Han hette Wilhelm Olsson och var född 1860 på gården Svenstorp i Grums socken, därav namnet han kallades för. Han var ende son till Hemmansägaren Olof Nilsson och hans hustru Maja Cajsa Andersdotter.

Svenstorp var en mycket välskött och fin gård men jordbruksarbete och annat som hörde till skötseln av gården hade inte Wilhelm mycket till övers för. Däremot var han mycket duktig på att fördriva dagarna med att hitta på alla möjliga hyss och ofog som kanske oavsiktligt drabbade andra.  Han var kan man nog fastställa 1870-1880-talet Grums sockens svar på Emil i Lönneberga, fast värre.

Det berättas att någon gång i mitten av 1870-talet skulle släktingar från Lilla Skärmnäs i Värmskog komma för att hälsa på i Svenstorp en söndag. Under tiden som de övriga var ute och kikade på ägorna hade Wilhelm som stannat i huset dragit ur bottentappen till en stor kagge med enbärsdricka som stod i köket vilket resulterade i att när husbondfolket och gästerna återkom stod golvet i köket under enbärsdricka.

En gång i järnvägens barndom fick han för sig att få tåget att stå still i närheten av Svenstorp. Från Grums mot Vålbergshållet fanns en inte alls brant men ganska lång uppförsbacke där tåget av naturliga orsaker tappade fart. För att få tåget att inte komma längre hade han ägnat stort arbete åt att kleta fast grönsåpa på rälsen på en sträcka av något hundratal meter, vilket givetvis fick loket att slira och därmed var det stopp!

Vid en tillställning för något välgörande ändamål förväntades gården skänka någonting matnyttigt till densamma och Wilhelm fick i uppdrag att ordna det praktiska runt detta. Han spände för hästen och kom fram till tillställningen med en stor tunna spannmål till arrangörernas förtjusning.

Vid närmare titt i tunnan visade det sig att han mycket omsorgsfullt hade blandat i hop massor av olika sädesslag i den, råg, havre, vete, bönor, torra ärtor, m.m, allt för att försvåra tillvaratagandet av produkterna.

Det berättas att han vid ett tillfälle hade bådat upp några kamrater och lyft iväg ett avträdeshus och med öppen dörr placerat det utanför den öppna ytterdörren till ett missionshus i närheten där ett möte pågick för fullt. När placeringen var fullbordad knackade han på ett fönster till lokalen och skrek: "Elden är lös!" Ut rusar mötesdeltagarna varav de första hamnar i avträdet som efter flera stötar välter ut på gården med mötesdeltagare i.

Wilhelm hade börjat bli giftasvuxen och säkert ett bra parti för en kommande sonhustru. Hans föräldrar och föräldrarna till en bondflicka i grannskapet försökte arrangera förlovning mellan de unga tu, för att på sikt kunna slå ihop ägorna men Wilhelm var till flickans sorg inte alls intresserad. För att förnedra flickan lät han trycka upp kort som delades ut i grannskapet som bekräftade förlovning mellan nämnda flicka och som min fars farmor uttryckte sig "en gammal rotgöbbe söm hette Alöm" (Adam?)

Efter faderns död 1884 blev det succesivt sämre med gårdens skötsel och när modern dog 1893 lämnas Svenstorp över i andra händer. Gården mötte ju senare andra öden men det är en annan historia.

Wilhelm gifter sig i alla fall 1896 och blir far till fem barn varav den yngste sonen dog så sent som 1998 i Karlstad.

Familjen bodde först i Gillberga för att 1905 flytta till Karlstad, och i 1910 års församlingsbok finns de under "Svinbäcken - Nystrand", där Wilhelm står anteckad som byggnadssnickare.

Min farfar berättade att "Svenstorparn"  var med och la kubb på Västra bron i Karlstad och farfar mindes också att han såg "Svenstorparn" senare i Karlstad. Han var då en äldre proper herre som spatserade på gatorna. Den bifogade bilden är ett vykort från 1905 som visar kubbläggarna på bron. En av gubbarna är "Svenstorparn", men tyvärr vet jag inte vem.

Han var kusin till min farfars mor.

Det blev tydligen folk av honom också när han växt till sig.