Välkommen hit Cavinka!

Brev är ofta fantastiska källor. Är denne man en släkting till dig?

Vilken var denna man namnet vore intressant att få veta?

Vilken kulturskatt du sitter på.

Jag VISSTE att det skulle bli fel!!. Nu finns Nobel två gånger men bilden kom med och det var kul. Jag skriver här vad Frithiof hade skrivit på baksidan av kortet som är taget på ön Sachalin, utanför Sibiriens östkust. Frithiof själv finns inte med kortet utan det är han som tagit det.

Ghilaker säljande sälskinn till Herr Kleie (en tysk). Kleie är för närvarande den mest beryktade mannen på hela Sachalin. Han har fått stora koncessioner där, startat bolag och skall nu börja borra efter olja. Det är den illmariga gubben du ser i mitten. Han köper sälskinnen för 25 öre tobak eller ris per styck och säljer dem sedan i Hamburg för 20 à 30 kr styck – detta är hans affär förstås och ej bolagets. Med andra ord han tager det säkra före det osäkra. Han hade samlat väl ett tusental skinn. Den långe ljuse som röker är fransmannen. Till höger två av våra ryska arbetare. Den bakre är veteran från kriget, artillerist. Jämte tre andra enda överlevande på sitt batteri i slaget vid ………….. Oläsligt.

#3 Håller med! En helt fantastisk kulturskatt. Underbart att se!

Kopierar in här (och tar bort "dubbelsträngen…). Cavinka skrev:

"

Nobel

Mannen hette Frithiof Andersson. Han var född på en liten plats i norra Bohuslän vid norska gränsen. Hans brev skildrar mycket utförligt de stora svårigheter han utsattes för under sina resor i jakt på nya naftafyndigheter. Han är besviken på Bolagets ledning för den dåliga utrustning han har och han jämför sig bl a med en engelsk expedition som har allt man kan behöva för att klara sig i dessa trakter.

Intressanta beskrivningar av de olika folkslagen i Central-Asien, kosacker, tatarer, turkmener och många fler. Somliga stammar tycker Frithiof är vänligt inställda medan andra är mycket svåra att vara beroende av.  Försöker bifoga en bild från en expedition och hoppas att det fungerar."

Och Gnidde svarade:

"Vilken är Frithiof och vilket folkslag är han hos. ser ut att vara långt österut, i världen. Vilken skatt du har i din ägo."

(Det blev lite rörigt, men nu är allt samlat.)

På vilket sätt har du kommit över brev, bilder och annat?

Jag tycker det här var oerhört intressant. Jag har aldrig hört talas om ön Sachalin. Är befolkningen besläktade med Grönlands eskimåer?

Väntar lite med att svara på din fråga Anders då jag skrev ett inlägg och drog bakgrunden, men jag kan inte se det inlägget. Under tiden kan ni få en bild av Frithiof.

#10 Det inlägget har jag klistrat in här - #6!

Bakgrunden till att jag nu sitter och läser samt renskriver Frithiofs brev är följande. Jag har i många år gått förbi en grav på vår kyrkogård och sett namnet på Frithiof Andersson, död i St. Petersburg. Jag började fråga runt lite och fick reda på följande:

I det lilla lokala hembygdsmuséet skulle finnas saker med anknytning till Frithiof och hans familj. Familjen hade inga efterlevande utan allt gavs som en donation till "socknen". I 55 år har dessa brev och bilder och en massa annat legat i ett kassaskåp som ingen har ägnat något större intresse. Jag har fått låna nyckeln till kassaskåpet och det är där jag för tillfället tillbringar all min tid. Jag är oerhört tacksam mot Frithiofs svägerska Ebba som inte kastade dessa och andra brev utan tog så väl vara på dem.

Gissa om det är spännande!!

#13 Ja, det hörs oerhört spännande!

Har du någon "plan"? Tänker du dig att sammanställa detta på något vis? En artikel eller bok kanske?

Cavinka!

Oj så spännande - har själv gjort liknande, om ej så exotiska fynd i hembygdsföreningens dokumentskåp.
Liknande samlingar har vad jag hört hamnat i museiförråd och där samlat damm för ingen har tid att ägna sig åt dom.

En god början på ett stort arbete så att andra kan ta del av detta tidsdokument. Borde vara något för inte minst etnologer!

Väntar med spänning på fortsättningen.

Klondike

Denna expedition ägde rum innan Frithiof anställdes hos Bröderna Nobel

Den 23 mars 1898 lämnade Nordenskjöld, Frithiof Andersson och fem andra Sverige för att förenas med ytterligare två stycken personer i Amerika som också skulle delta i expeditionen. Utgångspunkt för expeditionen var Vancouver i Canada och därefter följde man Chilkootfloden tills man kom Dyea.
Tillhörigheterna lastades på fem, med fyra hästar förspända, vagnar och det bar iväg uppåt dalen. Det var ett hårt arbete för djuren som drog vagnar och slädar och Nordenskjöld berättar om alla stupade djur längs vägen. Han räknade nära 2.000 skelett efter döda djur längs White Pass-vägen. Han anser att detta är en av de mörkaste och mest målande tavlorna i rusningen efter guldet.När man kom till Lindeman City fick man börja bygga båtar för färden då några ångbåtar inte fanns på försommaren. Expeditionens medlemmar fick själva såga bräder och därefter började båtbygget som allt efter skicklighet och smak gav de mest varierande resultat.
Så kom man till sist, den 27 juni, fram till mynningen av Stewartfloden som var expeditionens första mål. De största förhoppningar var knutna till detta område och D:r Andersson och sex av sällskapet gick uppför floden för att undersöka detta område och Nordenskjöld fortsatte utför Yukonfloden till guldområdets centrum, Dawson City.
Dawson City ligger vid Klondikeflodens mynning, 15 km från guldområdets början och är det närmaste man kan komma med båt. Där rådde sommaren 1898 ett feberaktigt liv och vid en folkräkning som gjordes i början av augusti bodde nära 20.000 människor där. Staden bestod av en förvirrad blandning av blockhus, tält och de märkvärdigaste byggnadskonstruktioner och skulle troligen bland den civiliserade världens städer fått första priset för ohjälpliga sanitära institutioner.

Nordenskjöld tillbringade några veckor i Dawson och dess omgivningar. Han hade gjort en del inmutningar och dels förvärvat åtskilliga claims. Han begav sig sedan med ångbåt till Stewartfloden och sedan i kanot uppför floden till Black Hill där han sammanträffade med resten av expeditionen..
D:r Anderssons dagbok ger en livlig skildring av hans och hans kamraters resa längs Stewartfloden.
Den 20 september började hemresan med en av de allra sista båtarna för året och därifrån var resan till Sverige inte förknippad med mera svårigheter.
Detta är ett utdrag ur en publikation av Otto Nordenskjöld som presenterades för Sällskapet för antropologi och geografi den 19 december 1898 vid Uppsala universitet.

Kuriosa: Jag bor granne med en Nordenskjöld. Får fråga om/hur dom är släkt!

Detta är Frithiofs första brev efter att han anställts av Bröderna Nobel.

Gebruder Nobel, Baku, Ryssland.

10 april 1901

Ärade Farbror

Jag tackar hjärtligast för brev och fotografier, vilka sistnämnda komma riktigt som på beställning och verkar så egendomligt nervstillande att se på. Jag erhöll det i dag då jag återkom från en veckas vistelse på andra sidan Kaspiska havet, i Krasnovodsk (ändpunkten för transsibiriska järnvägen) samt i öknen där innanför i turk-menernas land, där jag prövade ridsporten såväl på kamel som kosackhäst av vilka jag obetingat föredrager den förstnämnde såsom mindre motvillig att bära ryggbördor; af den sistnämnde fick jag enbart en mycket kort-varig om dock öm erfarenhet.

Jag har ännu inte ”bosatt” mig utan min tillvaro här har varit mycket ambulatorisk och kommer väl så att förbli. Än här, än där, för att sätta mig in i den stora affärens olika grenar – den är större än jag föreställt mig. Allt under det ingen tid blir över för studerande av det ryska språket som vållar mig stora svårigheter och olägen-heter, varpå jag dock naturligtvis var förberedd.

Mina personliga intryck och erfarenheter äro knappast ännu så pass consoliderade att det är lönt omnämna dem; möjligen hinna de ännu många gånger att ombildas. Ett är dock visst att jag hittills från alla håll endast fått röna den allra största vänlighet, men om jag skall kunna motsvara de som det förefaller ganska höga förväntningar som ställes på min ringa person förefaller mig i närvarande ögonblicka tvivelaktigt.

I Petersburg fick jag stanna i 14 dagar för att ”se på stan” och rönte det mest förekommande bemötande från Nobels (familjens huvudman är numera Emanuel Nobel) och andra styrande mästare (affärens huvudsäte är där). För närvarande vistas jag på huvudoljefältet på Apscheronhalvön. Förut har jag en tid vistats i ”Svarta staden” (där destilleringen försiggår, liksom exporten och där de kemiska laboratorierna äro belägna) en halv mil från Baku, dit oljan ledes härifrån i rörledningar.

Ett storartat skådespel var här för en tid sedan då oljan (naftan) från ett borrhål pressades upp i höjden 50-100 meter som en väldig fontän och med detsamma tände sig och brann i 3 timmar som en oerhörd fackla upplysande hela nejden.

En gång brann en dylik fontän i 3 veckor innan den gick ned och därmed slocknade. Att släcka sådana saker bjuder man en till. Den stora branden här som krävde så många människoliv inträffade medan jag var i St. Petersburg. Den var i en stor reservoir som ”kokade över” med sitt brinnande innehåll.

Landet på denna sidan Kaspiska havet och intill foten av Kaukasus är även ökenartat och icke ett träd att se utom dem som bolaget har planterat kring tjänstemännens villor. Aprikoser och persikor blommar där redan i februari. På tal om blommor så ljuger inte ryktet om Kaukasusfruntimmrens skönhet men som de mestadels är mohammedaner i de här trakterna får de lite tillfälle att visa sig. Befolkningen utgöres av tatarer och daghestaner, till mindre del armenier, ryssar och perser.

Lev väl. Min hälsning till tant. Tillgivne Frithiof Andersson

P.S. Eldsdyrkarnas tempel ligger en halv mil härifrån, men den siste eldsdyrkaren här slog tatarerna ihjäl för två år sedan. Hälsa Jacobsson.

Jordbävningen i Schemacha 1902

Detta är ett utdrag ur den vetenskapliga rapport som Frithiof Andersson har skrivit om händelsen:

Då innevånarna i Baku förnummo verkningarna av den tilldragelse, som på endast ett par dagsresors avstånd var orsaken till ett tusental människors undergång, tillintetgörelse av en folkrik stad och ett hundratal byar, anade helt visst ingen, att en sådan förstörelse kunde vara därmed förknippad.

Högst anmärkningsvärt är den rent fysiologiska inverkan för vilken en mängd personer utsattes. Författaren som iakttog tilldragelse i sin bostad vid naftafältet en mil NO om Baku, erfor först en högst tryckande känsla eller beklämning utan att ännu veta eller förnimma, varom fråga var. Detta tillstånd varade omkring en halv minut, då det med ens upphörde, och först därvid förnams husets vaggande rörelse, varvid en taklampa i ett angränsande rum kom i svängning med ungefär en meters utslag i riktning VSV-ONO. Det hela förlöpte helt och håller ljudlöst och varade ungefär en minut, varunder skakningen kändes ungefär en halv minut.

Många olika uppgifter har varit synliga angående de förluster i människoliv och egendom, varav staden vid olyckstillfället drabbades. Enligt senaste uppgifter skall 914 personer med visshet ha omkommit. Att det stannade därvid är naturligtvis endast att tillskriva den omständigheten att händelsen inträffade mitt på dagen. Värdet av den fasta och lösa egendom som gått förlorad är icke lätt att fastställa. Omkring 4.300 hus förstördes. Värdet av dess med inventarier torde väl icke ha belöpt sig till över 2.000 kronor, vilket alltså skulle giva en högsta förlust av 8.600.000 kronor.

Genom bristen på därför avsedda instrument var man icke fullt utrustad till ett detaljerat iakttagande av jordskalven, en olägenhet som nu på initiativ av Kejserliga ryska Vetenskapsakademin och delvis på bekostnad av Herr. E. Nobel, Petersburg är på väg att avhjälpas. Seismometrar äro under uppsättning på följande ställen: Baku, Balachany (det stora oljefältet invid Baku), Krasnovodsk, Schemacha, Elisavetpol, Pjatigorsk, Batum och Kars. I Tiflis finns sedan längre tid tillbaka en seismologisk station.

Baku i juni 1902

Publicerad i Geol. Fören. Förhandl.

Mycket trevlig läsning. Frågar som andra: Vad har du tänkt göra av detta? Blir det en uppsats, en bok, eller stannar det vid renskrivna brev.

mvh/gurin

Vet inte hur jag skall hantera detta? Jag tror inte att det räcker till en bok, kanske en uppsats skulle vara en idé.

Det är nämligen så att hela den familj som Frithiof kom ifrån innehöll flera mycket färgstarka personer. Sitter också med brev från Emil, bror till Frithiof, som hade en annan inriktning i livet.  Han var läkare och har också skrivit många brev och berättat om sitt liv. Roliga historier om livet i Stockholm och på andra platser där han arbetade. Han slutade sin gärning som provinsialläkare i Fjällbacka. Jag slås av skillnaden i brödernas liv. Frithiof hade ett intressant liv med många resor men han verkar väldigt allvarlig, medan däremot Emils liv består av väldigt mycket glädje, han älskade mat och dryck och vänners sällskap. Och så var det då den tredje brodern Filip som var officer med allt vad det innebar.

Nu har Frithiof kommit till Japan.

Tokyo, 25 oktober 1909

Broder!

Med stor saknad lämnar jag i övermorgon Japan för att ombord på ”Manchuria” fortsätta till Amerika. Jag är alldeles förtjust i Japan och japanerna. De är så ytterst älskvärda och förekommande. Men de krabaterna har tagit av mig en god del af förtjänsten på resan. De har så vackra saker. Allting så nätt och smakfullt och så förstå de att efterapa naturen på ett makalöst sätt. Det mesta har gått till silke, varav de gör underbara ting. Jag har bland annat blivit fast för ett litet broderi (ung 3 dm i fyrkant) för 110yen = 220 krisek. Det är ju skamligt att lägga sig till med sådana onyttiga ting, men jag tänker att när ni får se det ska ni gilla köpet. Det är en kopia av en västerländsk tavla, en munk. Även handmålat siden har jag lagt mig till med bl.a. en tavla, visande endast en liten, liten kvist av tallbarr av en av Japans främsta inom branschen, specialist på att måla tallbarr.

För några dagar sedan gjorde jag en fotvandring tillsammans med fransmannen upp i bergen, först gick med järnväg sedan till fots, för att se den beryktade, snöklädda vulkanen Fujijama på nära håll, men den behagade insvepa sig i ett ogenomträngligt töcken så vi såg ingenting av den.

Vi stötte där ihop de fruktansvärda japanska soldaterna som hade manöver i närheten (vi hörde hela tiden kanonskott). Jag fann mig föranlåten att taga hand om japanerna och få dem att sträcka på sig ty de vore så ynkligt, bedrövligt små och sänder dig härmed ett foto av övningen – första och antagligen sista gången jag tjänstgjort som instruktör. På samma bild tjänstgör jag som ”skala”.

Jag fotograferar oavbrutet och så gjorde också fransmannen. Tillsammans med hans bilder har jag nu flera hundra.

Din broder

Frithiof

En bild på tavlan med tallbarr som han berättar om.

Balachany, 14 juli 1908

Broder
Tacksamt erkännes härmed mottagande av senaste breven i nedan nämnda ordning: från Ebba, Mamma och dig (i går). Jag har dröjt med svarandet i förhoppning att kunna giva bestämt besked angående min eventuella hemfärd. Ovissheten härleder sig därav att jag sedan en månad tillbaka ligger för att tala krigsspråket – i första beredskap.
Jag har befallning att genast på kallelse resa till nordvästra Kaukasus, där jag var förra hösten. Bolaget ligger i underhandling om att förvärva koncessioner där. På vilket stadium underhandlingarna befinna sig, om eller när de har framskridit. Så långt att jag kan fara, därom har jag ingen aning men det är i alla fall alltid någonting ganska obestämt. Efter nämnda resa som ju bär åt hemtrakten hade jag tänkt fara till Petersburg, avlämna rapport och sedan i ilmarsch hemåt. Men det ser mörkt ut om dessa planer skola kunna realiseras. Blir det ej resa av inom några dagar blir väl hemresan försumpad ty jag har minst en veckas göra med förrättningen.
Det är egendomligt att tänka sig att det nu skall vara årets härligast tid. Här är nu ett fullödigt helvete med hetta ena dygnet och rasande sandstorm så man får skyffla sanden ur rummen och ur ögon, öron, näsa och alla lemmar. Därtill folkets ”ondska och förvillelse” som återigen börjar tilltaga. Det hela säkerligen överträffande både Sodom och Gomorra.

