Det var en intressant diskussion. Jag måste fundera en stund. ;)

Jag har personligen lite svårt för "biologismen" i släktforskningen. Att man till varje pris ska ha fram en biologisk fader. Jojje har rätt när han säger att man aldrig kan veta säkert vem som är biologisk fader. Därför ärvs judisk tillhörighet på morssidan, smart. Diskussionen om detta har varit uppe förut när det gällde adoptivbarns vara eller inte vara i antabellerna.

Jag har också träffat på andra fall, där ryktet går i släkten att ett barn som fötts mindre än 9 mån efter vigseln egentligen haft en annan fader. Det kan ju vara så, men det kan lika gärna vara elakt skvaller. Så länge vi inte har DNA-test så går det inte att bevisa. Men sådana rykten kan leva kvar i släkten i över 100 år.

För ett tag sedan skrevs i någon släktforskartidskrift om ett fall där bondparet inte kunde få egna barn och en annan man användes för "insemination". Det var mycket viktigt att ha en arvinge till jorden förr och vanlig adoption fanns inte, äktenskap var i princip oupplösliga. Det är möjligt att det förekom mer än man tror.

Jag tycker att det räcker med att barnet ansågs vara faderns, oavsett om han "tagit på sig" faderskapet eller om det blev så av sociala skäl, han kanske ville vara far och i själva verket såg sig som fadern.

#2 Jag resonerar på samma sätt.

Jag tycker man kan ha med de faktorer man ser som talar för att det kan ha varit en annan fader, men utifrån vad jag läst i strängen hade han fått vara fader.

Jo visst, men i just det här fallet var det ju den biologiska fadern som Ann-Mari ville ha hjälp med. Därför får man försöka besvara hennes fråga.

Ingen är nog oense i att Johan Magnus Jonasson fungerade som Jenny Albertinas riktiga far på alla sätt (utom möjligen biologiskt).

#4 Fast det tycker jag inte tråden handlar om…

Det är ju helt klart att "osäkerhet råder", och hittar man en möjlig ny fader så bör man ju undersöka det.

Jag reagerade mest på att det verkade som om man var inne på att plocka bort fadern ur trädet och ersätta med en "okänd-ruta". Då tycker jag att eftersom det finns en källa som utpekar en fader så gäller detta.

Att börja ringa runt till "släkten" och meddela att "osläktskap råder" för att det finns skäl anta att det kan finnas en annan fader… det är att gå för långt.

Anledningen till att jag bad om att få tänka en stund är just den tidigare diskussionen om adopterade som Chrissan hänvisar till. Jag var med i den debatten på AF och blev ganska kraftigt angripen. För mig är det otänkbart att ett adopterat barn inte får vara med i en antavla. Ju mer jag tänkte på den diskussionen, ju argare blev jag och har nu varit ute och gått i en timma. Behövde frisk luft och få andas en stund.

Om en man tar på sig faderskapet, av skäl som han bara själv skulle kunna svara på, så ligger det inte på oss som släktforskare att börja hävda att flickan ska ha en tom ruta där hennes far borde stå. Nu finns det två källor som säger att flickan är hans. Räcker inte det?

#6 Jo, jag håller med!

#5 Nog handlar den väl om vem hon är biologisk dotter till? Annars hade ju inte Ann-Mari behövt ställa frågan överhuvud taget.

Och när frågan gäller hennes biologiska fader så tycker jag allt som framkommit pekar på att det råder stora tvivel om att familjefadern också är biologisk fader. Och när frågan gäller en biologisk fader så innebär den osäkerheten en tom ruta för biologisk fader!

Det handlar alltså om källkritik. Vad reaktionen blir om man "ringer runt" är helt oväsentligt när det gäller grundfrågan. Familjefadern blir inte mer biologisk fader för att det kanske är känsligt för nutida ättlingar. Tycker man det är känsligt med en tom ruta så låter man bli att ringa runt, tycker jag.

#6 Vilka två källor menar du, Helene? Den enda jag sett i diskussionen är att det står "Bägges" framför dottern i den senare husförhörslängden.

#8 Källkritik - som jag ser det finns det bara en fader som förekommer i källorna. Eller uttryckt så här - det finns en källa som anger en fader.

Då förstår jag inte hur slutsatsen kan bli tom ruta.

Om man inte kan föra upp en fader, trots att det finns en källa, så faller åtmisntone hela min släktforskning i stycken…

En källa som anger vem som inte är fader är lika mycket värd som en som anger en fader.

Jag tänker i första hand på noteringen "hennes oä", en medveten kommentar för att tala om vem som inte är fader.

Men nu tror jag inte vi kommer längre om det. Visst har vi nog lite olika syn på källor och kanske det "biologiska synsättet". Jag skulle t ex aldrig kunna lägga in en adoptivfar i programmet Disgen som "ordinarie" far. Förhoppningsvis blir programmen bättre med tiden så man kan hantera olika slags relationer parallellt. Och där kom vi in på ännu ett sidospår!

Även jag finner denna debatt intressant. Min personliga åsikt är att om man är ute efter biologiska fäder så får man leta i andra källor än de skriftliga. Det går inte att fastställa biologisk far genom att läsa text.

I stället krävs laboratorier och biologiskt material. 

