Jo, den spontana reaktionen är att det är trist. Jag känner en antikhandlare som i huvudsak säljer till tyskar som kör upp och fyller sina vagnar med billiga svenska antikviteter.

Å andra sidan tycker jag argumenten i artikeln är rimliga;

• De hade kanske kastats annars - nu bevaras de.
• De går ju att köpa tillbaka (se hur ryssarna nu handlar tillbaka sina antikviteter).

Och vi köper ju - och har köpt - antikviteter i andra länder. Min sambos morfar var sjökapten och handlade en del gammalt på sina resor.

Ja och nej. Det är inte trist att folk tycker att det är trist. Då kanske fler saker blir kvar i Sverige och ges en uppskattad plast i hemmen, men det är inte trist att det säljs ut.

Alternativet är att staten skall lägga sig ännu mer i hur vi handskas med vår enskilda egendom. Jag anser att jag har rätt att sälja mina gamla möbler till vem jag vill. Får jag inte det så eldar jag nog i stället upp dem i vedpannan, eller köra dem till tippen. Så skulle i alla fall flera av mina grannar resonera.

Skall det vara på något annat sätt så får vi skattebetalare en dyr nota för då är det enda rättvisa, så vitt jag kan se, att staten ges förköpsrätt, precis som de har till fornfynd. Då skall "objektet" lösas in till marknadspris och något däröver, och det är då liktydigt med vad prylarna köps upp för av handlarna, eller möjligen vad de går på i de fina butikerna i USA.

Vill vi har kvar dem så är det de enskilda som får spara dem bäst de vill, eller också får saten köpa upp dem och spara dem åt oss till en allt ökande årlig kostnad.

mvh/gurin

#2 Det finns ju redan en form av "exportförbud" utan någon inköpsplikt. Tycker du den också inkränker för mycket på äganderätten?

Ja, det gör jag faktiskt. Sådana här stoppregler uppmanar till mygel och smuggling och stämmer ofta inte överens med det det folkliga rättsmedvetandet.

Äganderätten är en knepig sak. Jag motsätter mig inte att staten har rätt att ta ett övergripande ansvar för vårt samhälles tillgångar. Men den enskilde bör kompenseras.

Har min familj sparat sina möbler sedan 1802 så är det mina möbler. Hittar jag ett fornfynd i marken är det inte "mitt" på samma sätt. Då har jag en viss rätt som upphittare, markägaren kan också sägas ha en viss rätt, lika så har staten lagt sig i, men betalar för sig.

Inför 1828 års fornminnesförordning debatterades det kring äganderätten till fornfynd och fasta fornlämningar. Vem ägde dem och vem skulle kompenserars för att de bevarades eller togs om hand?

Röster hördes som hävdade att alla fynd äldre än 100 år var statens, det vill säga gemensam egendom; medan andra hävdade att det var makägarens då de det facto ägde den plats där den hittades.

Konstruktionen blev i sället att lösfynd tillhör den som hittar dem och de fasta tillhör markägaren. Staten inskränkte däremot handhavandet av dessa gamla saker. Dessutom inskränkte man församlingarnas rätt till det som finns i kyrkorna. Äldre saker som ägdes av privatpersoner rörde man dock inte.

Allt sedan dess har vi i Sverige gått på denna linje. Det gemensamma har inskränkt hur vi får hantera gamla saker. För detta har man fått hittelön, ursprungligen metallvärdet (vilket motsvarade marknadsvärdet) plus en viss förhöjning för att fynden skulle lämnas in till Kunglig maj:t. Senare i upphittepeng och med statliga bidrag för renovering och i ståndhållanden av byggnadsverk och fornlämningar.

(Inskränkningen i rätten att sälja allmogeföremål till utlandet har dock inte kompenserats på något vis jag känner till och det är därför jag är tveksam till att upprätthålla den.) 

Detta praktik gör att "kulturarvet" ökar och förorsakar ökande kostnader som det gemensamma inte längre är lika villig att bära.

Det "sammhälleliga sparandet" måste därför allt mer ske i privat regi och denna insikt rimmar illa med att ytterligare inskränka försäljning, av sådan som i detta fall fackfolket dömt ut, som inte tillräckligt bevaransvärt.

Jag tycker dessutom, som de ursprunliga medlemmarna i Svenska fornminnesföreningen, att folk bör få samla gamla saker, eftersom det är först i det samlade skicket de blir intressanta. Nären samlare dör, finns möjligheten att köpa upp en hel samling, vilket ofta blir billigare än att göra det med gemensamma medel. Den enskilda bitarna är i och för sig ofta billigare en och en men slår man samman alla kostnader som finns för att bygga upp en större samling, vilket tar många år av hängivet arbete i anspråk så blir det betydligt billigare att köpa den färdiga samlingen.

mvh/gurin

Insiktsfullt gurin!

Jag håller med. Äganderätten kan inte ha något "bäst-före-datum".