Etikettallmänhistoriskt-artiklar
Läst 27842 ggr
AndersE
2006-10-10, 15:54

Gästgiverier

”Var äter man bäst och var äter man mest? Jo, hos Kalle! – Vilken Kalle? Jo, Kalle, Kalle, Kalle på Spången!” Som skåning kan man förledas tro att gästgiverier är typiskt skånska, men de finns och har funnits över hela Sverige.

De första gästgiverierna

Gästgiveriernas historia lär gå tillbaka till 1279 då Magnus Ladulås fastslog att varje by skulle anställa en rättare, dvs. en fogde som mot betalning skulle förse resande med kost och logi. Detta lär ha varit ett sätt att motverka den tidigare utbredda våldgästningen i landet. Några år senare - i det då danska Helsingborg - antogs 1283 en lag om inrättande av krogar eller härbärgen.

Nya gästgiveristadgar tillkom under Gustav Vasa. År 1560 föreskrevs att det skulle finnas tavernor vid de stora landsvägarna och 1584 fastställde Johan III taxor för olika förnödenheter. Rikskanslern Axel Oxenstierna styrde landet 1636 då man fastslog att vid allmänna stråkvägar skulle gästgiverier finnas på två mils avstånd.

Gästgiverier i Skåne

En mera utarbetad gästgiveriförordning antogs 1649 som angav att gästgivaren skulle hålla ett visst antal hästar för resenärens behov och att bönderna skulle kunna ställa upp med reservhästar. Denna kom att gälla även i Skåne då det blivit svenskt. I slutet av 1660-talet fanns i Skåne 33 gästgiverier. Ännu vid mitten av 1800-talet räknade Skåne till 65 gästgiverier på landsbygden och några i städerna. För 25 år sedan fanns 23 livaktiga gästgivargårdar kvar.

Gästgivarens tre skyldigheter

En gästgivarförordning från 1734 innehåller mycket ingående bestämmelser - om lokaler, utrustning, mat och dryck. Inom två mils avstånd hade gästgivaren ensamrätt på försäljningen av öl, vin och brännvin. En gästgivare hade tre skyldigheter - att förse den resande med husrum, mat och skjuts. (Även om det fanns krögare som också benämndes gästgivare trots att man inte tillhandahöll husrum.) Det betyder att man kunde resa genom landet med hjälp av gästgiveriskjutsarna, eller genom att byta hästar på gästgiveriet. Detta gällde fram till 1878 då skjutsandet överläts på entreprenad. Skjutsväsendet existerade ända till 1933. Samtidigt avskaffades också gästgivarens skyldighet att härbärgera resande.

Eget lantbruk 

Som regel hade gästgivargårdarna också eget lantbruk, och gästgivaren åtnjöt en hög ställning i samhället. Han var ofta skriv- och läskunnig i en tid då detta var ovanligt.

Läs om gästgiverier 

Det finns mycket information att hämta om de olika gästgiverierna - i böcker och på olika hemsidor. Här ska jag bara kort berätta om det som kanske är Nordens äldsta gästgiveri samt om ett som ligger mig lite extra varmt om hjärtat.

Margretetorp

Margretetorps räknas som ett av Nordens äldsta gästgiverier och det finns belägg för att här funnits gästgiveri redan på 1300-talet. En legend - eller skröna? - berättar att gästgiveriet först kallades Kägletorp men att unionsdrottningen Margareta tog in här och att krögaren därefter ändrade namnet till Margretetorp.

En annan god historia säger att det var på Margretetorps gästgiveri den abdikerade drottning Christina bytte från drottningdräkt till manskläder inför den fortsatta resan genom Europa.

Åtminstone från 1700-talet och nästan fram till våra dagar var Margretetorp i släkten Ekbergs ägo. Efter 1909 tillträdde Carl Ekberg och hans hustru. Då inleddes en period då Margretetorp blev det "litterära" gästgiveriet med återkommande besök av Fredrik Böök, Erik Lindorm och Albert Engström.

Johanssons i Örkelljunga

Redan för många år sedan fick jag veta att farfars morfar varit gästgivare på "Johanssons" i Örkelljunga. Nu har jag hittat en fantastisk bok författad av Nils-Arvid Bringéus och utgiven av Örkelljunga hembygdsförening - "Gästgiveriet i Örkelljunga".

I boken finns hela gästgiveriets historia nedtecknad. De tidigast kända innehavarna var Bengt Persson och Lusse Olofsdotter. Dessa sålde 1764 halva gästgiveriet till sin son Johan Petter (Johannes) Bengtsson. Johannes gifte sig med Marina Pålsdotter 1767. Marina var min farfars morfars farfars moster. Hon dog 1786 och Johannes gifte om sig två gånger. I tredje äktenskapet föddes den son, Carl Magnus Johansson, som blev näste gästgivare. Därefter fortsatte gården till Carl Magnus son Anton Håkan Johansson.

Ur boken:
"När Anton Håkan Johansson vid 53 års ålder av okänd anledning beslöt sig för att lämna skötseln av gästgiveriet var sönerna för unga för att ta över. Ett arrendeavtal tecknades därför med lantbrukaren Olof Persson i Starby, son till nämndemannen Per Pålsson och Gunhild Olsdotter, född i Rya församling den 17 maj 1839. Husförhörslängden visar att Olof Persson flyttade in på gästgivaregården den 23 april 1882 jämte hustrun Johanna Andersson, född den 27 maj 1844 i Starby med två söner och fem döttrar. År 1883 blev Olof Persson även skjuts-entreprenör och följande år landstingsman för Kristianstads län.
Olof Persson var sonson till riksdagsmannen Pål Jönsson och Sissela Andersdotter på Ekholm (Bringéus 1999:42). Eftersom riksdagsmanna uppdraget ofta gick i arv är det inte så underligt att den driftige Olof Persson själv blev riksdagsman i andra kammaren för Norra Åsbo år 1885. Då det fanns flera tillväxande söner på Johanssons gästgivaregård var det däremot ingen framtid för honom att stanna här. Den 15 juni 1886 flyttade hela familjen till Grevie, där Olof Persson blev arrendator av Killebäckstorp och 1894-1908 riksdagsman för Södra Åsbo och Bjäre (Norberg 1986:147). Hur gästgiveriet sköttes efter Olof Perssons avflyttning är obekant. År 1888 utvandrade Nils och Henning Johansson till USA, men 1891 tog Bror Johansson över ansvaret för gästgivaregården."

Olof Persson och Johanna Andersdotter

Olof Persson och Johanna Andersdotter  

Denne Olof Persson är min farfars morfar, och en av döttrarna var farfars mor. Här får jag nu ytterligare uppgifter jag inte hade tidigare. Från 1887 hade skjutsplikten övertagits av entreprenörer, men jag finner att Olof Persson var skjutsentreprenör mellan 1883 och 1888.

I boken hittar jag också en fin beskrivning av gården:

"Gästgivaregården bestod av fyra fristående längor, som låg i fyrkant på kort avstånd (6,5 - 8,5 alnar) från varandra. Den hade tre inkörsställen med dubbla brädportar. Mitt på gården fanns en brunn med pump och en lång vattenho av eketrä.

Östra längan, som 1830 utnyttjades som bostad och handelsbod, var »för längesedan uppbyggd», men övriga byggnader hade i rask följd uppförts i början av 1820-talet: stallängan i söder 1820, brygghuset samma år, hållstallet 1821, mangårdsbyggnaden 1822 och loglängan i väster 1823. Byggnationen avslutades med att mangårds-byggnaden brädkläddes 1825.

Gården bildade en harmonisk enhet genom att de fyra längorna var nästan lika långa (33-38 alnar, dvs i genomsnitt 21,6 m.). De var alla uppförda i båle och brädklädda på de yttre långsidorna och de flesta gavlarna. Boningslängorna var uppförda på stenfot, stall- och loglängorna på ekefot med ekestolpar. Längorna var halmtäckta utom mangårdsbyggnaden, som hade »spåntak av spingad furuträd, inkokt i vitriol och rödfärg».

Mangårdsbyggnaden, som alltjämt finns kvar, hade en ansenlig bredd (15 1/4 alnar) i jämförelse med den gamla längans 10 alnar). Byggnaden inrymde dagligstuga, ett gästrum, handkammare, två förstugor, ett visthus, kök och spiskammare, sal och tre gästkammare. Under salen fanns en gråstensmurad källare. I köket fanns spis med bakugn, och huset uppvärmdes av fem vindugnar av järn. Två av gästrummen var tapetserade och målade, men i övrigt synes endast dörrarna ha varit målade liksom fönsterspröjsarna, de senare »pärlfärgade»."

I boken finns flera fina fotografier, där jag särskilt faller för dessa.

!["Johanssons" i början av 1900-talet.](/Sites/c80ff87d-4498-4973-b3fe-13aeef924297/Johanssons1.jpg ""Johanssons" i början av 1900-talet.")

"Johanssons" i början av 1900-talet.

Är det denna förstukvist som Olof byggde 1864?

Är det denna förstukvist som Olof byggde 1864?  

Även om de är tagna ca 20 år efter Olof Perssons tid som gästgivare ger dom mig ändå en bild av hur det kan ha tett sig på hans tid.

------------------------------------------------------------------

Källor:

  • Bok: Holger Nilén - Skånes gästgivargårdar
  • Bok: Nils-Arvid Bringéus - "Gästgiveriet i Örkelljunga"
  • Hemsidan om Skåne - med länkar till många skånska gästgiverier
  • Margretetorps hemsida

Av: AndersE

Datum för publicering

  • 2006-10-10
zachs
2006-10-10, 21:56
#1

Här är ett foto av Tibro Gästgivargård, omkring 1910. Fotot är taget ur Tibrobygden från 1974

zachs
2006-10-10, 21:57
#2

Lägger in texten som stod under bilden, hoppas det går att läsa.

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

AndersE
2006-10-10, 22:32
#3

Fin bild, och visst går texten att läsa! Jag tror jag känner igen byggnaden - för visst finns den kvar? Inte så långt från Lilla Tibro?

Är det så att gästgiverierna försvann tidigare i andra delar av landet men har levt kvar i Skåne?

AndersE
2006-10-10, 22:33
#4

Finns det inte ett till gästis i Tibro? Ute vid väg 49?

zachs
2006-10-10, 23:11
#5

Tror du tänker på Tideberg. Det är nu för tiden matställe. Öppnade i går med ny ägare. Men förr var Tideberg en herrgård som bebotts av en massa fint folk.

zachs
2006-10-10, 23:24
#6

Här är en bild till från artiklen om gästgiveriet i Tibrobygden från 1974.

zachs
2006-10-10, 23:25
#7

Texten till bilden över.

AndersE
2006-10-10, 23:39
#8

Det är nog Tideberg jag tänker på ja.

I min bok om Örkelljunga gästgiveri finns också flera reseskildrningar från olika tider som just visar på vilka strapatser resandet innebar. Jag tänker då på mina anor riksdagsmännen som reste mellan Skåne och Stockholm på 1700- och tidigt 1800-tal. Det var nog mer strapats än resa…?

gurin
2006-10-11, 10:41
#9

Bra och åskådliggörande artikel Anders! Jag har länge intresserat mig för resande praktiker, särskilt vetenskapligt resande och det var deffinitivt inte så enkelt som man lätt kan föreställa sig.

Många är de utlänningar som i sina reseskildringar från Sverige kommenterar det svenska skjutsväsendet och det i deras ögon mycket märkliga systemet med att resa med förbud (läs med betoning på första stavelsen). 

Längre resor var dock lättare i norra Sverige där de skedde om vintern med häst och släde. Frysta myrar och vattendrag utgjorde delar av underlaget.

mvh/gurin

AndersE
2006-10-11, 11:09
#10

#9 Tack gurin.

På tal om resa vintertid - citat från min hemsida, om min morfars far kring förra sekelskiftet:

"Han blev så faktor med placering i Flakaträsk. De 10 åren I Flakaträsk beskriver han som den svåraste perioden i livet. Det var 5 mil till närmaste läkare, 3 mil till närmaste landsväg. All slags förnödenheter fraktades med häst vintertid. Övrig tid, då myrarna ej var frusna fick allt bäras av människor. Först efter 4 år fick de telefon och post en gång i veckan."

zachs
2006-10-11, 11:50
#11

Har i sommar forskat på släktens gren på Orust. När man tittar i dödboken för Morlanda församling, slås man av alla som drunknar. Det är många varje år som går ner sig genom isen. Dom försökte väl gena över fjordarna. Ofta hittas dom inte förän på våren. Så transporter förr var nog inte lätt.

AndersE
2006-10-11, 11:56
#12

#11 Jag har inte så många kustanor, så drunkning finns nog bara på ett ställe i min släktforskning.

Just transporter är lätt att glömma bort när man släktforskar. Det fanns ju ett skäl till varför man ofta hamnar i en och samma socken när man kommit någon generation bakåt.

Samtidigt blir man ju - med lite eftertanke - väldigt imponerad över de som faktiskt reste landet runt, t.om ut i Europa, även för flera hundra år sedan. Gästgiverier och liknande hade säkert en oerhört stor betydelse.

AndersE
2006-10-11, 12:13
#13

Diskussion på Rötters anbytarforum om gästgiverier.

AndersE
2006-10-13, 01:21
#14

Jag läser vidare i Bringéus utmärkta bok och finner att till gästgiveriet hörde ett lantbruk, en kvarn med ålfiske samt fiskerättigheter i sjön.

När jag först upptäckte att Olof var gästgivare något år förvånade det mig. Han hade varit lantbrukare (arrendator) på en stor gård tidigare och efteråt blev han mjölnare. Nu börjar jag se att gästgiveriet kanske inte var den dominerande delen av verksamheten…

Det här är ett tema som återkommer i släktforskningen - "alla" hade tydligen lantbruk förr. Min farfars fars syskon hade affär i en by, men deras brorsbarn berättade för mig hur en av bröderna skötte jordbruket - som tydligen hörde till affären. Min farfars far hade lanthandel i Ysby - även där verkar ett mindre jordbruk ha ingått. Senare hade han ett tegelbruk i Ängelholm - hans son har berättat att man på tegelbruket hade såväl häst som ko.

Fler som har gjort samma "upptäckter"?

AndersE
2013-12-01, 07:52
#15

Det var många år sedan senaste kommentaren. Någon mer som har något att säga om gästgiverier?

guan
2013-12-01, 10:15
#16

Det är "allmänt känt" att mitt barndomshem (i Västmanland) varit gästgiveri. Gården ligger i en liten by där det funnits nio gårdar. När jag började forska om byn upptäckte jag att alla nio gårdarna fram till skiftet 1867 var gästgiverier! Det gick till så att varje gård hade pass om en vecka, alltså var nionde vecka på var och en, då man skulle ha hand om ruljansen, ha stallplats till hästar, kök, övernattningslägenheter, skjutsskyldigheten. Vilket jobb! Det finns noteringar i gästgiveridagböckerna om resande som fått gå från gård till gård för att hitta rätt… Gästgiveriet var ett av de större skjutshållet, på vägen mellan Falun och Stockholm, så det var många resande per dag som kom. Efter skiftet sköttes det hela på entreprenad, och mitt föräldrahem blev då "Gästgiveriet".

AndersE
2013-12-01, 14:55
#17

#16 Intressant! Det låter ju som en smart lösning. Undrar om den förekom på andra ställen?

Bjornen
2013-12-06, 10:17
#18

Det var ganska vanligt att gästgiveriet varierade under åren, men oftast var det samma under en period och sedan övertog någon annan i byn gästgiveriet. Alla bönder i bygden hade normalt skyldighet att bistå med hästar efter behov. Normalt var alla hästägande skyldig att bistå med hästar till något gästgiveri. Sannolikt slapp de mest avlägsna undan.

Före  allmänna gästgiverier fanns åtminstone sedan 1200-talet färdstugor med övernattningsmöjligheter. Ofta blev dessa  obemannade "gästgiverier" under 1600-talet fasta boställen med gästgiveri.

Jag har en karta över alla gästgiverier i Sverige , Norge och Finland från tidiga 1800-talet.

Upp till toppen