Jag är dock inte släktforskare utan skolad idéhistoriker. Har också blivit drillad i källkritik. Den handlar inte om att fastslå biologiska fäder. Källkritik är till för att värdera de källor som finns. Det handlar om att göra rimliga sannolikhetsbedömningar.

Här får jag än en gång be att få meddela att det är skillnad på det förflutna och historia. Det förflutna är allt det som hänt. När vi med hjälp av källor och kvarlevor försöker få kunskap om det förflutna så skriver vi historia. Denna historia ändras med källäget och med insikten hos den som skriver historia. Historia är alltså ingen exakt kunskap.

 Utan att ha läst källorna utan av det referat som gjort så skulle jag utan tvekan skriva ut den angivna fadern som fader men markera att det finns tveksamheter här. Mer kan man inte göra.

Att lita på vilka som står som arvingar kan som andra redan påpekat bara exkludera inte inkludera. Nu kan jag inte alla äldre varianter av arvslagarna, men min uppfattning är att i nordisk rätt skall man ta hänsyn till den avlidnes vilja.

Finns inget testamente görs arvet upp av barnen i godo genom principer som de kommer överens om. Vill barnen inkludera någon annan genom att hävda att fadern ansåg att den oäkta ungen skulle ärva ärver denna om man är överens om det.

Eftersom jag skriver historia i form av berättelser (text) och inte genom att göra tabeller så uppstår inte problemet för mig. Jag skulle referera källorna och motivera mina resonemang och på detta sätt säkerställa "vetenskapligheten".

mvh/gurin

#11 Tack, alla infallsvinklar är intressanta!

Jag tror vi alla stött på fall där det finns tveksamheter om fader, så tankarna kring hur man värderar källor, och hur man tänker vad gäller biologi/juridik är mycket intressanta.

Det är ju som Chris säger i #2 att vi nästan aldrig kan vara säker på vem som är biologisk fader. I de allra flesta fall skriver vi in moderns make som fader. Jag har några fall där barnet föds före ett giftermål, eller (för) kort tid efter giftermålet. Även där accepterar jag moderns senare make som fader - om inte något kommer fram som pekar på något annat.

Jag har svårt att se att detta fall skiljer sig så särskilt mycket.

I några fall kan det ju finnas något som antyder en alternativ fader. Som släktforskare tycker jag man tvingas göra en bedömning. Den troligaste fadern hamnar i trädet - med antckningar om den andre. I det här fallet skulle alltså en för oss "möjlig person" överrida en av källa utpekad. Jag har svårt att se logiken - men intresserar mig för argumenten för detta.

#11 

"Källkritik är till för att värdera de källor som finns. Det handlar om att göra rimliga sannolikhetsbedömningar."

Så sant. Det är vad jag har försökt i det här fallet.

Sedan är det så sant vad du säger i sista stycket. Släktforskning är traditionellt väldigt "tabellatoriskt". Man har presenterat släkter i tabeller, i grafiska antavlor och släkttavlor, som krävt antingen ett namn, eller en tom ruta. Något mellanting har inte rymts i det formatet. Den stereotypen har accentuerats när forskningen flyttade över i olika dataprogram. I fri text uppstår inga av dessa problem, vi kan argumentera och lägga fram alternativa resonemang, ungefär som i den här diskussionen.

#12  Jag håller nog med i stort sett, men när du säger

"Den troligaste fadern hamnar i trädet - med antckningar om den andre."

så anser jag att man också bör ta hänsyn till en okänd fader som ett likvärdigt alternativ. Om den okända fadern bedöms som det troligaste alternativet bör man inte sätta in det troligaste kända namnet som fader. En okänd far kan vara sannolikare än ett känt namn.

När vi säger "hamnar i trädet"  är det alltså den traditionella släktforskningen där ett namn (eller inget) måste väljas.

#13 Jo, jag håller med. Visst kan en okänd fader vara troligare än ett namn.

Och jag får acceptera att man kan göra den bedömningen i det aktuella fallet - även om jag inte gör det här.

Orsaken till min bedömning är att det - vad jag sett - inte finns någon annan kandidat. Det hade varit skillnad om man pekat ut en person någonstans, även om namnet saknades.

Jag tror det kan handla om känslor. Att man vill vara"säker" på uppgiften. Men vi kan ju aldrig vara säkra på uppgifterna. Eftersom man säkert fuskade och hade förbindelser utom äktenskapet även förr i tiden. Utan som du säger ibland får man bara ta ett beslut att lita på de uppgifter som finns eller bestämma sig för att det inte går att säga vem som är fadern.

Men mycket handlar det om vad man har för syfte och varför det är viktigt att ta ett beslut. En känsla av vad man vill med sin forskning, för säkra kan vi aldrig vara.

#8, dvs AndersB, du har helt rätt. En felskrivning/feltolkning av mig att det fanns två källor som anger JM som barnets fader. Det ska vara en hfl, inget annat. Ber om ursäkt.

Tycker hela fallet är oerhört intressant och funderar febrilt på varför dottern plötsligt är legitimt upptagen som deras gemensamma barn.

Har det månne varit en adoption?

mvh/gurin

Eftersom "fadern" inte dog förrän 1927 så kan det teoretiskt varit det. Adoption fanns efter 1917. Tror att man innan dess kunde ange att man "uppfostrar barnet som sitt eget".