Förra tisdagen var det mordförsök igen på vår förvaltare. Han kom åkande i automobil och fick 4 skott på sig, därav gick ett igenom automobilen och in i dynan som han satt på, de 3 andra skotten träffade inte ens automobilen fast de lossades på 5 stegs avstånd. Chauffören satte full fart förstås. Han (förvaltaren) var i förväg underrättad av polisen, var och när attentatet skulle ske men han for det oaktat sedan han kommit överens med poliskommissarien att sätta ut vakt där – men när det kom till kritan fanns ingen där i alla fall. Förvaltaren har nu schappat för en tid.
Under sista tidens strejker har han satt hårt mot hårt, stängt en del fabriker och avskedat arbetarna så att om han stannat kvar här hade han ovillkorligen blivit dödad.
De arma kassörerna här fara värst. Härförleden blev återigen en sådan dödat jämte de båda soldater han hade med sig som vakt. Du frågar vilka element som äro värst här. Det är armenarna (som klaga så bittert i de västeuropeiska tidningarna att de är så förföljda och pinade), de vilja ha anarki för att genom den lättare kunna konsolidera sig själva. Med armenarna konkurrera grusinerna (georgierna). De organiserade rövarna här är däremot lesghiner (daghestarner).
Inom svenska kolonin har ha vi nu haft vårt första kärleksdrama. I förra veckan for den vackraste av fruarna här (fru Hagelin) iväg med en av våra kemister Tammelander till trakten av Tiflis. Mannen (Hagelin) for efter och hämtade hem sin botfärdiga Magdalena med sig tillbaka, varpå Tammelander sköt sig. Fru Hagelin går nu bara omkring och ropar: Åh, Tammelander, åh Tammelander – trevligt för mannen att höra!! De äro svenska finnar.
Ja nog skulle det varit skönt att få vädra av sig Bakuluften men som sagt för ögonblicket ser det föga hoppfullt ut.
Många hälsningar till Eder från tillgivne Frithiof

Ännu ett fantastiskt brev. Av detta måste det bli åtminstone en mikrohistoria.

mvh/gurin

Balachany, 20 oktober 1908

Bästa Ebba!

Av mammas brev som jag nyligen erhöll inhämtade jag att du varit av vänligheten skriva till mig under adress: Hotell Petersburg. Som min skilsmässa från nämnda hotell var föga vänligt – jag sade dem att de alla endast voro stora svin fast de sprättade omkring i frack, glacéhandskar och lackerade skor – hade jag endast ringa förhoppning att få detta brev men igår erhöll jag det tillsammans med brev från Hilma och Amanda.

Nämn ingenting mer om den sommaren som varit. Jag blir dyster i hågen när jag finner mig hava gått miste om så mycket Herrans välsignelse. Äntligen har jag då fått veta varom det egentligen rör sig mellan Herman och baron Raab. Jag kunde nog tänka mig att den sist nämnde fallit offer för någon lögn men visste ej vilken . Jag trodde möjligen det var för att Lydia narrat honom med den rika jakten där. Ja, farbror Herman borde verkligen en gång näpsas för att han ljuger. Däremot kan jag ej ställa mig på baronsidan när han ej vill betala för kartläggningen därför att han ej gillar arbetet. Han skaffar då emellertid rätten sysselsättning. Snart kommer han nog att processa med dig för att korna gå över i Skinnvik. 

Tänk att du lyckades driva igenom Crafoords val till riksdagen, vad säger Filip om att du agiterar så för honom? Jag ser i tidningen att vår båt gjort så fina affärer i sommar att man kan vänta sig lite utdelning, vilket skulle vara ganska förmånligt , ty jag har nu hela högar av aktier liggande här. Det var nämligen panik på börsen här för en tid sedan och jag fick lov att lösa in alla papperen. Kunde jag nu få tillfälle att äckla dem med en liten utdelning skulle det ju vara en stor bräcka förstås.

Hälsa Mor och tacka för brevet från henne. Här är visserligen kolera men aldrig mer än 1 à 2 fall om dagen. Vi räknade helt och hållet koleran som obefintlig men i Petersburg var den ju elak, ehuru väl den redan var på retur där när jag lämnade staden. Där var nog betydligt större manfall än man läste om i tidningarna ty de ville naturligtvis icke oroa publiken allt för mycket. Ni har nog endast finnarna att tacka för den ej kom över till Sverige ty jag finner nu av tidningarna att karantänen där hemma var förvånande slapp. Men hemma i Sverige kan den naturligtvis nu icke mera få någon nämnvärd utbredning åtminstone ej som i Petersburg. Där visade sig att allt vattenledningsvatten innehöll smittämnet. De hade ej en droppe annat vatten än Nevavatten, vari alla kloakerna utmynna. Jag kan ej äta soppa där ty jag tycker bara det är otäckt.

Här nere är det nu fullständigt lugnt bland arbetarna för tillfället emedan naftapriserna är så låga att det ej lönar sig att bråka. Blir det strejk kommer den nu genast att besvaras med lockout. Så fort naftapriserna stiga kommer det däremot genast att bli strejker igen.

I Baku fortsätter rövarväsendet som förut men det har vi ju ej så ont av här. Häromdagen sökte de tillfångata Rothschilds förvaltare på en av de mest trafikerade gatorna mitt på dagen, för att sedan fordra lösesumma. Det är en liten käck herreman men han stretade emot så pass länge att det hann komma polis. Jag läste i tidningen att småfåglarna minska hastigt hemma på senare åren – man tror att det någon halvvild (svart) katt som är skulden!!

Många hälsningar till Eder alla från

Frithiof

Vilka iakttagelser!

Jag undrar vad som hänt på hotellet. 

Fäster mig särskilt vid koleraanmärkningen. Bara ett till två fall om dagen. Antagligen är det dödsfall han räknar. Läste för många år sedan om brev som talade om koleran i Stockholm. Många var det som dog.

mvh/gurin

Tampico, Mexico, 6 februari 1910

Broder!

Hoppas att du fick eller rättare Ebba fick senaste episteln med däri innesluten fullmakt och att det kom i tid.

Lämnade Mexico City för snart en månad sedan. Dufva sände med många hälsningar till dig. Han lider av, eller rättare led av, ryggskott och äroplandille. Han har projektet till ett ny luftskepp färdigt och jag läste om det i en engelsk tidskrift. Han har fått förläggare för det i London (en svensk överste Roos) och det skall nu byggas i England och han kommer troligen att resa över dit när det är färdigt att flyga. Hans hem tycktes vara ett ”ryck in” för hela svenska kolonin = 14 personer i Mexico City, förmodligen på grund av hans säreget lugna aimabla karaktär. Han var hos konsul nästan dagligen och är visst ännu ej fri från de äktenskapliga bekymren. Hans förra fru har varit gift med en norrman sedan men har nu redan hunnit lämna även denne och är gift med en annan. Dufva är nu gift med en fullblodsmexicanska - ej vacker – väl gammal - men alldeles utomordentligt vänlig och snäll, gånge det honom nu bättre, hans synes förtjänt därav.

Han förtjänar bra sa han, 600 mexicanska dollars i månaden (1.200 svenska kronor) men han har nog förut fått bita i surkarten innan han kom in i medicinska kretsarna och fick gjort metoden känd. Han var en tid på en plantage och odlade bönor men det lönade ej odlarens möda.

Jag kom igår hit tillbaka från en 10 dagars utflykt uppåt landet till Sierra Madre Oriental. Jag hyrde en motorbåt och gick uppför Rio Panues. På 5:e dagen inträffade det länge väntade: propellern slog emot en stubbe, bröts av och sjönk i djupet. Fiskade upp den igen men då var axeln ej mycket bevänt med det. Redlösa drev vi ned till en stor hacienda (sockerplantage, men de gjorde alkohol av rörsaften i stället för socker) där jag sedan blev hållandes i fem dagar. De hade där alla petroleumdilerium tremens cronicum och jag kom ej därifrån förrän de visat mig hela landet och allt som kunde ha geologiskt intresse och på så sätt fick jag se långt mer än om missödet med båten ej inträffat. De lagade propellern och jag skickade båten tillbaka och red själv till närmaste järnvägsstation. Här äro emellertid en sorts insekter (fästingar) som helt och hållet förbittra livet och omöjliggör all vistelse i naturens sköte.

De drösa ner från bladen i millioner på en och sedan in under skinnet och kunna rent av bli farliga om man ej ägnar nödig uppmärksamhet åt dem (tvättning med alkohol som dödar dem). De varnade mig för dem redan i Europa men jag trodde ej de voro så intensiva. Sandflugorna bet också illa. När sedan om ett par månader moskitos ha kommit i ordning måtte det vara ett småtrevligt land för geologiska undersökningar. Jag såg 8 alligatorer under vägen uppför floden och en otalig massa papegojor som förde mycket livlig konversation i anledning av vår ankomst. På haciendan var även en svensk arbetare, Wennerholm, stor och stark i sina bästa år, 25-30 år, men hans utbyte av arbetet där var rent negativt, ity att han gick där utan lön, enbart för maten och arbetskamraterna stulo af honom hans tillhörigheter. Han hade haft svår feber men var nu bra igen och fick ta vilka villkor han kunde få. Här är dåliga tider i Mexico fortfarande, ont om arbete, sade han – och ändå stranda alla plantageföretag här i landet emedan man ej kan få arbetare (mexicanarna själva är ej hågade för dylikt).

Jag far härifrån till Salina Cruz och Puerto Angel vid Pacifickusten i söder, därifrån återvänder jag till Vera Cruz. Från Mexico City gjorde jag en kort tripp till Chiapas nära gränsen till Guatemala men hade störtregn hela tiden så det var ingenting bevänt med det.

Från Vera Cruz tänker jag resa till Havanna och där nedskriva mina rön. Sedan till New York. Till Göteborg kommer jag troligen i slutet av mars eller början av april. Som det ej är saison hos Eder på Tingvall vid den tiden kanske jag lämpligen sparar min visit till längre fram.

I Tampico som skall ha Amerikas förnämsta sportfiske och fiskare samlas här från alla håll och hotellägaren (yankee förstås) gör pengar – en hotellbåt med meta (gäddrag) och man kostar 20 kronor om dagen. Jag har naturligtvis frestat en dag, i tio timmar,. Det var då 11 båtar ute, oberäknat alla båtar med misser som skulle se på. Om man reste sig upp i båten samlades genast alla båtar runt omkring, men ingen fick napp förrän sent på kvällen, en amerikan fick en kolossal ….rocka, 4 meter lång. Annars var det lax vi fiskade efter. Rockan fördes till hotellet i triumf och avtryck togs för att visa senare tiders barn. För att pigga upp gästerna på hotellet lägger hotellvärden då och då en stor lax (tarpon) i förstugan och en av hans förtrogna demonstrerar hur han fångat den – den är rökt och har fångats på annat sätt. Ännu föreligger ej något fall av att någon fått någon tarpon på draget så länge jag har varit här. Adress: Swedish Consulate, New York

Många hälsningar Frithiof

Otroligt intressanta brev!

Cavinka

Du måste ha färfärligt roligt åt dessa brev. Detta är ännu ett mycket intressant sådant.

mvh/gurin

Det kommer mera om ni inte har tröttnat på Frithiof och hans äventyr.

Det uppskattas jättemycket, Cavinka!

Cavinka, jag tror att vi alla är glada för att du lägger in dessa brev.

Själv har jag ofta så kort tid att jag spar läsandet lite…

Nej vi har inte tröttnat. Det är snarare tvärt om. Intresset stiger.

 mvh/gurin

Ok, då kommer ett brev till.

Plymouth, 6 april, 1910

Broder!

Tack för brevet, erhållet i New York, Har nu hunnit så långt och fortsätter ombord till Bremen dit jag troligen ej anländer förrän den 9:e, för sent att komma med Göteborgståget därifrån den dagen (dock möjligen den 8:e). Till Göteborg kommer jag alltså så troligen ej förrän den 11:e. Där skall jag i tullen söka rätt på mina japanska saker som jag skickade dit från San Francisco i november ”in bond” för att slippa en hel del tull, jämte allt annat. Om allt går väl där fortsätter jag till Skerfhem den 12:e eller också stannar jag ytterligare ett par dagar i Göteborg och lägger sista handen vid min mexikanska rapport, vilket jag hade tänkt göra här ombord men båten skakade så jag fick låta bli. På Stilla havet var det däremot så stilla så jag kunde klara Sachalinrapporten fint där. Men Mexico har ju varit min huvuduppgift förstås. Annars har här varit gott väder på överresan från New York och jag har ej sett någon enda sjösjuk ännu.

Jag märker jag måste hem och hjälpa dig med min rika erfarenhet från Amerika. Du har råkat ut för amerikanare skriva de. Ser du, en amerikanare söker alltid ”to get the best” av sin nästa. Well, när de kommer och vill låna hästar av dig så skall du säga nej – det anses ej passande – men du skall passa på och låna två hästar när de ha lånat en av dig – så anses du smart och får troligen vara i fred sedan. Det låter av ditt brev som om jag har gått miste om de senaste breven från er. Jag har ju fått andra brev från er än dem jag redan kvitterat. Brev från Emil har jag ej fått. Två brev från Ebba, det ena adresserat Petersburg och det andra adr. Mexico har jag erhållit. Hoppas få dem till Europa översända ehuru det ju blir något post festum.

Ni är väl hemmavid om dagarna så det är väl ej av behovet påkallat att jag i förväg annonserar min ankomst, annars blir det väl förstås så där omkring min födelsedag den 15:e. Hoppas isen har gått ur sjön vid den tiden ty jag tänker blanda mig i abborrleken om det står till att finna en eka i sjön. Det är tidigt förstås med (abborrarna) böra väl nu vara ute och se sig om efter lekplats. Och så skall det ju bli skönt komma till Tingvall och få ”skjuta pusten” som jag endast kan göra där. Annars har jag fattat sådant behag i långa sjöresor nu som jag förr i världen ej kunde föredraga, men de är så rogivande.

Alltså Auf Wiedersehen om några dagar.

Frithiof

P.S. Jag tar nu in med mina samlingar på hotell Eggers i Göteborg ifall ni behöver meddela mig något.

Ett par bilder av de saker som Frithiof har samlat under sina resor.

Här en bild till.

Vad intressant och vilken skatt i både brev och samlingar. Måste vara kul att gå igenom.

St. Petersburg, 28 april, 1910

Bästa Ebba!

Härmed ber jag få tacka dig för den senaste Tingvalls vistelsen och särskilt för den goda vila jag hade upp på ”lilla gästrummet”. Allt stök du gjorde dig skulle du kunna haft ändå; men var det något extra för min räkning var det onödigt, ty som du vet fäster jag mig inte alls vid maten (i olikhet med bröderna) – utom förstås kan stekt slom då och då som jag nog förstår att uppskatta samt först och sista den hökokade?? havregrynsgröten som jag sent skall glömma och vilken troligen med tiden kommer att omvända även de ovannämnda båda.

Ditt brev av den 7:e februari kvitteras tacksamt - det låg här i Petersburg och väntade mig tillika med Filips och Emils ställda på Mexico City.

Ni har väl ingen aning om när ni stod på bron och viftade farväl vilka öden jag och Hilma voro bestämda att gå till mötes ombord på motorbåten ”Bullaren”. När vi kom till Remne gick backinrättningen sönder så vi kunde ej lägga till vid några bryggor mera. På Smeviksbryggan stod massor av passagerare som ville med men vi passerade dem endast med full maskin stolt förbi oaktat de viftade och skrek som om de varit vansinniga. Sedan vägrade rodret och vi drevo redlösa i land vid Torö och kastade ankar och jag gav samtidigt upp hoppet att komma med tåget den dagen. Men hur det var kom vi i rum sjö igen och satte så full fart på Carleholm och angjorde bryggan med ett väldigt brak, krossade några stockar – vi kunde fortfarande ej minska farten.

I Stockholm var jag hos tandläkare Forsberg; hans assistent satte på torsdag in en stifttand i stället för den jag mistat och på fredag fick jag den i handen ombord på finska båten när jag borstade tänderna. Stiftet var avbrutet och kvarsittande. Jag har nu fått göra om alltsammans hos en amerikansk tandläkare här och han förklarade att det föregående var fuskverk allt igenom. Hans räkning på 15 rubel har jag nu jämte det utdragna stiftet skick till Forsberg.

Mina Japansaker äro här i Petersburg, uppbrutna och vägda och de fordra 130 rubel i tull varför jag för att undvika detta utlägg nu skickar dem tillbaka till Sverige och Skerfhem – jag ansåg nämligen att ni på Tingvall kunde ha nog med de koffertar och andra saker ni redan har i förvar för mig.

 Jag glömde fråga dig om du vill ha några pjäser av mexicansk onyx, brevpressen och dylikt – kofferten jag hade med till Skerfhem är nästan full därmed? I morgon fortsätter jag till det kära Balachany och där går fortfarande ganska hett till. Häromdagen var det ett telegram att en av bolagets finska tjänstemän, antagligen i vansinne, hade dödat vår elektriker och hans assistent samt därpå sig själv.

Var hälsad av Frithiof

Bullaren

Hejsan!

Så intressanta brev! Vem är Ebba?

Ebba är Frithiofs svägerska, gift med hans bror Filip, och tydligen den som håller kontakten brevledes med familjen på olika håll utomlands och i Sverige.

Balachany den 8 september 1910

Bästa Ebba!

Tack för senaste brevet hit som nu visserligen är ganska länge sedan (3-4 månader). Du tröttnar kanske att höra från mig i tryck och skrift. Så länge koleran gick som värst här har jag ej vågat skriva av fruktan att ni skulle få den på posten vilket du antagligen betackar dig för.

Ja, här har varit i hög grad otrevligt i sommar och är så fort- farande ehur det värsta nu synes vara över. Geologkongressen har fått sköta sig mig förutan i det att min kollega Dr. Fegraeues blev skickad i stället som representant för Nobel- geologerna såsom varande på visst sätt mera representativt. I anledning härav blir det naturligtvis heller ingen Tingvalls vistelse av för mig den här sommaren, så att abborrarna få gå på tillväxt till vidare varför man nästa gång måste försöka med mera grovmaskade garn. Hoppas att du med stort intresse studerat de förstenade sillfjällen och fotogenens förekomstssätt här. Du har väl ej stor hjälp av din nya fröken som skall ha så svårt hjärtlidande; nej, en så arbetsam och särskilt att framhålla villig hjälpreda som Fr. Svensson har du nog svårt att få tag i utan vidare.

Slår det bra till i trädgården i år? Var det mycket sockerärtor? Hå, hå, ja, ja den som hade tillgång till sådant. Här har varit en så lång och het sommar att dess make ej har varit sedan 1901 (första sommaren jag var här). Annars skall det ju ha varit rätt kylslaget i Sverige utom första halva juni säger flyttfåglarna härifrån som varit hemma. Har det varit så pass varmt att du kunnat sitta på den nya veranda (vättande åt Skinnvik).

Här har varit ofantligt svårt att hålla sig riktigt kurant och frisk i sommar och jag börjar tro vad en tysk professor som var här och studerade koleran för några år sedan sade, nämligen att alla få kolera under en sådan tid och att det endast beror på vars och ens disponibilitet i vad mån den slår ut i blom.

Du har väl haft förfärligt mycket att göra i sommar då du haft så lite hjälp i huset. Har du ännu kvar din fröken? Hon lär ha spelat så mycket piano för Filip när han var hemma men det tycks ha varit bortkastat arbete, han hade troligen hellre sett henne i köket. Jag får nu sluta för denna gång ty du börjar väl att trött på mina epistlar.

Hälsa alla där hemma från Frithiof

Vi är många släktforskare som huserar här på Proveniens, och vi är sjukligt nyfikna på intressanta personer ur ett släktperspektiv. Vilken bakgrund har Frithiof Andersson, när är han född och har någon t ex letat upp familjen i Sveriges Befolkning 1890/1900? Namnet Andersson tyder ju på att han är sprungen ur de breda folklagren och inte kommer från någon kändare lärdomssläkt. Det gör hans insats i så fall ännu mer beundransvärd.

Det måste bara vara denne man i folk-90:

Post 2671462

Andersson, Oskar Fritiof
Student

f. 1867 i Naverstad (Göteborgs och Bohus län, Bohuslän)

s.
Ogift man, barn i familjen

Söder Tingvall
Naverstad (Göteborgs och Bohus län, Bohuslän)

Frånvarande vid inskrivningen

Födelseort i källan: Nafverstads

Familj:

Jakobsdotter, Eva Kristina 1829 Mor (änka)
Andersson, Hilma Vilhelmina 1854 Barn
Andersson, Johan Filip 1861 Barn (löjtnant)
Andersson, Karl Emil 1864 Barn (student)
Andersson, Oskar Fritiof 1867 Barn
----------
Persdotter, Anna Maja 1846 Ensam
----------
Johansson, Johan Adolf 1871 Ensam
----------
Axelsdotter, Brita Amalia 1867 Ensam
----------
Eliasdotter, Hilda Amalia 1870 Ensam

Född 15/4 1867 enl husförhöret. De flyttar till Norr Tingvall 1894, när löjtnanten gifter sig och tar över Söder Tingvall, han arrenderar Norr Tingvall. Fadern dog redan 1874, enl husförhör (AD-online Naverstad AI:18 s 344). Modern dör 26/4 1909.

Eba i breven är troligen broder löjtnantens hustru Ebba Maria Westerberg, f 9/5 1875 i Trosa.

Det är rätt familj men ett av barnen saknas. Amanda f. 1857 flyttar till Oslo 1887 och gifter sig där.

Det som är lite märkligt är att av dessa fem barn så gifter sig alla utom Frithiof, men ingen av dem får några egna barn så släkten dör ut.

Tack vare Ebba så finns alla brev och en massa foton kvar, allt, allt. Hon har inte kastat något t o m små söta gratulationskort som hon fick som flicka.

Här är ett gratulationskort som Ebba fick.

Det gör det ju ännu mer intressant att du försöker skriva en bok (eller en web-bok) runt familjen. Det finns inga efterlevande som kommer att göra det.

Finns det så mycket kvar så se till att de förvaras på ett bra sätt. Det kan finnas idé att lämna materialet vidare till ett större arkiv som har möjligheter att skydda det mot brand, stöld osv. Detta om du inte känner dig nöjd med kassaskåpet på hembygdsmuseet.

I vilket fall så tackar jag för ännu ett intressant brev.

mvh/gurin

Har börjat diskutera med ansvariga för museet om man skall fortsätta att förvara sakerna där. De har funnits där sedan Ebbas död för drygt 50 år sedan utan att någon, förutom de som är ansvariga för museet, har vetat om att det har funnits en massa papper som tillhörde familjen Andersson.

Jag har en fråga som kanske någon skulle kunna besvara. Frithiofs bror Emil som arbetar som läkare i Stockholm talar om en restaurang Rydberg. Är det någon som känner till den och var den låg någonstans?

Kan det vara den arika restaurangen Rydberg som låg/ligger på Drottninggatan i Stockholm och vars specialité var Biff Rydberg?

I #17 kan man i brevet från 10 april 1901 läsa att (familjens huvudman är numera Emanuel Nobel).

Kan det vara fråga om Ludvig Emanuel Nobel, f. 17 Feb 1868, Hedvig Eleonora, Stockholm?

I så fall är det intressant för mig att veta om denna Emanuels moder nämns någonstans i breven.

Jag försöker hjälpa en avlägsen släkting att identifiera föräldrarna till Paulina Karolina Sofia Lenngren f. 28 Feb 1840 i Sankt Petersburg, d. 4 Jan 1918 i Stockholm. Hon var gift 21/12 1861 med Robert Hjalmar Nobel, f. 4 Aug 1829 i Stockholm och moder till denna Emanuel.

Handelsbokhållare Carl Lenngren och dess hustru Eva Christina Sophia. Född kl 1 f.m.

Källa Födelsebok Sta Katarina församling, St Petersburg, sid 202. Döpt 17 april

Tyvärr finns det ej någon annan information än den som angavs i #17.

Har du läst nedanstående bok om familjen Nobel?

"Ludvig Nobel: ”Petroleum har en lysande framtid!”" av Brita …

Författare: Brita Åsbrink Kategori: Biografi Förlag: Wahlström & Widstrand Antal sidor: 288 ISBN: 9789146181811 Utgiven år: 2001.

Carl Lenngren var född i Helsingfors 21 (24?) aug 1808, hustrun Eva i Helsingfors 1812. Mer uppgifter på GID 2740.74.77000

Inflyttningslängden för 1830 visar honom som inflyttad i november från Helsingfors, betyg 10/8 1830, GID 2740.17.74200. Finns i "hfl" på GID 2740.73.62200

Ja vad skulle vi göra utan Chrissan….

Och så fick jag lära mig att Genline har andra intressanta källor åxå.

Tackar också Cavinka för boktipset, jag ska förmedla det.

Och sen skyndsamt ge mig på jakt i Helsingfors.

Det var kul att få prova de kyrkböckerna, det har jag längtat efter sedan jag hittade dem (de stod under Katarina i Stockholm tidigare). Han finns inte med i HiSki (Historieböckerna) så han kanske är född någon annanstans. det fanns en kryddkramhandlare Lenngren i Stockholms Finska församling som fick ett antal barn på 1810-talet. Kanske kan det vara han som är fader?

NIX det var det inte (GID 2704.34.64800)

Riktigt kul var det.

Kollade Hiski efter hustrun Eva Chistina f.1812, hittade inte henne men en (som jag uppfattar vara syster) Carolina Charlotta Lesch f.1814 (GID:2740.44.47700) och dotter till sjömannen Erik Less o.h.h. Ulrica Forsström.

Det finns en Maria Sofia Lesch f.1809 också, men den hittar jag heller inte.

Balachany den 30 november, 1910

Bästa Ebba!
Jag önskar dig en Glad jul! Hade tänkt få komma åt hemtrakten ett slag och frambära mina önskningar muntligen men det ser ej ut att bliva någonting utav – till lycka kan jag väl säga för alla dina inläggningar som jag nog tagit skada av.

Här går nu allt sin jämna gång. I går var jag på begravning och sådant tager alltid hela dagen från tidigt på morgonen. Vi börjar kl 9.00. Det är en och en halv mil till kyrkogården i Baku och processionen dit tog 3 timmar för man kan ju ej köra fort vid ett sådant tillfälle. Det var en svensk ingenjör här som dog. Sedan gick jag på biografen, jag föredrar alltid den framför den riktiga teatern som jag aldrig kunnat med, ty jag tycker bara de göra sig till där.

Herrskapet Wiesler som du ju halvt om halvt känner har en ung student (släkting från Göteborg) här hos sig i år. Han skulle bli officer men är ännu så späd och klen att han skulle gå här på tillväxt ett år dessförinnan men det går andra vägar för honom kanske. Han skall nu lära sig ryska; de tro visst de bli generaler hemma bara de kan det språket.

Ja, det blir väl en bedrövlig jul här för mig den här gången. Jag har ännu inte anskaffat någon hushållerska. Det är ju lugnare förstås att ingen sådan ha och jag får allt jag vill här på klubben, men nu när vintern kommer är det ingen som eldar för mig hemma. Så där är kusligt och kallt och inga gardiner har jag satt upp heller så där ser dystert ut i synnerhet nu sedan jag börjat samla skallar av allehanda djur och därmed dekorerat väggarna – ingen har vågat besöka mig och visiter gör jag heller inga ty det tycker jag ej är roligt så nu kan du tänka dig hur jag har det.

Har ni sträng vinter? Går sillen till i år? I dag fick jag makrill i olja av ”Fyrtornets” tillverkning som armenarna förstått att få i marknaden här.

Jag måste skriva till eder båda särskilt denna gången då ju du anser det vara till Filip om jag skriver Kapten och Fru Filip Andersson. Jag får nu sluta för denna gång och tecknar med livlig julhälsning

Frithiof

Chrissan och indigenatus, Var de de kyrkoböckerna som återfanns i Svenska kyrkan i London eller S:t Petersburg??? Minnet är kort ibland.

===

De som tillhör Sta Katarina församling i St Petersburg - de finns på genline (Kolla längst ner på val av län). De i London finns som dåliga mikrofilmer till en del på Svar.

Carl Lenngren finns från 1841 på GID 2740.46.88200, med syskon till Paulina. Där står en annan födelseort (kanske) men vilken?

Jag försöker flytta denna diskussion om Lenngren till en ny rubrik så att de fina breven inte störs.

Jag har också konstaterat att det står en annan födelseort på honom, han finns också på GID:2740.52.32200 med ytterligare ett barn. familjen flyttar där tillbaka till Helsingfors 1853.

Där finns även andra personer som heter Lesch/Less från Helsingfors

Balachany, den 31 oktober, 1910

Broder! Tack för brev av 13 oktober erhållet i förrgår. Den 3 november skall jag sända dig den erforderliga summa jämte något mera vilket överskott jag ber dig förvara tills vidare och tillgodogöra dig av ifall du får lägga ut något för mig.

Jag tänker nu särskilt på den välsignade skatten. Jag finner med fasa att det verkligen är så att de kunna taga ut skatten retroaktivt, vilket för mig med ränta och beräkning av 25 % av inkomsten i skatt skulle bli fullkomligt ruinerande. Jag ser i tidningarna oupphörligen analoga fall. Offren protesterar och processar men bliver alltid dömda att betala. Jag skulle nu med största nöje betala skatt i år om de ville lova mig (garantera) att ej kräva skatt av mig för föregående tiden – men väl kan väl garantera det? Om jag genom att betala skatt nu kan förhindra att de kräva skatt av mig för föregående tiden så bör jag naturligtvis betala den nu och sedan om jag stannar kvar här taga utflyttning.

Emellertid, du som bör känna till stämningen inom vederbörande bestämmande kretsar och är inne i den här saken bättre än jag du får göra som du bäst finner. Pengar skall jag som nämnt sända dig för varje eventualitet (det är ju bara kronoskatten det är fråga om för tillfället).

Det är naturligtvis den stackars Sundshultsinteckningen de är efter och vilja grabba förstår jag, och det går väl den vägen så den ju ej i farans stund kan räddas till utlandet hastigt nog men något mer skall de då f-n i mig ej komma åt, det kan du hälsa dem så det är ej mycket lön för dem att de göra sig besvär.

Professor Sjögren från Stockholm (geologen) är här och jag har på sista tiden varit med honom ute och rest, varför ditt brev blev liggande här och väntat på mig en tid. Det är väl frågan om dessa rader träffa dig innan den 16:e november. Pengarna tänker jag sända telegrafiskt så de kanske hinna fram.

I går, söndag, var det stor lawn-tennis tävling i Baku mellan Nobeliterna i Balachany och Baku, vari jag deltog men blev slagen även om nederlaget var långt ifrån förkrossande : 6-4, 6-3 mot deras bästa spelare – tack vare Sjögren kom jag alldeles otränad.

Söndags, fjorton dagar sedan, var jag på fasanjakt och fällde därvid 8 fasaner och 2 beckasiner. En tatar var med och av honom fick jag ett skott i ryggen och vänstra benet när han sköt på en förbipasserande morkulla, men avståndet var så stort, över 100 meter, och skottet så snålsvagt att det ej ens blev blåmärken i huden oaktat en massa hagel slog an.

Från Ebba och Emil har jag haft brev som med första lägenhet skall besvaras. Utan skymt av sinnesrörelse eller förvåning, lugnt som det voro ingenting, berättas i brevet från förstnämnda att arrendatorn på Säm skall betala 1.800 kronor i arrende om året men det har han väl bara lovat. ….. har varit på Stora Hermansö, Bohusläns heden och härjat i därvarande harjordar.

Jag tackar dig nu slutligen för allt besvär du haft med arvskiftet och tecknar

Frithiof

Balachany, 8 mars 1911

Broder Jubilar!

Det är ej någon vanlig 16 mars du nu går till mötes och det är också med mer än vanlig högtidlighet jag nu går att lyckönska dig till den väl avslutade sekelhalvan.

I min lyckönskningar inneslutes Ebba som om ej almanackan bedrager, ävenledes i en mycket snar framtid begår en betydelsefull dag om ock ej jämförlig med din. Vid ett tillfälle som detta borde vi väl ej grumla våra tankar med affärer men har du fått de pengar jag för en tid sedan skickade dig till halva skatten? Det var i medio januari jag skickade dem. Undrar om de räckte till eller kanske du fick sköta till av egna medel? Ja, nu är det visst ett fasligt väsen hemma med deklaration och skatt. De skulle ju vara ny deklaration igen den 1 mars. Du blev väl tvungen att fara till Skerfhem och ta dig en dubbel italiensk kurs för Hilma, nu när det är så noga även för lantbrukarna. Såg i tidningen att Emil skall vara i Tanum vid tiden jubileumsdagen så han deltager väl?

Här har varit en så ihållande vinter i år så att dess make har ej varit skådad under min närvaro, ej heller i mannaminne. Stort elände uppe i bergen där hyddorna insnöas och inga vinterförråd för boskapen finns varför de omkommer. Ebba tror väl att jag har omkommit också av umbäranden emedan jag ej har någon hushållerska men illa är det inte. Jag har naturligtvis en människa som kommer och städar hos mig om dagarna. Jag såg nyligen att de norska officerarna blivit förbjudna att vistas i gränstrakterna (de svenska) så Axel Sissener får man därför aldrig se mera.Du rustar dig väl nu för isgäddfisket, din specialitet, eller kanske du redan frestat då det ju lär vara mildare vinter hemma än här. Fast nu är det omslag i vädret och i dag är den första vårdagen.

Hade nyligen brev från moster Emilie Jacobson. Hon berättar att hon haft hälsningar från er till julen.

Jag väntar nu ytterligare meddelanden från henne. Hon klagar, stackare, att hon ej orkar arbeta. Hon hade inackorderingar men ingen hjälp i huset.

Jag får nu sluta för denna gång med ytterligare hälsning och gratulation på 50-årsdagen.

Din broder Frithiof

Balachany, 13 april 1910

Bästa Ebba!

Jag skriver nu för att tack för senaste brevet. Jag lever än fast ni kanske ibland tvivla på´t. Det var väl storartat på 50-årsdagen? Jag har läst om det i tidningen. Nu är väl det värsta över så att du har kunnat börja med drivbänkarna. Här vill våren ej börja i år, då vi annars är vana att äta jordgubbar den här tiden. Här har varit en vinter, enastående i historien, vad längden beträffar. Boskapen har strukit åt. Så till exempel var jag förra veckan inåt bergen, 4 mil från Baku, och övernattade hos några tatarer. De hade nu endast 400 får igen av 1100 och därjämte hade alla nöten också gått utom 3, som du jämte hönsen hade i en källare. Dessa utmotas om kvällen och intagas i deras ”Ribitka” (tältartad bostad) och undertecknad intog deras plats. Tatarernas religion förbjöd nämligen att giva mig plats i ”Ribitkan” emedan de där hade sina damer. Det var synnerligen kylslaget i källaren om natten och på morgonen var allt täckt av snö, men jag var nöjd ändå för jag anser en gödselhög vara mycket renare än tatarernas trasor om jag skulle legat i dem. Där låg väldiga högar av får, kor, åsnor och hästar, döda av hunger och köld, och de enda som hade det bra var deras hundar. Tatarer borde ej få ha djur.

Det var vådligt vad Åhlund, domänintendenten, fått på huden i riksdagen. Torparna tycks nu äntligen ha kommit, fast det dröjt länge. Ja det är väl nu ej lönt att tala med er om någonting annat än järnväg, men vad ska ni med den till? Det är ju bra som det är sa´den som hade eld i håret. Ryktet förmäler att du skall anlägga telefon hemma. Tänk å bekvämt. Det blir väl då alldeles som i en stad på Tingvall – järnvägsstation, telefonstation, motorångbåtsstation. Träffar du Helgen så säg till honom att han skickar mig räntan. Jag har ej skrivit till honom och tänkte annars vänta tills jag möjligen råkar honom personligen. Men du lägger dig kanske ej i andras affärer. Jag såg nyligen i tidningen att där blivit ny kronofogde i Norrviken – var i all världen har det blivit av den gamle?

Jag har ej sökt någon ledighet för i år (vilket skall göras i februari) för jag tänkte fara ändå när sommaren kommer. Damerna här är bindgalna med sina lotterier, den ena stora festen med ”lotteri-allegri” efter den andra. Först skall man skänka pris och sedan skall man köpa en massa lotter och de nöja sig ej med litet, varken i ena eller andra hänseendet. Det talas nu om allmän stryk gentemot det onda.

Det är en finska som hushållar på ”Klubben” och hon gav mig i går den finska nationalrätten: gravbrax. Vet du, den var härlig och du skulle säkert blivit förtjust om du fått smaka. Fisken var enbart något för ung s.k. braxenpanka. Jag var igår på teatern i Baku för första gången under min närvaro och såg Luxemburg eller vad det hette, med primadonna från Warschau som skall vara styv, men det är besynnerligt med mig att jag aldrig få något intresse för teater.

Filip hälsas och var själv hälsad av Frithiof

Balachany, 20 september 1911

Kära Hilma (syster)

Tack för brev av den 6 augusti. Ja, ni tycker väl att jag är vådligt hög med pennan men de ha drivit mig hårt på sista tiden. När jag är här skall det alltid vara sådan brådska med bearbetningen av reseintrycken att man ej hinner med något annat i värmen.

Annars har här dock i sommar varit den lindrigaste värmen. Jag lider endast av den om natten när temperaturen i sovrummet går över 30 grader, ty då är det slut på att sova för min del. Ni har visst haft det värre hemma i sommar. De Sverigefarande fruarna här i Balachany börjar nu komma tillbaka hit. Somliga av dem säga att det varit varmt, andra säga att det varit kallt, så att av dem får man ej något klart besked. Men Ebba skriver att det varit den härligast sommar hon varit med om i sitt liv. Skada att ej ha fått vara med om den. Ja, så går en sommar ifrån vårt liv och kommer icke mer. Men det duger ju ej att bli melankolisk för det. 

För en vecka sedan kom jag tillbaka från en expedition som ”uggat” för i det längsta. Jag fick tillbringa en hel månad i den rysligaste trakt jag skådat. Det var i öknen på andra sidan Kaspiska havet. Där var det bara salt och flygsand och ett förskräckligt stormande så att det mycket svårt att få behålla tälten som slets sönder. Var morgon var man levande begravd under flygsand. En turkmen hämtar vatten och kycklingar åt mig varannan dag med sin kamel. Jag hade med mig en kauskask tatar som tolk men han fick rödsot eller dysenteri eller vad det var och jag fick sända hem honom. Vi ska nu börja borra efter olja där men hur man skall få folk att stanna där blir en annan fråga. Först får där byggas en 4 mil lång decauville järnväg till centralasiatiska järnvägen. Men ryssarnas starkaste sida är att de ha alls inga anspråk på livet. Vi skall också börja borra öster om Uralfloden i nordöstra Kaspiska området i turkmenlandet.

Bolaget arbetar nu feberartat på att finna nya naftaområden för här börja det sina ut betänkligt. Häromdagen var det en blixt – den enda ordentliga blixt som varit här under hela min närvaro – och det hampade sig så illa att den slog ned i bolagets allra bästa borrhål som just ”fontenerade” och det blev en fackla med detsamma förstås. Det arbetas nu ihärdigt med att släcka som inte är någon lätt sak.

Och den torkan ni har haft, det har väl torkat bort allt du haft i trädgården. Besynnerligt att det aldrig är med måtta nu för tiden med väderleken. Om ett par dagar slår jag igen butiken och far och jagar fasaner i 2 dagar i en skogstrakt. Där är så vacker den här tiden med en rikedom av bär och frukter på buskarna i lysande färger, särskilt kolossalt med björnbär. Sedan far jag till Ural där det skall börja borras.

Mattvurmen har nu gripit mig; men det är så utskrapat för vackra mattor så det är förvånande. Jag svävade hos turkmenarne efter antika bitar men kom endast över några sadelpåsar som de väl visste att ta betalt för. Turkmenfruarna äro som bekant mästarinnor par préférance att göra mattor. De lovade skaffa.

De svenska officerarna som for till Persien var det fest för här i Balachany i vår klubb. Albin hälsas och var själv hälsad från din

Tillgivne bror Frithiof.

Guriew, 10 oktober 1911 (vid Uralflodens mynning i Kaspiska havet)

Bästa Ebba!

Jag har i sommar fört ett stepp- och ökenliv och varit rätt mycket i farten så att jag har ej kunnat sköt min skyldigheter med hänsyn till brevskrivning på sätt som borde. Högsommaren hade jag nöjet tillbringa i Turkmenöknen, norr om Persien. Där var endast salt och flygsand och därtill mycket stormigt så att man varje morgon var begraven af flygsand. Varannan dag kom en turkmen och bringade mig vatten och kycklingar. När jag kom tillbaka till Balachany hade jag ditt brev varför tackas förbindligast. Där var visserligen inget om din utländska resa men som du vet intresserar mig hembygden mest så det gjorde ingenting Jag var endast några dagar hemma och därunder rätt mycket upptagen med resebeskrivning och tocket så jag hann ej då skriva.

Så fick jag begiva mig hit till Guriew för att bedriva undersökningar i de omätliga kirgisstepperna öster härom. Jag har redan varit inåt ett slag med automobil, det gick så det ven 20 mil inåt, överallt jämt som ett golv, utom i de talrika, den här tiden uttorkade saltsjöarna, där det var lite blött. Vi skall här samarbeta med ett engelskt bolag, vilket ju i teorin är ganska bra, men i praktiken visar sig gränsa till det omöjliga i det här fallet, ty engelsmännen är som vanligt ypperligt och rikligt utrustade , men Nobels ha ingenting (det var förstås engelsmännens automobil jag begagnade).

Guriew är uralkosackernas huvudstad (10.000 invånare – kosacker och kirgiser till ungefär lika andelar). De här uralkosackerna äro jämte sina kamrater vid Kubanfloden antagligen jordens största odågor.

”Staden” Guriew har naturligtvis endast karaktären av en stor rysk bondby. Här går kolera på skarpen och kocken på hotellet (rum för resande) där jag bor, dog däruti här förleden vilket gjorde ett djupt intryck på oss alla. Även min kollega Dr. Fagraeus är här. Han styrker sig oupphörligt med cognac som han påstår är motgift. Jag fick en snöstorm över mig inne på steppen och här är rätt bittert kallt – en kolossal klimatskillnad mot Bakutrakten. Jag är ej vinterutrustad. Det blir allt mera klart att den älskvärda Nobelstyrelsen vill ha oss att övervintra här för att bedriva geologiska studier här i vinter, då det blir ända till 40 grader kallt med snö förstås. Vi har fått order att allsidigt och grundligt undersöka den oljeförande raionen här som är stor som halva Tyskland. Vi har nu emellertid beslutat att ge hela alltet s.k. f-n och alltså sätta P för deras vidare planer med oss. Fältlivets strapatser tål jag nog ännu men däremot blir det allt mera tydligt att jag ej längre tål dess diet.

Jag har gripits av den orientaliska mattvurmen och nedlägger mina surt förvärvade slantar på dylikt, vilket nog är dumt kanske, ty somliga säga att mattor endast tjäna till att kläcka ut ohyra. När jag var hos turkmenerna fick jag några små antikbitar som vore praktfulla men det är synnerligt väl utskrapat hos dem för antika mattor.

Alltså när jag härnäst kommer till Tingvall är där stad föreställer jag mig – huru underligt för tanken.

Är det ej skamligt att fast man bor nu mitt i hjärtat av kaviardistriket måste man ändå betala 5 kronor skålpundet för varan.

Med många hälsningar till Dig och Filip tecknar

Frithiof

Samara, 2 oktober 1912

Bästa Ebba!

Tack för brevet som jag fick i Petersburg.

Det är nu nära en månad sedan jag lämnade Petersburg. Det var just vid tiden för den stora marknaden i Nisjnij Novgorod och jag beslöt att fara därom och se denna tillställning som jag hört så mycket talas om; men det var just ingenting nu mot förr, innan sibiriska järnvägen kom till. På hela marknaden fanns ej mer än 2 lapislazuli-stenar passande till brosch. De blev tills vidare mina, få nu se om du vill ha dem eller ej – den ena har en spricka men den andra är felfri. På Nisjnij Novgorod for jag med ångbåt utför Volga hit ned. Eleganta båtar, där man får sig en egen präktig kajuta och äter utmärkt (sterlet m.m.) till mycket facila priser. Båten fortsatte sedan till Astrakan. Det var just fru Jacobsons reseroute och det hade ju passat bra om hon varit med.

Härifrån Samara har jag farit vida omkring och varit i Ufa och till foten av Uralbergen och haft det sometimes very bad och blivit halvt uppäten av vägglöss. Jag har vistats bland tatarer, basehkirer, mordviner och tjuvascher och de voro alla lika med avseende på vägglöss. Där hade ej heller varit roligt för Filip, ty det var ock mycket gråsuggor, vanligen under matkärlen och i desamma iakttogs ej sällan spillning efter möss.

Det är alltid mycket bättre att resa i rent ”vilda” trakter där man är expeditionsutrustad och har sin egen bädd och sin egen mat än sova i dylika folks sängar och äta deras mat i deras kärl. Mestadels om nätterna fick jag fly ut i åkdonet och övernatta där. M.a.o. jag sov nästan ingenting på hela tiden och höll på att förlora allt jag ”lagt på” mig av hälsa under sommaren.

Nu har jag en tid haft Samara till huvudkvarter och författat mina beskrivningar. Här är ett pampigt hotell där jag har ett rum för mig själv utan andra kamrater än syrsor och dem är jag ej rädd för och de är trevliga och anfalla endast mina astrakaner, varav jag naturligtvis ständigt ligger inne med förråd.

Hur har du det med dina astrakaner – det är väl knapert? Även här är ett dåligt fruktår och äpplen är dyra – 10 kopek skålpundet, oaktat jag befinner mig just i Rysslands förnämsta äppledistrikt, där bönderna överallt slagit sig på äppleodling.

I morgon slutar jag här och far till Jacobsons distrikt – kirgissteppen, norr och nordväst om Aralsjön och då börjas det igen; men jag har nu köpt mig en säng – säng med bäddläder och allt är inrevat i en liten handväska som jag ledigt kan bära i näven. Jag har en ryss med mig som skall göra inmutningar för Bolaget på de ställen som kunna ifrågakomma. Jag kommer så nära som 15 mil ifrån Ing. Jacobsons verksamhetsfält men jag kommer nog ej att sticka över dit för det blir antagligen på hästryggen och då gör jag aldrig andra avstickare än de allra nödvändigaste. Därifrån fortsätter jag till Centralasien, Taschkent och Kokandtrakterna så det kommer att vara ännu länge.

Många hälsningar från Frithiof

Detta är sängen Frithiof berättar om.

St. Petersburg, 13 december 1912

Herr kapten Andersson

Bullaren

Ehuru fullkomligt obekant, anser jag mig böra skriva dessa rader till Eder.

Jag antager att Eder bror, Dr. Andersson, underrättat Eder om att han kort efter sin ankomst hit till Petersburg ganska svårt insjuknade. Det visade sig snart vara nödvändigt för honom att lägga sig på sjukhus, där han nu befinner sig sen ungefär en vecka tillbaka. Jag har besökt honom så gott som dagligen och ger detta mig anledning att skriva till Eder.

Dr. Anderssons läkare konstaterade redan efter ett par dagar nödvändigheten av en operation. Denna ägde rum på lördag och åtminstone så till vida ha gått bra, och några allvarliga farhågor nu egentligen inte föreligga. Tyvärr blir det måhända nödvändigt att företaga ännu en operation. Sjukdomen består i en förträngning av tarmkanalen och var avsikten med operationen att avlägsna den förträngda delen av tarmen. Då emellertid tarmen invid det förträngda stället var starkt svullen (antagligen till följd av någon tidigare sjukdom) kunde detta icke göras nu, utan man måste vänta tills svullnaden i tarmen lägger sig. Under tiden kommer det att visa sig om en andra operation blir nödvändig.

Jag har ansett mig böra skildra saken precis som den förlupit. Jag upprepar emellertid att Dr. Anderssons tillstånd f.n. icke ger anledning till farhågor. Det sjukhus där han ligger är utmärkt och åtnjuter han efter vad han själv sagt mig, en utmärkt behandling. Kirurgen som behandlar honom, Dr. Walther, hör till de mest framstående kirurgerna i Petersburg.

Jag skall under de närmaste dagarna åter skriva men ungefär om en vecka måste jag lämna Petersburg.

Jag kommer då att bedja någon av Bolagets övriga svenska tjänstemän att besöka Dr. Andersson och i varje fall underrätta Eder om varje förändring till det bättre eller sämre. Skulle Ni omgående ha något att meddela så är min adress endast, Bolaget Nobel, St. Petersburg

Med utmärkt högaktning

Ragnar Werner

P.S. Efter min avresa kunna eventuella meddelanden sändas till A. Kristoferson. 

Här tar berättelsen om Frithiof Andersson slut.

Frithiof  avlider den 20 december 1912 i St. Petersburg och transporteras den 23 december till sin hembygd och begravs i familjegraven där hans föräldrar och syskon vilar. På nästa sida kan ni se den vackra kistan som sändes från St. Petersburg till Sverige.

Kistan som Frithiof transporterades hem i.

Jag hoppas inte Ni har tyckt att det har blivit för mycket av Frithiof. För mej har det varit intressant att få reda på vad han gjorde i sitt liv. Har nu börjat renskriva broderns, Emil, brev och jag slås av olikheten i deras liv.

Inte alls för mycket, tvärtom! Har du dessutom Emils brev så blir allt ännu intressantare. Det här materialet borde du verkligen försöka göra en bok på. Du har ju allt, bilder och "live" text från tiden. Det finns relativt lite om svenskarna i Ryssland så jag tror att många skulle vara intresserade (min sambos släkt åkte dit också, liksom andras släkter, det finns en publik)

Håller med chrissan. Här finns ett underbart underlag för en bok. Och jämförelsen med brodern Emils liv kommer troligen tillföra en extra krydda.

Jag skulle så väldigt gärna vilja skriva en bok men jag kan inte. Får väl skaffa mej en spökskrivare som kan hjälpa till.

Jag skall välja ut några av Emils brev så att ni får se hur olika bröderna levde och vilka prioriteringar de hade. Emil skriver intressant om Stockholm runt sekelskiftet och om sina tjänstgöringar på olika ställen i landet, men mest om sin passion för mat och dryck.

Undrar om de som gjorde "Min släktsaga" eller hon som producerade ett antal dokumentära program (med inslag av scener med skådespelare)  om sin släkt (glömt namnet) skulle vara intresserade?

Att skriva en enkel bok är inte svårare än det du redan gjort. Breven med lite kompleterande kommentarer och bilder, dels på människorna, dels på föremålen. Mer behöver det inte vara. Sen om man broderar ut lite är förståss intressant, men fakta räcker långt i detta fallet.

De här breven är en helt otrolig läsning, det borde fler få ta del av. Alla läser ju inte Proviniens. (fast de borde)

**Jag lovade er ett brev från Emil, Frithiofs bror, där han beskriver hur han lever och skillnaden mellan brödernas liv är himmelsvid.
**

Lilldal per Warekil, 5 juni 1905

Kära svägerska

Hav hjärtligt tack för ditt sista brev. Jag befinner mig nu sedan den 1 juni på Tjörn. Här är fult och tråkigt, ty det finns nästan ingen att tala vid. Hela familjen är bortrest här och jag residerar ensam i hela läkarbostaden jämte tvenne pigor. Distriktet är litet men gott. Man kan nästan ej få någon längre sjukresa än på 1 mil, så man behöver aldrig gå över mål. Jag har hittills haft ett par 5-kronors resor om dagen jämte 3 eller 4 löspatienter, och det är ju ej illa. I lördags hade jag en otrevlig sjukresa ut för att skaffa en ny världsmedborgare i dagsljuset, men när det svåra arbetet var över satt jag och var 25 kronor förmögnare.

Maten här är rätt bra med varmrätt förstås alla mål. I början fick jag köttkaka 2 gånger på en dag men då jag gav töserna en fin vink om att de ej behövde hacka köttet och sedan har jag sluppit kakan. Här är ont om färsk fisk tyvärr då läkarbostaden ligger mitt på ön. Då läkaren reste hade han köpt fisk nere vid ångbåtsstationen och sände hem. Småbröd har de gott om. Aldrig mindre än 7 sorter både till frukost och till teet om kvällen, dessutom kaffe och dopp varje middag kl 12.00, innan jag reser ut. Jag hoppas nu att du och mamma ej blir sämre i den vägen då jag kommer hem.

I går hade apotekaren här, Indebetou, middag för mig. För att viran efteråt skulle komma i gång var även kommissarie Nordström här inbjuden jämte en till. Vi fingo ett gott smörgåsbord, en riktigt delikat avredd vårsoppa, stor vacker hel hummer, stekt spädgris, gelé och bakelse, ost och kex samt apelsiner och äpplen, jämte tre sorters vin. Efteråt tre sorters likörer och kaffe samt punsch i mängd. Till kvällen stekt kyckling. Vad sägs om det ???? Det var en riktigt god dag. Jag satt så bedrövligt rädd att någon skulle komma och hämta mej ut, men jag slapp. Stämningen var under middagen riktigt bra. Apotekaren är ogift. Jag råkade stå och prata att ankstek var så gott och genast blev jag till nästa söndag bjuden på ankstek. Han har nämligen en mängd fjäderfä liksom alla här på Tjörn och särskilt en mängd ankor. Som du ser går det ingen nöd på mej fast jag ändå längtar hem.

Jag såg i Bohusläningen att båten nu börjat regelbundna turer som väl är. Jag reser härifrån den 21 till Uddevalla med båt. Den vita rocken har jag fått och den kom bra till pass, då här är ett härligt väder om dagarna och dammar bra på vägarna. Filip kan väl ej fått annorlunda bestämt med sin sommar utan han får vara hemma, så vi kunna företaga fisketurer söderut och norrut. Jag hoppas ni möter med båten vid Karleholm den dag jag kommer och varom jag skall underrätta närmare längre fram.

Här kan du tro är bedrövligt fullt med harar i bergen, så jag ser dem skutta där nästan varje gång jag är ute och reser. Jag brukar roa mig vid pianot då jag är hemma. Frun har en hel mängd noter som ej är så värst svåra.

Skriv nu någon gång hur ni lever där hemma. Här är bara post 3 gånger i veckan men rikstelefon finnes här på Lilldal i huset och telegrafstationen är i Warekil. Hälsa mamma så mycket och likaså Filip om han är hemma. Var själv hälsad från vännen och svåger

Emil