Annons:
Etikettskrivtema
Läst 2845 ggr
[Fabtax]
1/20/13, 3:35 PM

Var är din berättelse?

Läste idag en intervju i en kvällstidning med Kristina Hedberg, nybliven programledare för "Debatt" i SvT. På frågan om vad hon drömmer om att få göra "sen" svarar hon: "Min dröm är att någon gång få sitta i ett arkiv och läsa handskrivna brev och återskapa historien till en spännande roman som alla köper, så att jag får råd att sätta mig där i arkivet igen och fördjupa mig i dammiga luntor".

Det där svaret grep mig lite grann, eftersom jag själv efter många års släktforskande i stort sett slängt det jag hittat i ett mörkt hörn, där många förlorade berättelser nu ligger och förebrår mig.

Jag tittar fortfarande in på släktforskarsidorna, men dessvärre tycker jag att de numera är något sorts upplysningscentral, inte mycket mer engagerande än en gammal rikstelefonkatalog. Vad händer med våra berättelser, vad gör vi som redan suttit i det där arkivet av dem sedan?

Anders och Svenne har omvandlat "kalla fakta" till kött och blod, men vi andra - vad har vi att bidra med (jag är den förste att erkänna mina egna tillkortakommanden)?

Kanske är det dags med en liten debatt om varför vi släktforskar, vem vi skulle vilja lyfta fram bland våra forskningsobjekt (kanske rent av som romanfigur), och varför just den personen. Någon som känner sig manad?

Annons:
AndersE
1/20/13, 10:09 PM
#1

Bra utgångstanke för en diskussion.

Jag är ju av åsikten att man bör forska för att föra framått, dvs  lämna någpt efter sig. Forskning bör alltså åtminstone skapa möjligheten att ge något nytt.

Det kan betyda att man använder sin forskning till att göra en sammanställning som någon annan kan vända. Eller det kan betyda att man publecerar något som någon annan har glädje av. Själv gillar jag när mitt arbete leder till en berättelse i skriftlig form, men det finns fler möjligheter.

Det jag tycker är trist är många timmars arbete som aldrig fått något avslut, ens ett temporärt sådant. Tänk den duktige släktforskaren vars arvtagare slänger alla dammiga papper på tippen eller forskaren  vars många datorfiler finns kvar på en dator som ingen nånsin öppnar.

Så, en av tankarna då jag strtade Proveniens var just denna. Gör något av ditt arbete. Ladda upp en gedcom-fil på DisByt eller liknande. Printa små mappar till släkt o föreningar. Skriv en e-bok. Publicera en berättelse på Proveniens.

Eller…

Men håll inte resultatet för dig själv!

svenake
1/20/13, 10:43 PM
#2

Jag tycker inte att man ska ha dåligt samvete oavsett var man är i sin forskning.

Varje liten del är en pusselbit i ett större pussel.  Om man vill så kan man i sitt dataprogram (eller på annat sätt)  lägga till en liten skriven text,  -  eller en inspelad ljudfil.

Jag tycker att man ska glädjas åt det man hittar, njuta av det man kan sammanställa och förundras över det liv som levdes tidigare.   Beundra det slitsamma liv som tidigare generationer levde.

Ibland behöver man ta paus från sitt forskande, Spela gitarr, uppfostra barn, yrkesarbeta eller andra saker, sedan återvänder man till forskningen (och njutningen)

Jag är imponerad av Anders skrivande, men man kan ju skriva lite själv för sina kommande barnbarns barnbarn.  ;)

Och som Anders säjer; dela med sej till  DisByt eller porträttfynd.

Förresten; senaste gången ville dom inte ha mitt bidrag till Disbyt,  -det var fel på orternas benämning eller länsbokstäver eller något sådant.

chrissan
1/21/13, 8:12 AM
#3

Jag har just skrivit en B-uppsats i idéhistoria, en biografi baserad på gamla brev i ett arkiv på universitetsbiblioteket, på släktforskningsdata och på litteratur

AndersE
1/22/13, 6:39 AM
#4

#3 Intressant, vill du berätta mer?

swemah
1/23/13, 12:17 AM
#5

Lite vid sidan om: det finns förslag till släktforskartestamenten, så om du ser risken att ditt arbete inte förs vidare, skriv vad du vill ska hända med ditt material. Kanske kan något Arkiv o Bibliotek ta mot din forskning (det gör bland annat Genealogiska Föreningen) och tillgängliggöra de delar som är intressanta.

Naturligtvis är risken att vissa delar aldrig blir så uppskattade som de blivit om du skrivit ner dem i berättelseform, men alla kanske inte kan, vill eller orkar föra över alla sina "findings" och då kan en förening vara till nytta

AndersE
1/23/13, 6:45 AM
#6

#5 Bra, jag tror DIS har någon procedur för detta.

Jag vill likna detta vid fotografering. Att ta bilden är bara en del av jobbet men många kommer inte längre. Riktig glädje av bilden tycker jag man får dels om man bearbetar bilden - beskär den, kanske jobbar lite med nivåer och skärpa. Och sedan göra något med bilden; sätta in den i ett album, skicka den som vykort, lägga ut den på facebook eller något av alla andra alternativ.

Att bara ha bilden på ett minneskort eller i en mapp på datorn räcker inte riktigt tycker jag.

Och mitt försök till liknelse blir att detta med att hitta en uppgift är bara som att ta bilden. Uppgiften man hittat ska helst funderas lite kring och sen sättas in i ett sammanhang. Och sedan helst visas upp på något vis.

Annons:
Wikli
1/23/13, 4:28 PM
#7

Hej! Det du skriver Anders är intressant men jag vet inte om jag riktigt håller med din beskrivning av "jobbet". Jag släktforskar enbart för mitt höga nöje skull, på fritiden. Jag gillar att sitta i gamla dammiga arkiv och bläddra i orginaldokument, att försöka lösa gåtor och blir väldigt glad när jag lyckas "knäcka" något samband som har gäckat mig länge. Jag gillar att fundera på hur mäniskorna kan ha haft det och finna litteratur om olika miljöer och epoker. För min del spelar det ingen som helst roll om någon annan tar del av mina resultat. Det är ju själva vägen dit som betyder något för mig. Jag är inte särskilt intresserad av publicering eller spridning. Inte för att jag har nog emot det men det är inte vad jag vill syssla med på min fritid. Men man är ju olika, vilket är gott så! Hälsningar, Linda

AndersE
1/24/13, 6:47 AM
#8

Jo, jag tycker absolut att var och en ska göra som man vill.

Men tycker samtidigt att det är synd om det finns en duktig fotograf som tar en vacker bild och ingen får se den…

Och jag tror inte du är typisk. Jag tror de flesta vill visa upp vad man gör i sin älsklingshobby. Det som hindrar människor att visa upp sitt resultat är snarare jantelag eller att man inte riktigt vet hur än att man inte vill.

Upp till toppen
Annons: