Annons:
Etikettmikrohistoria
Läst 4230 ggr
perth
2008-01-05 11:25

Stina Bergmans död.

Vi vet alla att tiden oföränderligen rör sig från förfluten tid till nutid och vidare in i den okända framtiden. Det som sker nu beror till avgörande del av händelser i det förflutna. I vår släktforskning vänder vi på perspektivet och med utgångspunkt från vad vi vet om nutiden söker vi efter tidigare betydelsefulla händelser. När vi ser på vår antavla får vi lätt ett intryck av, att alla dessa människor haft som en huvuduppgift att frambringa det lysande slutresultatet: oss själva!
Någon gång kan man göra ett fynd som vänder tillbaka perspektivet och tvingar en att se historien så, som den verkligen utspelats. Här följer en sådan berättelse:

          Stina Bergmans död.

Hammarsmedsgesällen Anders Sjöberg vid Holmens Bruk i Torshälla gick i kyrkan söndagen den 18 november 1753. Han satt i den bänk på södra sidan, manssidan, som hörde till brukets mästare och gesäller  Hans fästekvinna, Stina Bergman, var också i kyrkan. Hon hade i alla år suttit bland pigorna uppe på läktaren, men nu, sedan det lysts till äktenskap mellan henne och Anders, satt hon nere i kyrkan, på norra sidan tillsammans med sin matmor, bruksbokhållaren Algot Fahlbergs hustru. Både Anders och Stina var i kyrkan även förra söndagen, när de hörde prästen för tredje gången läsa upp kungörelsen om lysningen. När de nu hand i hand gick nerför kyrkgången, tänkte de båda på, att de nästa söndag skulle gå samma väg som man och hustru.

Nästa dag var vanlig arbetsdag. Det är kallt och småregnar, men arbetet måste skötas som vanligt. Anders står i smedjan och Stina Bergman arbetar med höstbyket. Om några dagar skall hon sluta sin plats och dessförinnan skall allt hinnas med. Tillsammans med en annan piga drar hon ner ett stort kar med tvätt till bryggan vid ån för att skölja.

Ingen hinner riktigt se hur det går till. Om Stina halkar på några våta löv på bryggan med sina otympliga träskor, eller om hon förlorar balansen när hon sträcker sig efter ett plagg som håller på att flyta iväg med strömmen. Plötsligt ligger hon i det kalla, snabbt strömmande vattnet. Det finns ingen hjälp. Stina dras ohjälpligt ner mot vattenfallet och de stora  kvarnhjulen ett hundratal meter bort. På mindre än en minut är allt över.

Några dagar senare gör församlingens kyrkoherde följande  notering i vigselboken:
 " 1753. d. 22 Oct.  Lystes nu för Hammarsmeds Gesällen wid Hollmens Bruk, Anders Sjöberg, och Pigan dhersammastädes Stina Bergman; men blefvo icke sammanwigde, emedan Bruden före bröllopsdagen olyckeligen drunknade i ån."

Stina Bergman begravs på den dag, då hon skulle blivit Anders Sjöbergs hustru.

För Anders Sjöberg gick livet vidare, som det måste göra. Ett par år senare gifte han sig med borgardottern Maria Svanberg och i tidernas fullbordan blev han min farfars farfars farmors far. Generationerna följde på varandra och snart var ett par notiser i kyrkböckerna det enda som fanns kvar av Stina Bergman.

250 år senare ser allt detta ut som en obetydlig, nästan trivial händelse. För mig och några hundra andra människor genom åren var den dock av alldeles avgörande betydelse. Om Stina Bergman fått fortsätta sitt liv, hade vi aldrig blivit födda. Hennes barn hade nog aldrig träffat Anders Askerberg, som blev min farfars farfars farfar. Även om så hade skett, hade de barn de fått varit helt andra än de som nu kom att födas. Jorden hade befolkats av alldeles andra människor, som gjort helt andra saker än de som vi tycker är så viktiga. Världen skulle ha gått vidare. Ingen skulle ha frågat efter oss alla, liksom vi aldrig frågar efter Stina Bergmans barn och deras efterkommande. Den blinda slumpen är den fulländat jämlika makthavaren. Jag som skriver detta, du som läser det och alla andra som går på denna jord, är resultatet av en oräknelig mängd slumpvisa händelser i det förgångna. Tankarna kan vandra långt på detta tema.

