Annons:
Etikettmikrohistoria
Läst 6446 ggr
pertho
2009-02-07 18:52

Svarta Fåret.

Man kan inte undgå att bli litet påverkad av AndersE:s alla energiska uppmaningar till skrivande. Mitt stora problem när jag skall skriva om mina förfäder, år att jag känner det som att jag måste hålla mig enbart till vad jag vet, dvs det som står i
kyrkböckerna. Mina slutsatser och utvikningar kan ju vara helt felaktiga och jag kan göra artikelns huvudperson orättvisa. Här följer i alla fall en liten berättelse om bonden, torparen, drängen och inhyseshjonet (i den ordningen) Erik Ersson i Vingåker 1784 - 1819. Hur skall man liva upp denna trista historia?

Min morfars farfars far spelar rollen av släktens svarta får. Han är ättling till flera generationer av välbärgade, ordningssamma bönder på olika gårdar i Vingåkers-bygden i Sörmland, de flesta under Skogaholms Säteri. Erik Ersson föds vid gården Upsala 1784 och vid 20 års ålder gifter han sig med dottern till en välbärgad gästgifvare i socknen. Bruden medför stor hemgift och redan efter några år har bägge hennes föräldrar efterlämnat ganska rikliga arv, som Erik Ersson skall förvalta. Det går inte bra.

Hans sonson Lars Arvid Flodmark skriver om hans liv:
"Min farfader, sin faders äldste son, Erik Eriksson, född på 1700-talet blef hemmansbrukare i Ekeberg, Nästorp, torpare i Vretstastugan i Vingåker, flyttade derefter till Floda socken, der han arrrenderade gården Nysätter (under Gimmersta säteri i Julita socken), flyttade åter till Vingåker och bodde intill sin död hos sin fader i Upsala. Liksom fadern företog han vidsträckta handelsresor, drev derunder jämväl handel med oxar. Genom slöseri, dryckenskap och oordentligt levnadssätt bragte han slutligen sig och sin familj i största armod. Vid hemkomsten från en resa till Stockholm, där han försålt gödoxar, hade han endast "tre styver" med sig hem. Arbetade på flera orter, t. ex. i Eskilstuna, där han insjuknade i frossa. Drunknade i sjön Tisnaren mitt för gården Tölingsnäs i Skedevi socken i augusti 1819. Han skulle jämte en annan person överföra ett parti tegel från Johanneslunds säteri i Skedevi till Lyttersta i Vingåker."

Ur kyrkböckerma kan man utläsa en del ytterligare som inte gör bilden ljusare och som sonsonen förtigit eller inte känt till. År 1816 har han tecknat kontrakt som brukare av gården Wattgluggen i Floda, Det är samma gård som även kallas Nysätter. Han tar också ut flyttbetyg för avflyttning dit, men finns aldrig införd som inflyttad i Floda. Han lånar också pengar av fadern i samband med denna flyttning och hans yngste son som föds denna vår står för all framtid som född i Floda, trots att både nedkomst och dop skedde i Västra Vingåker. Lånet av fadern har Erik Ersson aldrig återbetalat, utan skulden finns kvar ännu vid faderns död 1824, fem år efter sonens. Det är tydligt att något allvarligt inträffat som gjort hela detta arrende gick om intet.

Efter återkomsten till Vingåker blir det än värre. Han har hustru och fem barn mellan ett och tolv år, men saknar lust eller förmåga till ett ordnat liv. Slutligen flyttar han med familjen tillbaka till sina föräldrar vid gården Upsala i Vingåker som inhyses dräng. I husförhörslängden finns antecknat. "Lösdrifvare. Tjufaktig. Undergått kroppsstraff för stöld. Gått på väg en tid till Eskilstuna." Jag har inte kunnat finna någon dom för stöld i Oppunda Härads domböcker, så detta har troligen inträffat under någon av hans vandringar.

Vid samma olycka på Tisnaren som Erik Ersson drunknar ogifte drängen Anders Andersson 34 år, även han från Upsala.

Annons:
chrissan
2009-02-07 18:59
#1

Intressant historia!

Man kan illustrera med bilder, kartor etc från tiden. En karta t ex skulle visa var han bodde för oss som inte känner till trakten.

Det kanske finns något annat från gården Upsala att visa.

svenne
2009-02-07 23:14
#2

Mycket intressant och läsvärd historia.

Berättelser av det här slaget tror jag att de flesta av oss som har släkt- och personforskat sitter och ruvar på.

AndersE
2009-02-07 23:32
#3

#0 Redan i det skick du redovisar här är det ju en såväl läsvärd som intressant berättelse. Tack för att vi fick ta del!

Jag känner helt igen mig i dina farhågor att ta med egna spekulationer, framförallt som man ju kan ha helt fel.

Ändå är det naturligtvis så att du som arbetat med att forska kommit in i händelserna på ett sätt som gör att du ligger ett steg före läsaren. Jag tror därför att man faktiskt "ska spekulera" om inte annat så för att hjälpa läsaren förstå.

För min del löses den gordiska knuten genom att "hugga isär" fakta och spekulation. Det måste vara tydlig skillnad. Det kan man göra i den löpande texten. "Tillgängliga källor betättar bla, bla… och hos mig växer då bilden fram av en man som bla, bla…" Något i den stilen tror jag egentligen räcker, men man kan vara ännu tydligare. Det finns säkert många sätt. Man skulle kunna dela upp det i kapitel eller stycken där man väldigt tydligt delar upp fakta från den mer målande och "spekulativa" skildringen.

Jag tror att sådant som "jag ser framför mig hur familjen väntat länge på att mannen skulle återvända från huvudstaden. Kanske fanns det ett hopp om att han denna gång skulle återvända med vinsten…" kan hjälpa läsaren.

Men jag är själv minst lika försiktig i mitt egna skrivande. Kan ibland tycka att jag känner mina anor ganska väl, men inte våga ta steget ut och skriva så där målande som jag kanske borde.

Där är ju andra människors nedteckningar (som barnbarnet i texten i #0) väldigt värdefulla. De ger ju ibland det liv som man själv inte vågar sig på…

gurin
2009-02-08 10:46
#4

Jag tycker berättelsen är bra som den är och jag håller med Anders. Det är ingen fara att spekulera, som du kallar det, eller rättare att plocka in "fakta" från andra håll i form av analogier. Vet vi från annan forskning om liknande händelser? Går det att bygga ut kontexten med sådana? Ofta går det också bra att brodera ut med beskrivningar av plats och landskap.

I vilket fall är det viktiga här källhänvisningarna. Använd ett notsystem så att läsaren vet vilka källor du använt och var du använt dem. Sedan går det med fördel att göra som Anders skriver att lägga in ett "berättarjag" som lite lösare "spekulerar". Det är din text och din tolkning och berättelse.

Om jag som forskare sedan skall ta vid efter din text så är jag medveten om att det är din text och din tolkning av händelseförloppet efter de källor du använt. Har du konsekvent redovisat dem i ett notsystem så kan jag som forskare antingen göra stickprov för att kolla hur du hanterat dina källor eller dyka in i det som just jag är intresserad av. Finns inte dessa källhänvisningar sjunker värdet på din berättelse åtskilligt eftersom jag då kommer att få svårt att finna de källorna och jag måste då göra om det arbete som du gjort för att finna det som jag vill komma åt.

mvh/gurin

pertho
2009-02-08 12:37
#5

Tack för mycket upplysande och värdefulla rekommendationer. Om man som jag är yrkesskadad av ett mångårigt skrivande och läsande av tekniska utredningar har man svårt att komma in i en helt annan stil. Jag är dessutom ytterst misstänksam mot de nu så populära dokumentärromanerna, som mest verkar sprida lösa spekulationer och icke underbyggda sensationer. Därför tenderar jag att luta över åt andra hållet.

AndersEs mycket konkreta exempel på hur man kan föra in sina egna tolkningar och slutsatser i just min text fick mig att bättre fatta galoppen. Man behöver sådana konkreta exempel för att rätt kunna tillämpa allmänna regler.

En utvikning utanför ämnet som rinner upp i minnet: Jag är så gammal, att jag i realskolan läste tyska som första främmande språk. Till tyskans speciella svårigheter hör kasusböjningen av substantiv och adjektiv. Jag gjorde många fel på detta på skrivningarna och hade dåliga betyg i tyska. När detta hant frågade alltid den gamle adjunkten:
"Vad är dativobjekt?"
Och jag svarade varje gång utan att staka mig:
"Dativobjekt är den, det eller de, åt, för eller till, som något sker eller är."
Läraren nickade, mycket nöjd över, att jag äntligen lärt mig denna kristallklara definition, som ingen kan missförstå. Först åtskilliga år senare begrep jag vad denna trave av ord egentligen innebar. Om läraren hade visat hur definitionen skulle tillämpas på just det fall där jag gjort mitt senaste fel, hade han kunnat spara mycket rött bläck och jag hade sluppit många stränga förmaningar av min pappa.

Nu skall jag omarbeta min text efter de linjer som föreslagits och jag skall också utvidga den med änkans och barnens vidare öden. Hustrun överlevde mannen i nästan femtio år och där finns en del intressant stoff. Så småningom kanske jag återkommmer här med en reviderad version.

chrissan
2009-02-08 12:44
#6

Det blir ju en jättebra artikel. Speciellt med sonsonens berättelser och familjens vidare öden. Det ser vi fram emot

Annons:
gurin
2009-02-08 13:15
#7

En notapparat ser just till att dokumentärromanen undviks.

mvh/gurin

AndersE
2009-02-08 14:16
#8

#5 Jag har samma uppfattning vad gäller "dokumentärromaner". Det blir svårt att skilja ut det som är fakta och det som "kan ha varit".

AndersB
2009-02-08 15:26
#9

Jag har samma problem som pertho att frigöra mig från den rena faktaredovisningen och lägga ut text mer fritt i romanform. Har ingen erfarenhet av det, och läser knappt ens skönlitteratur.


AndersE
2009-02-08 15:31
#10

#9 Vi har ju sett tidigare exempel här då medlemmar lagt ut texter och fått hjälp med såväl struktur som formuleringar. På förstasidan ligger en artikel som kanske kan inspirera?

Samtidigt får man inte ställa för stora krav på sig själv. Vi ska inte skapa någon bestseller utan i första hand dela med oss till varandra, samtidigt som man på ett ganska anspråkslöst sätt kan få "prova sina vingar".

Gnidde
2009-02-08 15:46
#11

Vilken bra berättelse. Tänk att kunna skriv som du gjort, det är inte all förunnat må du tro. Har försökt men alltid misslyckats, det blir bara i slutändan faktaredovisning. (#¤%&@) vale.

Hälsningar Gnidde.

pertho
2009-02-09 16:56
#12

#11. Gnidde.

Du borde göra som jag gjorde: skriva ihop en liten berättelse med egna ord och visa oss andra här. Då får man både vänliga omdömen och goda tips om hur man han göra berättelsen mindre fyrkantig.

Jag hade förstås litet tur som hade en lagom pittoresk slarver, väl utspädd i mina gener. Dessutom en gammal text att citera. "… bragte han slutligen sig och sin familj i största armod" är ju en bra formulering att krydda med.

Förutsättningarna är ju olika. En del har både häxor och baroner bland anorna, medan andra inte hittar något märkligare än en torpare som fått ett får rivet av varg. Om man i första hand skriver för sina egna efterkommande behöver ju inte anspråken vara så stora. Kan Majken Johansson skriva en Villanella på en Spik, så kan väl vi få ihop en hel eller halv A4 om en orgeltrampare.

Tack för de vänliga orden och lägg in ett litet bidrag här!

Upp till toppen
Annons: