Berättelsen om en elvisp
Del 1
Jag tänkte "blotta mig lite" och berätta om ett problem jag har. Jag har lite svårt att skiljas från saker som på ett eller annat sätt betyder något för mig känslomässigt, vad det än månne vara. Det betyder inte att jag lever i en soptipp överbelamrad med saker. Här slängs det friskt vad gäller utnötta kläder, saker jag inte känner något för och tröttnat på etc. Man måste ju rensa ibland. Men saker jag ärvt, sådant som för med sig varma minnen och betyder något, de lämnar aldrig mitt hem. Inte ens en 40 år gammal elvisp.
När jag var liten fick jag alltid hjälpa min farmor i köket vilket jag tyckte var rasande roligt. Mycket roligare än hemma hos mor och far av någon anledning. Ståendes på knä på en stol i hennes kök fick jag vispa i skålar, röra i grytor och borsta potatis. Min farmor älskade matlagning och det var en varm och gemytlig stämning där i köket när vi höll på, hon och jag. Bland det roligaste jag visste var att vispa. Jag blev fenomenal på att vispa grädde med tiden, t om ute i farmor och farfars sommarhus där farmor inte hade en elvisp utan en gammal hederlig "handdragare". Jag skriver "med tiden" då jag i början vispade så länge att det blev smör till farmors stora förtret.
Under hela min uppväxt hjälpte jag sen alltid farmor i köket oavsett om vi var i lägenheten inne i stan eller ute på landet. Där, under vårt skalande, hackande och vispande, berättade farmor om sitt liv, sina föräldrar, mor- och farföräldrar mfl. Där la hon grunden för mitt intresse för dels släktforskning men också för matlagning.
Min farmor var född 1904, fick barn ganska sent i livet och blev farmor till mig när hon var 65 vilket gjorde att jag tyvärr bara fick 20 år med henne i mitt liv. 1989, 85 år gammal avled min farmor. Det var dagen innan jag flyttade hemifrån. Stor sorg naturligtvist men efter några veckor var det dags för bodelningen.
Min farmor ville inte att bara min pappa och hans bror skulle dela på bohaget utan hade med gula post-it lappar märkt ut vad vi barnbarn skulle ha. Jag fick en underbar soffgrupp daterad 1895. Den var hennes föräldrars soffgrupp från början vilken inhandlades när de gifte sig. Vidare fick jag min farfars piano, farmor och farfars finporslin från Rörstrand och lite tavlor och smycken.
Sen var det där med köket. Två år innan farmor gick bort avled min farfar. Farmor sålde då sommarhuset, hon var trots allt redan då 83 år gammal och orkade inte med det själv. Jag var då med min farmor på landet en helg och hjälpte henne att packa allt i köket. Redan då fick jag flera fina emaljgrytor, vackra glas etc som farmor inte tyckte hon behövde. Hon hade ju en uppsättning hemma i lägenheten i stan också. Men nu var det då dags att tömma även detta kök. Eftersom jag precis veckorna innan hade flyttat hemifrån var min pappa och min farbror generösa och tyckte jag kunde ta vad jag ville och behövde till mitt nya hem. Och då flyttade bla elvispen hem till mig. Den där elvispen som jag fått vispa med sen barnsben och som hade en 20 år på nacken men som fungerade alldeles utmärkt och också har fortsatt att göra så i ytterligare 20 år. Tills förra helgen……….!
Del 2
Tills förra helgen ja……!
Mor och far ringde och annonserade att de skulle titta in på en liten visit. Jag slängde snabbt ihop en smulpaj och ställde mig att vispa lite vaniljgrädde med min älskade 40 år gamla elvisp. När jag stod där och vispade dök mina föräldrar upp. Först in i köket var mamma.
Mor: Det luktar bränt här Helene.
Strax efter kommer pappa in i köket sniffandes .
Far: Brinner det någonstans?
Uppenbarligen var elvipsen överhettad efter 40 år i bruk och var i det närmaste på väg att lämna igen. Dagen efter ringer min mamma mig:
Mor: Helene, jag har sovit jättedåligt i natt. Har legat och oroat mig för att din gamla elvisp ska fatta eld och att hela huset brinner ner.
Jag: Mamma, det finns ingen anledning till förstörd nattsömn. Jag kan försäkra dig att jag inte är uppe på nätterna och vispar.
Mor: Sluta tramsa dig, du vet vad jag menar.
Uppenbarligen har denna oro förmedlas till min sambo för jag gjorde en chockartad upptäckt igår eftermiddag. Äldsta sonen har i dagarna avslutning för terminen i sin fotbollsklubb. Jag hade tagit på mig att baka några sockerkakor. Öppnade skåpet där elvispen förvaras. Där ligger en sprillans ny elvisp!!! Känner hur hjärtat börjar banka. Sliter ut nya elvispen, brödrost, våffeljärn och allt annat som skåpet innehåller. Ingen "farmors elvisp"!!
Rusar ut där sambon står och lagar en punktering på yngsta sonens cykel:
Jag: (ylandes) VAR ÄR MIN ELVISP???
Sambon: I skåpet!
Jag: Nej, nej, nej! MIN elvisp! MIN!
Så här i efterhand får man vara glad över att alla grannar verkar ha haft annat för sig på annan ort. Vad skulle de ha tänkt om de suttit ute och hört mig yla "VAAAR ÄÄÄR MIN ELVISP?"
Slet med mig sambon in. Han förklarade att min elvisp låg i en kartong med saker som skulle föpassas till "de sälla jaktmarkerna". Jag slet upp kartongen och där låg den. För en sekund snurrade det till i skallen, jag kände mig alldeles matt och funderade starkt på att gå och lägga mig på soffan med elvispen tryckt mot mitt bröst i tryggt förvar.
Sambon övertalar mig dock att åtminstonde titta på den nya elvispen och testa den. Motvilligt går jag med på detta.
Jaha, den har visst fem hastighetslägen mot mina tre. Och en turboknapp så det blir extra fart. Fånigt tänker jag. Matlagning ska ta tid! Men så upptäcker jag något som kan vara till min fördel. Den har bara vispar, inga degkrokar. Min 40-åriga pärla har minsann både vispar och degkrokar som tillbehör.
Jag: HA!! Det finns inga degkrokar.
Sambon började rota i kartongen som elvispen hade varit förpackad i och med ett triumferande flin hissade han upp ett set degkrokar.
Svor lite tyst för mig själv men får väl inse att det är dags för ett generationsbyte nu. En dag smäller det väl till i min gamla elvisp och varenda säkring och propp går i huset. Eller ännu värre, det börjar brinna i någon elkabel. Då är det inte bara adjöss med elvispen utan troligen med hela kåken också.
Tack farmor för allt! Saknar dig! / Helene
Vilken fin historia, Cheyenne! Mycket välskriven dessutom
Tack chrissan! Glömde bilden som ska illustrera mina känslor inför förlusten av min pärla.
Vilken underbar berättelse, Cheyenne.
Tack för att du berättade! Mysig berättelse! Jag tror många känner igen sig, detta att inte kunna skiljas från en kär gammal sak, hur trasig och nött den än är.
Tack för en trevlig och roande berättelse!
(Och vad snygg du är… #3!)
Jag har en geringssåg som är över 100 år gammal. Ingen förmår mig att gersåga med något annat än den! Som tur är kan den inte börja brinna…
#6 Ledsen att göra dig besviken….det är inte jag. 
Man ska inte förakta gamla saker.
Har du försökt laga din älskade visp?? Om jag inte missminner mig är det en uppsättning kol i vispen som kan gå sönder. Men vilken fin historia du berättat för oss.
Hälsningar Gnidde.
#8 Nej, det har jag faktiskt inte funderat på.
Har med vemod insett att jag tyvärr får börja använda den där nykomlingen istället. Men jag tycker inte om honom. Det ska han inte inbilla sig!!
Tack, för den historien! I första delen skriver du: "Jag blev en fena på att vispa grädde med tiden", Att man kan bli en fena är ett uttryck jag aldrig hört förut. Dialekt?
#10 Fast rätt spritt i så fall. Jag både använder och hör det rätt ofta.
#10
Tack! Jag vet faktiskt inte. Jag är uppvuxen med uttrycket från min pappa som själv var uppvuxen i Vasastan i Stockholm. Kan vara "Vasastans-slang" eller bara ett Stockholmsuttryck. Kanske Roolaid här på forumet vet!?
#10 Testa att googla på t.ex. "bli en fena". Det ger över 1000 träffar.
Och jag hittade förklaringen på "Språket - DN.se".
Man blir alltså inte en fena. Man blir fena, där "fena" är en förkortning på fenomenal!
Vilken fin berättelse.
Jag har använt mig av uttrycket bli fena på, hela mitt liv, så ganska så almänt tror jag det är. Men uttryck är ju mer eller mindre använda. Så för en del kan de vara okända, beroende på var man bor och vilken generation man tillhör.
Visst har man vissa saker som är så förknippade med minnen att det är svårt att någonsin göra sig av med de. Sen spelar det ingen roll att det fins nyare och finare verktyg/redskap.
Vad ska man ha som signatur tro?
Jag kan rätta meningen i min berättelse om det är så att ett enda litet grammatiskt fel är så störande.
Absolut inget störand! Bara trevligt att lära sig ett nytt ord!
#16 Jag har själv missuppfattat det och använt "vara en fena". Man lär så länge man lever…
(…eller så länge man har elever som en lärare sa!)
"18 Kan inte uttrycket vara "vara fena på", ha ändrats till "vara en fena på"? Ingen tänker på att det är en förkortning av fenomenal, utan hör bara ordet fena och då passar en före.
Jag undrar om vi alla inte har missuppfattat uttrycket då!
#10 Som vanligt kommer jag in sent på kvällen, ja tidigt på natten i Sverige, och ser att frågan om fena redan blivit besvarad. Men nog har jag varit fena på olika saker under den tid jag bodde i Sverige. Det var ett mycket vanligt uttryck när någon var lite bättre än andra på någonting.
/Roolaid
Jag glömde säga att historien är toppen, ja helt fenomenal.
Här i BR har ordet fenomenal till stor del reserverats för fotbollsspelaren Ronaldo som är "O Fenomeno" - fenomenet.
Jag har ändrat i texten!
Tack Roolaid!