Varje gång jag besöker Torshälla går jag ner till ån ovanför Kvarnfallet, ser på den strida strömmen och tänker på Stina Bergman som fick offra sitt liv för att jag skulle få leva.

Annons:
chrissan
2008-01-05 11:31
#1

Det var en fin betraktelse. Att vi finns som de vi är, det är ju egentligen slumpens skörd. Du åskådliggjorde det på ett mycket bra sätt här.

Cheyenne
2008-01-05 11:31
#2

Helt otroligt! Jag blir rörd till tårar.

leja
2008-01-05 12:01
#3

Men visst är det bra med släktforskning, annars skulle stackars Stina inte finnas ens i minnet längre. En sorglig historia som ändå ger en bild av livet förr. Tack för det.

Vad ska man ha som signatur tro?

ambi
2008-01-05 12:01
#4

Det var en fin betraktelse om livet och om slumpen/ödet eller vad man ska kalla det eller varför vi har kommit till.

Min mormors väninnor skulle emigrera till Amerika. Min mormor ville följa med, men fick inte. Hon skulle stanna hemma och ta hand om sin då 60-åriga mor. Och naturligtvis har jag ju tänkt mig den tanken, att om hon for, så satt jag inte här.

christerm
2008-01-05 12:18
#5

Tack perth, har ofta funderat i samma banor som du. Men för min del var det ett betydligt större antal människor som fick sätta livet till för att ändra historiens gång. Hade det inte varit för Andra Värlsdskriget, hade min mor inte flytt från Polen, inte av misstag kommit med Röda Korsets båt till Sverige och inte träffat min far i Malmö.

Senast igår då jag hittade en polsk sajt med interaktiva kartor över Polen från tiden runt 1930, drabbades jag av en sorts vemodig insikt om hur slumpartat allting är. Då när kartorna gjordes, sprang min mor runt som liten flicka på gatorna i en polsk stad, ovetandes om vad som låg framför henne i form av sorg, glädje och umbäranden.

svenne
2008-01-05 12:59
#6

Mycket gripande berättelse!
Visst får man såna funderingar emellanåt, helt klart.

Annons:
Gnidde
2008-01-05 13:38
#7

Fantastisk berättelse om ett sorgerligt öde. Men livet går ju som alla vet vidare.

Hälsningar Gnidde.

AndersE
2008-01-05 22:54
#8

Tack perth, vilken fin berättelse! Du för oss verkligen tillbaka till den tiden. Jag får en så tydlig bild av kyrkan där de sitter.

Din text väcker verkligen tankar.

blombuketten
2008-01-06 01:11
#9

Hela tiden är det så, som i berättelsen. Om man inte gjort det just då så hade man kanske inte träffat just den osv. Svindlande när man tänker på det. En mycket fin berättelse och gripande.

perth
2008-01-06 13:45
#10

Det gläder mig att ni uppskattde den sorgliga berättelsen om Stina Bergman.

Eftersom jag sitter på 'vinnarsidan' kan jag inte uppriktigt beklaga händelsen. Många av oss kan nog direkt peka på mindre dramatiska men ändå avgörande händelser som direkt påverkat tillkomsten av våra egna barn och därmed alla deras efterkommande. Hitler och Moder Teresa, Mozart och Einstein, alla är slumpens resultat.

Ibland tänker jag mig, att Stinas ofödda ättlingar tittar på mig utifrån den ändlösa rymden av 'icke inträffade händelser'. De säger: "Vi fick aldrig chansen. Du föddes till att leva ett liv på jorden. Vad har du gjort av det?"

Upp till toppen
Annons: