Annons:
Etikettskrivtema
Läst 4986 ggr
AndersE
2009-04-25 10:52

Skrivvånda...

Jag ser tveksamheten i våra skrivteman. Bortsett från att denna tid på året är hektisk på många sätt (i synnerhet om man har barn eller barnbarn) så anar jag två huvudorsaker som samtidigt talar lite mot varandra:

  1. När jag börjar skriva en berättelse tycker jag ofta att jag redan har alla fakta och "bara" ska sammanställa det på ett bra sätt. Som regel upptäcker jag dock snart uppgifter jag saknar. Sådant man kan lämna därhän i den vanliga "jakten på nya anor" blir plötsligt viktigt för att förstå vad som hände och varför. Som t.ex. det jag precis upptäckte - jag måste veta mer om hur det gick för huvudpersonens syskon. Alltså tar det längre tid än man tänkt sig…
  2. Det är väldigt svårt att sänka sin ambitionsnivå. Att ställa in sig på att slutföra istället för att ställa in sig på att det ska bli väldigt bra. Man vill att det man skriver ska bli en framtida källa till kunskap istället för en grund för någon annan att arbeta vidare med.

En av tankarna bakom skrivtemat var just att locka in på nr 1. Att upptäcka att det är väldigt inspirerande med dessa nya frågor som dyker upp just för att man skriver en berättelse.

Samtidigt var tanken bakom temats begränsningar - max två A4 och tidsgränsen - tänkt att hjälpa till att komma över nr 2. 

Jag brottas själv med båda. Upptäcker att jag saknar mycket uppgifter och har svårt att se förbi det och ändå skriva utifrån det jag vet.

Känner ni igen problemen?

Annons:
Cheyenne
2009-04-25 11:27
#1

#0 Jag är den första att skriva under på detta samtidigt som det är lite tvärtom för mig. Som ett exempel kan jag ta mitt ena kvinnoöde; Christina Dorothea Ahlsborg.

När jag började med att sammanställa all fakta som jag har samlat på mig, upptäckte jag att hennes första år och det som då hände med all sannolikhet påverkade hennes fortsatta liv. Därför blev det plötsligt viktigt att veta exakt när fadern avled eftersom det i senare källor visar sig ha en direkt avgörande roll för när saker hände.

Hade det varit min egen ana hade det varit naturligt att redovisa faderns död med datum och församling. När jag började med Christinas livsöde såg jag i början inte hennes föräldrar som det primära men i takt med att jag ser hennes liv växa fram på skärmen så går allt tydligt tillbaka till hennes barndom. Min avsikt var ju att skriva om just Christina men det blev tydligt att även hennes föräldrar måste nämnas i berättelsen.

Och då kommer vi in på punkt 2. Någonstans måste jag bestämma mig för att slutföra istället för att skriva, skriva om och skriva om igen för att få plats med alla viktiga pusselbitar. Målet nu är att nämna viktiga pusselbitar men att berättelsen i huvudsak ska handla om Christinas liv, inte hennes föräldrar. Då blir det därmed också något för andra att forska vidare på.

Wikli
2009-04-25 11:42
#2

Oj, vad jag känner igen mig i det du skiver Anders. På något sätt känns det som varje sten man lyfter på ger upphov till nya frågor. Det kräver verkligen en hel del tid att komma vidare+ att ibland kanske det helt enkelt inte går att få fram all information man skulle önska. Ska man då nöja sig med det man vet och ända fösöka skapa sin historia? Svårt!

svenne
2009-04-25 12:36
#3

#0 Så sant, så sant…

AndersE
2009-05-07 19:33
#4

#12

Bild på Cheyenne

iFokus-poäng: AkvamarinCheyenne

09-05-07
17:20

Hantera inlägg

Vi kan visst skjuta på det till hösten. Mina två alster är klara och jag kan därmed lugnt luta mig tillbaka och ta det lugnt över sommaren. Cool

MEN, jag vill fortfarande veta om det verkligen finns något intresse att fullfölja det här projektet. När de två olika skrivteman skulle bestämmas var det viktigt med demokrati och vad jag minns var det många som ville vara med och tycka, utse skrivteman, argumentera för sina favoriter. Den slutliga omröstningen och de antal personer som var med och tyckte och tänkte visade också på ett mycket stort intresse.

Jag har (och nu klappar jag mig själv på axeln) använt en del av min tid till att samla in material till mina två berättelser. Att sätta sig ner och slutligen få ner de på pränt var svårare och med 1,5 vecka kvar till dead-line var det bara att suga tag i det, vilket jag meddelade här på forumet. För mig var det nämligen ett åtagande som skulle fullföljas.

Nu kan man tycka att; "det är väl ändå frivilligt att vara med". Ja visst är det! Självklart! Och dessutom händer saker och ting i människors liv som gör att "åtaganden" kan bli svåra att fullfölja. Det har jag all förståelse för. Men det finns också något som heter kommunikation vilket, i ett sådant här "virituellt" projekt, blir än mer viktigt. Det har funnits alla möjligheter för de som önskar mer tid, att lyfta tidsgränsen och den uppsatta dead-line vi hade, till diskussion.

Så frågan vi alla borde ställa oss istället är; Ska vi skjuta på det till hösten eller lägga ner projektet?

Helene

AndersE
2009-05-07 19:38
#5

Jag flyttade kommentaren ovan hit, eftersom den här strängen mer allmänt handlar om våra två skrivteman.

Jag tror jag förstår känslorna. Genom att vi tillsammans kom överens om och gick in i "projektet" gjorde vi också ett åtagande. Vi sa ungefär "den som är med och deltar skapar också förutsättningar för att vi åstadkommer något".

De som faktiskt jobbat med det här har all rätt att bli besvikna. De har fullgjort sin del av åtagandet och borde ju också ha rätten att se målet klaras av. Vi som inte fullgjort våra åtaganden kan ju på sätt och vis anklagas för att ha lurats.

Jag har lite idéer om hur vi kan utförma det här på ett tydligare sätt, men jag behöver fundera lite mer först…

chrissan
2009-05-07 19:48
#6

Jag tillhör de som inte hunnit - tyvärr har det varit en trist tid de senaste månaderna. på många sätt. Det har lett till skrivvånda. Försöker nu avhända mig allt oväsentligt som jag verkar ägna tid år (=administration utan meníng) så får vi se om jag kommer igång.

Vi kanske hade en viss tidsoptimism när deadline bestämdes, det brukar jag alltid ha

Annons:
Cheyenne
2009-05-07 19:50
#7

AndersE, jag vill poängtera att jag inte känner mig lurad, bara väldigt förvånad eftersom det här forumet i alla andra avseende brinner av forskarglädje, berättarglädje och en allmän entusiasm. Mitt huvudbudskap ovan är dock; Kommunikation!

Jag vill också poängtera att alla förutsättningslöst fick delta när vi satte våra skrivteman. Alla fick tycka och tänka. Som så riktigt påpekades då, var vi överrens om att finns inte intresset att läsa berättelserna, ja då finns det heller ingen anledning att skriva. Men faktum kvarstår; Finns inget skrivet, då finns inte heller något att läsa.

Cheyenne
2009-05-07 21:48
#8

chrissan, ingen ska behöva förklara varför man inte skrivit. Det har varken jag eller någon annan med att göra. Jag sitter inte här med en sträng blick, glasögonen på näsan, med armarna i kors och förväntar mig en godtagbar ursäkt av var och en. Verkligen inte! Syftet med mitt inlägg var att lyfta ordet kommunikation. Det räcker med att säga; "Jag har lite mycket nu. Någon annan som känner likadant? Kan vi flytta fram deadline?" Det räcker! Ingen kommer att bli halshuggen jämte fotknölarna för det. Det här är ett projekt på vår fritid och som vilar på frivilliga insatser. Men för att använda en riktigt dålig klyscha; Med frihet kommer ansvar.

AndersE
2009-05-08 00:50
#9

Jag tror att "timingen" var lite dålig. Jag borde kommit ihåg hur besvärliga april/maj är, särskilt om man har barn. Alla fritidssysslor ska avslutas med uppvisning och innan dess ska det tränas och fixas kläder osv. Även skolorna närmar sig sitt slut. Det ska ordnas med utflykter och annat. Samtidigt har vi haft en fantastisk vår som lockat till trädgårdsarbete och uteliv.

Jag vet också med mig själv att jag behöver jagas lite, få en tydlig deadline som inte går att skjutas på. I det här fallet blev det lite bakvänt chickenrace. Eftersom ingen började hojta "jag är klar" så växte det nog fram en aning om att "deadline" inte var på riktigt.

Sen ligger det nog en del i mina funderingar i #0. Det är ibland ett större steg än man tror att gå från släktforskning till att skriva en berättelse som man tycker kan vara läsvärd för andra. Man kan samla anor i rätt stor skala utan att komma in på det djup och den förståelse som en berättelse kräver. Att veta datum för födsel, vigsel och död räcker liksom inte. Kanske gapade vi över för mycket?

leja
2009-05-08 01:59
#10

Jag tycker att temanen var intressanta och hade först tänkt skriva något om ett tema. Sen visade det sig inte bli som jag tänkt. Så då tänkte jag byta tema och vid det laget hade jag glömt alla datum.

