Tyvärr, jag håller inte med i något av det som skrivs.

Jag vet inte vad jag skall säga.

Ett vet jag säkert och det är att jag inte gillar mellannamnen. Min hustru sparade sitt flicknamn och tog det som mellannamn. Nu är det dock så att hon har ett utrikes pass. Där satte den utrikiska ambassaden bindestreck mellan mellannamnet och efternamnet. Så vad heter hon nu egentligen?

I vilket fall borde hon ha mitt efternam i Sverige enligt svensk lag och ett dubbelnamn i utlandet, enligt passet. Men svenska myndigheter har svårt nog med detta svenska system och vi vet nu aldrig under vilken bokstav hon skall stå när hon blivit alfabetiserad.

En del krångel uppstår när vissa myndigheter blir irriterade över att hon inte vet vad hon heter.

Vi har funderat på att gå till migrationsverket och betala avgiften och skaffa ett svenskt pass. Det kan vara intressant att se hur efternamnet behandlas då. 

mvh/gurin

Danskarna har ju något slags mellan namn. Jag vet inte hur det skiljer sig från det svenska, men jag har för mig att jag läst om problemen då en dansk gifte sig med en svenska…

Tanken i artikeln med namn efter rena faders- respektive moderslinjer begrep jag nog inte alls.

Det gamla svenska systemet där man behåller sitt efternamn eller patronymikon var bäst. Ännu bättre i våra dagar när skilsmässor är vanligare. Då är man alltid en egen individ, oavsett partner.

Det verkar som namnlagen 1983 är salig dumboms påfund, (klåfingriga administratörer och tjänstemän) utan tanke på konsekvensrerna. Tvi vale för det!!

#5 Jag tror inte det är riktigt så illa - det är nog mycket som blev bättre också.

Nu har jag också läst artikeln. Jag undrar vilka dessa tusentals människor är som ståtar i lånta fjädrar genom att ha gift sig med en frånskild bärare av "fint" namn och bytt till sig det? Har ni hört talas om någon sån? Jag har inte gjort det.

Och hur bra det var "förr" kan man väl fundera över. Mitt barnbarn har åtta Anders Andersson i följd i sin släkt, och jag har en skrälldus Daniel Larrson och Lars Danielsson som är svåra att hålla reda på. Min mmmm hette Löfvenberg som sin far Erik Löfvenberg, men ibland bestämde prästerna att hon hette Ersdotter, och ibland Löfvenberg. Var det bättre?

Mycket bra att frågan kommer upp på dagordningen igen. Jag håller i stort sett med Per Andersson i allt han säger. Den där lagen från 1983 var verkligen ett barn av sin tid och gjorde mer skada än nytta. Tala om att riva upp och förstöra ett kulturarv.

Bara en sådan sak som att ett namn som Nils Bengtsdotter överhuvudtaget är möjligt och till råga på allt är standardnamnet om en kvinna som heter Bengtsdotter får en son som heter Nils, visar att namnlagsmakarna inte fattat någonting.

#8 Det är väl tusentals kvinnor som genom åren haft sonnamn och det är ju inte heller så lyckat kanske. Anledningen till att man inte reagerar på det är väl att det är mer etablerat, men fortfarande är det ju en rätt mäklig sed med en kvinna som heter Johansson.

Jo, kvinnorna reagerade ibland starkt på det vid införandet av namnlagen 1901. Har ni förresten sett att Birgit Nilsson hade ett patronymikon, hon var dotter till Nils Svensson. Trots att hon var född så sent som 1918 fick hon alltså faderns namn men med tillägget -son för att tillfredsställa myndigheterna.

Dubbelnamn.

Jag har på senare tid börjat fundera på varför användandet av dubbelt efternamn verkar ha ökat kraftigt. Mest hos kvinnor, men även hos en och annan man

Orsaken till att man börjar med dubbelt efternamn bl.a.:

• en kvinna som blivit känd under sitt flickefternamn vill ha med det när hon gifter sig
• visa att man är gift!?

Några fler?

Kära hustrun bytte från Johansson till Andersson, så något dubbelt efternamn har vad jag vet aldrig varit på tal.

#10 Apropå Birgit Nilsson så var hon ju skånska och jag har hört att i Skåne har man behållit patronymikonbruket långt in i nutiden. Stämmer det, Anders??

#12 Jag vet faktiskt inte. Har inga sådana exempel i egna släkten.

Ja, man var mycket negativ till det nya namnskicket i vissa delar av Skåne. Min farfars far John (obs! uttalas Jooon enligt honom, h betyder långt o) Hansson tyckte inte om det alls. Hans son Gottfrid Johnsson var den siste som fick patronymikon, men de skulle gärna fortsatt med det systemet för de barn som föddes på 10-talet. Hans barnbarn skulle inte heta Johnsson, då var de ju barn till honom och inte sonen.

Det verkar inte helt ovanligt idag att mannen tar kvinnans släktnamn.

 Jag funderar på det Chrissan sa, om att man borde ha det som förr, där kvinnan behöll sitt fadersnamn. Om nu fadern hette Lindestam t ex och modern t ex Björnlund, vad skulle då barnen heta? Lindestam efter fadern då, eller skulle föräldrarna då få välja kanske vilket familjenamn barnen skulle ha? 

 Vi säger att barnen får familjenamnet efter modern. Då behåller döttrarna automatiskt sitt efternamn Björnlund, när de bildar familj i sin tur. Om mannen eller kvinnan gifter om sig, så behåller de sina egna släktnamn. Ingen kan "ståta i lånta fjädrar"

Jag undrar om inte vi som släktforskar märker av det här praktiska problemet mest, det som kan uppstå idag med det nu rådande namnsystemet och vad det får för konsekvenser för framtiden.

Förr fick man namn efter fadern - idag får man väl moderns namn om inget annat önskas?

Egentligen är det väl bättre eftersom man ju bara säkert vet att man är släkt med modern…     ;-)

#16  

fast då kommer vi in på gamla tidens tänk som fortfarande råder tyvärr. Båda mina barn är födda "utanför äktenskapet", dvs jag och mina barns far har valt att inte gifta oss. Det innebär att barnen inte automatiskt får en far utan man blir kallad till familjerätten på Socialkontoret där man får bedyra att man som mor inte har haft sexuellt umgänge med någon annan än den påstådda fadern vid tiden för barnets tillkomst…….! Hiskeligt förnedrande!

Min sambo som är engelsman gick i taket båda gångerna. I England får nämligen båda föräldrarna skriva på en "birth certificate" redan på sjukhuset och det är lika för alla, oavsett om man som föräldrar är gifta eller inte.

Någonstans trodde jag i min enfald att vi levde i ett modernt samhälle….!!

#17 Jo, jag vet. Jag har också varit med om denna - som du säger, förnedrande - tillställning. Två gånger.

Hu, hemska tanke! Tänk om man börjar gentesta barnet  och ser om det stämmer med den påstådda fadern!

Är det fortfarande så med faderskapserkännanden? Jag trodde de tagit bort det och att det räckte med attskriva på en bevittnad blankett!

Ni är inte ensamma även jag har råkat ut för det och det är verkligen förnedrande

Men namnskick i Skåne, så har jag en vännina som döptes till Yngvesson på 60-talet och sen "tappade" bort faderns efternamn. Så där fanns skicket kvar med faderns förnamn till åtminstone 60-talet.