vilken häftig bild och man börjar ju fundera. .. Vem sattte ifrån sig cyklen och hur kunde den glömmas bort så länge. Jag menar, ställer jag ifrån mig min cykel, så är den ju stulen efter ett par timmar…

För mig är den här tavlan provinens. Den målades till min mormors sextioårsdag och föreställer hennes mormors torp. Ingen visste var den var belägen, men jag har med hjälp av två gamla kvinnor som jag "kidnappade" utanför kyrkan hittat platsen där torpet var beläget. Det är en magisk känsla att befinna sig på platsen där min mormors mormor bodde i många år.

Kan inte så här direkt komma på en bild som symboliserar proveniens för mig. Däremot väckte din bild minnen av en annan liknande bild, där proveniensen finns beskriven.

Texten är på engelska eftersom trädet finns i den skottska byn Brig o' Turk:

'Ironivorous'

This century-old sycamore (Acer pseudoplatanus) has almost swallowed up what was once an anchor, and a bicycle. 

It occupies a spot close to the old smiddy (smithy), and local folklore has it that the village blacksmith was in the habit of propping up or hanging various articles, which were then forgotten about and gradually absorbed by the ‘ironivorous' tree. 

There is a story about a villager conscripted to the Great War who left his bicycle over a branch.  Perhaps he never returned, or perhaps on his return he found that the tree had claimed the bicycle as its own.  Today all that remains sticking out of the trunk is the handlebars: an unusual testimony to nature's efforts overcoming Man's.

Its metal diet seems to have done the tree no harm, and it has certainly outlived the blacksmith, who is buried close by in the little graveyard up the lane.  The eponymous local newspaper, The Bicycle Tree, provides another lasting reminder of this strange, metal-devouring sycamore.

#1 mosterMimmi

Märkligt det där att platser där människor levt, inte minst ens egna förfäder, är så speciella.

#2 christerm

Vilken historia! Man riktigt känner historiens vingslag…

// staffan

Fantastiska bilder, och även om man kan nöja sig med att fundera kring proveniensen, så blir det ju extra kul när det följer en riktig historia med.

Själv tycker jag om att ha personliga anknytningar till platser. Det är kul att åka bil med ungarna och peka på någon plats eller byggnad och berätta en historia med släktanknytning.

Något som lämnar "spår" efter sig är nedlagda järnvägar. Jag har en liten artikel i huvudet om just detta…

Anders E: jag gillar att leta fram platser där mina förlevande har bott. Och jag vill ju gärna visa och berätta för släkten, men intresset är svalt.. Men jag kom och tänka på när man var barn och åkte med far och han visade och berättade anekdoter om sin körningar som lastbilschaufför och mjölkabilschaufför. Vi barn i baksätet suckade tungt vid varje hus han började berätta. Det var ju samma historia vid samma hus…..

#5 Jo, mina barn suckar också ibland…   ;-)

 Men jag vet ändå att de också tycker det är roligt.

Sedan får man göra vad man kan för att det skall bli mer intressant. Berätta levande, locka fram bilderna från förr i nuet…

"- Tänk er när farfars far kom ut på trappan och tittade ut på gården. Vad tänkte han då på…"

Ja, det är nog så att det är att levandegöra historien som är det som gör det intressant.

Här kommer en bild som är provinens för mig. Ett kort min mor fick som nygift på sin tjugoårsdag 1959.

För min del handlar det om alla vägar min mor hade cyklat på.
Ibland upplevde man det som barn att hon hade cyklat överallt. Men i hennes ungdom var det cykel som gällde. Nu är det kul att veta hur det var när hon var ung, men som barn var man ganska less på alla cykelvägar.

Jag har alltid varit väldigt intresserad av historia och det är nog det som fått mig att börja släktforska. Eftersom jag har väldigt starka band med hembygden och familjen varit med här en längre tid så är det ännu roligare att få berätta för barnen om allt. Nu på sommarlovet har jag lovat sonen att åka och titta på de fornlämningar som finns här och även att åka och titta var de brände häxor förr i tiden… Förhoppningsvis kommer han att vara lite intresserad när han blir stor också..

Detta foto är från forna dagar. Herrgården Ruder i Tibro från slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. För mig påminner det om utställningen om Ruder som jag gjorde år 2000.

#10 Vilken härlig bild!

Den här bilden tog jag idag.

Jag har precis fått veta att min farmors föräldrar hade "hökeri och mjölkaffär" där för 95 år sedan.

Anders #11 Nu blev jag nyfiken "jutahuset". Varifrån kommer ordet, för det fanns en plats de kallade för jutahuset i min hemby också ?

#12 Jag vet faktiskt inte riktigt. Huset ligger på Jutahusgatan, själva Jutahuset ligger mitt emot.

Då var det i utkanten på stan, idag är det mitt i centrum…

Fann information att Jutahus är ett annat ord för dansk-hus. Kan det vara rimligt?

Jutar är Jylländare! (Jyder på danska)