Så jag har helt enkelt glömt bort att vi had en deadline. Men samtidigt skulle jag väldigt gärna vilja läsa det andra har skrivit om(tänker skriva om). Så därför ser jag gärna en förskutning av sluttiden.

Fast jag tycker att Cheyenne är duktig som hållit tiden.

Så jag tror fortfarande att iden var bra. Men att det är lätt att vara tids optimister. Speciellt eftersom alla skriver helt frivilligt. Då är det lätt att skjuta upp och tänka att jag gör det en annan dag. Eftersom jag valt att göra detta och behöver inte göra det om jag inte vill. Samtidigt SKULLE jag vilja skriva något, för min egen skull, jag har en historia som jag vill berätta.

Så jag stöder iden med en ny sluttid.

Glad

Vad ska man ha som signatur tro?

Cheyenne
2009-05-08 12:11
#11

Jag kan tycka att alla orsaker till att inget har blivit skrivet är rätt ovidkommande i sammanhanget. Inte att jag trivaliserar saker människor går igenom eller att jag inte förstår att människor har ett annat liv också som inte rör släktforskning. Det är inte det jag menar och det var just därför jag skrev att ingen är skyldig att behöva redogöra för sina personliga orsaker. Men om vi fortsätter att fokusera på varför det det inte går att genomföra projektet, ja, då fokuserar vi på helt fel saker. Våren är fel period för då har alla så många aktiviteter etc, sommaren är fel för då har alla semester, hösten är fel för då drar skola, arbete, aktiveter etc igång igen.

Vad det handlar om är att helt enkelt bestämma sig för att man vill vara med och istället fokusera på att hitta den tid som är nödvändig för att kunna slutföra sitt skrivandet. Om man känner att man inte har den möjligheten av just högst personliga skäl, tråkigheter i sitt liv eller andra viktiga åtaganden, ja då är det bara att konstatera att så är fallet och meddela att; "tyvärr, jag kan inte". Ingen förklaring krävs. Samma, lika om man under projektets gång känner att "det här mäktar jag inte med". Just say so! Ingen förklaring krävs.

Men samtidigt måste vi också utgå från att det här projektet går att ro i land, att viljan och intresset finns där. Annars är projektet dömt att misslyckas från början.

chrissan
2009-05-08 16:11
#12

Jag tror att det går att ro iland, men att man får vara lite flexibel. Researchen tar längre tid än man först trott, det tar tid att få fram fakta etc.

Jag prövade med några rätt häftiga damer i släkten, men det var för nära i tiden för att få fram något vettigt om dem så jag fick lägga ner det projektet. Så blir det gärna och nu letar jag efter annat + barnhusbarnet som inte är glömt.

Cheyenne
2009-05-08 16:52
#13

#12 Det beror ju på vilket tema man valt. Jag som valt "kvinnor på skuggsidan" har dels skrivit om en kvinna som befunnit sig på tre olika institutioner i sitt liv; barnhem, uppfostringsanstalt för flickor och slutligen i fängelse. Då finns det en del källor att ösa ur. Den andra kvinnan var prostituerad i Stockholm. Där finns det också en del källor att ösa ur beroende på att man förde olika förteckningar över de prostituerade.

Det svåraste tycker jag är att skriva så sanningsenligt som möjligt om personen ifråga. Inte vad gäller ren fakta, den finns där i tryckta källor, utan att återge människan bakom.

Annons:
chrissan
2009-05-08 16:58
#14

Jo, att skriva med  respekt om personen, speciellt om de hade samhällets fördömande över sig.

En bra källa till förhållandena för prostituerade i Stockholm är Yvonne Svanströms bok Offentliga kvinnor. Om du inte rdan har den så finns den på Adlibris till reapris

Cheyenne
2009-05-08 17:08
#15

Den har jag hört talas om men inte läst. Därimot använde jag två andra tunnare tryckta skrifter för att förstå den kontroll av prostitutionen i Sverige som skedde under 1800-talet. Kvinnorna "besiktades" ju t ex regelbundet för att förhindra spridningen av veneriska sjukdomar. Mitt kvinnoöde befann sig därmed på kurhus totalt åtta gånger för behandling av sjukdomar hon fått.

Upp till toppen
Annons: