett barn eller skrivit fel i mina anteckningar. Ofta så brukade ju de få barnen i ganska tät följd och började kolla i anteckningarna och tyckte att det var ett väl stort glapp mellan min morfars mor och syskonet före henne.

Det vara bara att gå igenom födelseböckerna mellan de två barnen och vips så hittade jag ett barn till. Hon var född 1879 (med samma namn som min morfars mor) och avled 1880.

Och min morfars mor föddes i slutet året efter (1881).

Föräldrarna fick sammanlagt 11 barn, varav 3 dog tidigt.

Fadern var soldat (och skräddare) (så han var då hemma lite nu och då i alla fall:-) ).

Jag vet att jag tänkte ´hant de verkligen med annat än att skaffa barn?´ och ´hur orkade kvinnans kropp med så många graviditeter/födslar…?´ Det måste ju ta på kroppen med så många barn, tycker man.

#16 Ja, det är svårt att förstå hur man klarade det.

Min farfars farfars föräldrar fick 12 barn (1831-1853), varav bara fem nådde vuxen ålder. Av de sex första barnen var det bara ett (min farfars farfar) som blev mer än ett och ett halvt år gammal. Hans mor var 21 när första barnet föddes och 43 när det sista kom.

Kunde man undvika att bli "avtrubbad" inför döden. Vågade man överhuvudtaget fästa sig vid barnen innan de blivit några år gamla? Min ff ff far var först bonde och sedan snickare. Han arbetade tills han var 75 och dog 79 år gammal, med ett eftermäle i byn om att ha varit "begåfvad, händig och klok". Hans hustru blev 73 år gammal.

Jag har också funderat i de banorna om man överhuvudtaget  "vågade" fästa sig sig vid barnen innan de nått ngt/några år. Ibland får jag känslan av att livet kontra döden var närmare förr eller hur jag skall uttrycka det. Eller så levde de med det på ett "annat" sätt än vad vi gör idag. Jag vet inte hur jag skall uttrycka det. Det yngsta barnet till min morfars mors föräldrar dog 1 dag gammal och dödsorsaken var ´för tidig födesel´.

När jag började att släktforska så började jag på min biologiske fars sida, närmare bestämt hans mor. Hon hade en två år äldre bror som dog dagen före hon föddes (detta var 1892). Jag nästan rös till när jag såg det. Jag tänkte ´stackars föräldrar´. Först sorgen att förlora ett barn och dagen efter föds ett barn och det är ju ngt glädjande…

#18. När jag började släktforsa så var det på min sambos sida. Han kommer från Österbotten. Då slogs jag av att det var så många barn som dog i späd ålder. När jag sedan började forska på min sida, här i Sverige så är det samma sak, fast färre. Det verkar som om fler barn dog i Österbotten än här. Det funderade jag över till dess att jag läste en artikel från Österbotten som handlade om just det. Den beskrev att männen ofta var ute på fiske och säljakt varav kvinnorna fick ta hand om allt runt hemmet. De var alltså ute på åkrarna, de högg ved och ja, allt sådant. Barnen fick de lämna hemma och då gjorde de en slags nappflaska av kohorn som lades vid barnets mun. I korhornet var det komjölk. Många av de spädbarnen klarade sig ju inte. Österbottningarna var oftast ännu fattigare än vi här i Sverige. De hade ju krig och elände dessutom.

Jag skulle tro att man levde så nära liv och död på den tiden så att man kunde hantera saken på ett annat sätt. Med så många barn som föddes och så många som inte ens överlevde till vuxen ålder var man nog tvungen att hantera det. Annars skulle man inte klara av det. Varje havandeskap och födsel sliter på kroppen så nog hade kvinnorna det jobbigt alltid.

Jag kan inte tänka mig annat, än att sorgen över ett förlorat barn var lika stor då som nu. Det spelade nog ingen roll om man hade många barn redan eller att många dött.

Däremot tror jag att man kunde hantera döden på ett annat sätt förr. Den var ju så mycket närmare inpå en. Barnafödsel och dödsfall skedde för det mesta i hemmet.

Jag har en bekant där de är 12 syskon. Ett dog antingen, som spädbarn eller senare, jag vet inte, men en grannkvinna sa då till modern vid barnets död, något i stil med att hon hade ju så många barn, så det kanske inte gjorde något. Detta gjorde så fruktansvärt ont för modern att höra. Det döda barnet var lika mycket saknad, trots att hon hade många i livet.

En annan familj har fått begrava fyra! barn, som lidit av en genetisk sjukdom, inte som spädbarn, utan i skolåldern. Hur kan man hantera sådant? Det är svårt att sätta sig in i det. Då spelar det ingen roll om det är idag eller det hände förr. Fanns det något annat val än att försöka hantera sorgen och bita ihop för att gå vidare? Vi vet ju inte med vilken smärta föräldrarna bar på sorgen över förlorade barn. Det ser vi inte i husförhören, men vi kan kanske, kanske kan förstå det.

Jag tror att man sörjde lika mycket då som nu. Men eftersom det var vanligare att barn dog, var man liksom mer förberedd. Det gör inte sorgen mindre, men kanske hanterbar. I min släktforskning har jag flera familjer där det finns ett eller två barn. Så det fanns familjer med få barn ocksså. Naturligtvis finns även familjer med många barn.

Men det fanns även förr problem för vissa att få barn. Att förbli barnlös var nog minst lika problematiskt som att få många barn. Jag har åtminstone en familj på 1700 talet som får två barn(tvillingar t.o.m.) där den ene dör och endast dottern överlever(en av mina anmödrar).

Men ofta talar man om ideal familj, den har istort sett alltid varit två barn, en pojke och en flicka. Men de flesta har inte haft ideal familjen. Det var den familj som ansågs eftersträvansvärd och att få färre än två barn var väl förr mer stressande än att få många barn, för om det enda barnet dör vad har man då kvar?

Sen tror jag inte att man sörjer mindre för att man har flera barn. Det värsta som kan hända en familj är förlusten av ett barn.