Annons:
Etikettmikrohistoria
Läst 5701 ggr
Richswe
2009-05-09 21:13

Söskenaträff i Stångby den 15/1 1972

Är relativt ny när det kommer till släktforskning och jag har sedan i december förra året då jag började mest fokuserat på att bygga upp mitt släktträd men i bland dyker det upp lite saker som berättar historien bakom alla dessa namn.

Då kan jag inte låta bli att följa dessa spår. Ett sådant spår är historien om min mormors bror som jobbade som sjöman under andra världskriget. En icke helt riskfri bransch. Han belv tillfångatagen, hans skepp sänktes och spåren efter honom försvann i Spanien. Han dödsförklarades under krigets slutskede men dök till allas förvåning upp igen i början på sextiotalet hos en släkting, i sällskap med sin amerikanska hustru. Men det är en annan historia som jag försöker nysta upp.

I denna post vill jag dela med mig av ett dokument som jag för första gången såg igår. Det var nerskrivet av min farmors bror och det beskriver som ni kan tyda av rubriken, en syskonträff i Stångby i januari 1972.

Den äldste deltagaren var född 1901 och är målarmästare, socialdemokratisk lokalpolitiker, nämndeman och brandchef i Stångby. Detta var Anton Lundkvist.

Jag satt i går och skrev av berättelsen och jag har inte gjort några ändring av varken stavning eller meningsföljd.

Det jag har gjort är att jag har styckeindelat för att det ska vara lättare att läsa. För jag kan lova att det är svårt att läsa den, då författaren har skrivit på skånska.

Trevlig läsning och för er som behöver hjälp med att tyda skånska så hör av er, så ska jag hjälpa till!

Söskenaträff i Stångby den 15/1 1972.

**
Ja, di hade jo snackad om ed länge, att di skolle bju Knuds sösken te se, o så bestämdes dan, ja sin va de bara te o ringa ront o höra om di konne komma, vist konne di de, de va bara Gerda, som hade så mied o göra så hon ente hade tid.**

Den femtene po kvällen skolle di komma, de va en Lörda, så di skolle ha tid på si for o snacka, o om mannana to si en sypp eller två skolle di ha dan ätte o vila opp hoded po. Elsa Knuds kvinga, hon hade stått i, mä bag o kaffe, precis som en mus i barnsäng, som di sior, så där hade min liv vad brått varre, men va gör en väl ente for o träffas nån gång.

Når så di fuste kom sir Elsa te Knud, gack ud o öppna, di ska jo gå den fine väjen begriper du väl, ja ja Mor, ja ska gå, han travar på ud i fostun, men de e forsent, Borje o Anna, har redan kommed ing om köked, o ette lid akorderane, får di gå ud i den bäste fostun o hänge å se, ytterklärna, sin går de å bara farten, där kommer Hulda o Josef, Stig o Irma, Ester o Viking, o sist Anton o Amanda, ja sin e di samlade alla udan Gerda, som ente konne komma, O ette en hälsning sinsimellom bjuds de to bors.

Kaffet ryker i kopparna o kakorna bjuds i kring, Ta nu i o doppa allesamman, de jo himmabagad alltihob, så de duer gott o eda, du Hulda bara ta, de kan väl va lia gott mä himmabagad vedebrö som mä köpstakagor, o Hulda tar te se o sir, har du varkelien bagad alltihoba säl? Vedebrö o spissakrånsa, o klenor, o e de ente di där di for krabbeluror, ja, ja sir då de, du e då dokti Elsa te konna. Knud far omkring mä Cognacsflaskan, Josef, ska du ha en sypp? Nä ja tar ingenting länger, de e litt krångled mä hjärtad, du Stig? Nä ja kör, (kör), du ska väl for hondan ente köra ingan du har kommed hid. Du då Borje? Viking e de ente lönt o bjuda po, for de ved ja, att han ente vill ha, nå Borje? Ska du eller ska du ente, han ser bort till Anna o säger, kör du him Mor? Men hon sir naj. Du kan jagu köra säl, så de bler tomt här mä, men Anton du ska väl ta en sypp? Ente ska en väl behöva hälla fulled i vasken, o Anton sir ja tar två, tack två. O du säl? A ja ja ska jo liasom vara himma, så ja tar väl me en ja mä, å så sir vi skål. Va e de for nåd fulle sir Anton, de smagar jo himmabränt, o Knud nickar o sir, Himmabränt, de e jagu de finaste fulled ja nån gång hatt, de ska va bätter än vanlitt trallevann, så vi får småga igen, SKÅL.

Och så börjar minnenna väckas till liv, hur det var i barndommens dagar, om fattiga statare, om hur ungarna frös och svallt, om karska bondpatroner, om slagsmål bland fulla daglönare och torpare. Hulda börjar, mings du Anton, når Borje köpte draspilled å lille Gustav Kron? Hon skrattar glatt, de va ett sånt liv, så Mor körde ud en po backen, visst mins man, Börje själv inflikar, ja hade jo plockad bedor, som (spektoren) sa te me, å när ja fick min lön, så köpte ja spilled for två kronor som ja hade blitt lovad, Anton fortsätter, E där nån å jär som mings när Johan sänkte sin ytterrock i Tröllemåsagraven? Mor hade sytt en doffelrock, men Johan sa den likna en (tösakappa) så han ville inte ha den på sej. Hulda inflikar, ja du de va när vi bodde på Pugerupagården, förresten mings ni di dära två Dahlkvistabrörana? Di som bruga slåss så forblingad, eller mings du Borje når vi bodde på Krågarpagåren? När du o ja vi var hos fiskare Varmbarj o köpte Sik te Mor? Vi asa den i vajamöged når vi gick him, for vi gad ente o bära den, o mings du så meed pryl vi fick? Där las jagu enete fingra imellom, så de så.

Hon skrattar glatt åt minnen, de yngre syskonen Knut o Stig o Ester, hade inga minnen därifrån, di va jo liaso å en anen kull, for där hade vad en söster som hade dött imellom Borje o Knud, o nu va Johan som va näst älst osse borte, så de hade blitt ett hack därmä. O så sir Borje, ja kommer ihu en gång då vi hade vad te hanlare Svensson i Snogeröd, o de ble ett faslitt åskvär när vi gick him så gina vi över sticked, där kregen sto tjyrade, o de va ett sånt ovär, så Hulda borja gala, o Far han kom springanes han trodde att tjyren va lös, men när han fick höra att de va for vi hade mött en loffare som hade rockakraven oppslan, så ble han litt forbannad o sa, hade ja bara fåd fatt på den knölen, så skolle ja ha varmt nom, for de att han skrämmer mina glötta. Ja foresten, mings ni hår rädda vi va når vi skolle gå te Farmor? Vi skolle jo gå forbi Skäppan, o där hade di sajt att de spöga, ja täntj, va di konne skrämma glötta på den tiden, de hade jagu ente gåd nu, di hade bara grinad om en sa att de spöga i nåd hus,

O så berättar Anton om den tiden när han var trädgårdselev hos Åkerman i Knästorp, de va håra tider kan ni tro, vi fick opp om mornarna klockan fem, o borja packa te torged, o som en feck slida sin, liden och klen va ja, o dolli föa feck vi, vi levde mest på pantofflor o sill nån gång konne de hända att en feck en tjydbid, ellerstjela se te nåd frå trägåren, men så di de, ble där ett faslitt liv, o så konne de ju hända att en konne få en femöring i dricks, når en sprant ärende i stan, då ble där jagu fest kan ni tro, o tänk bara så modernt de e nufortiden, mä konstjödning o sånt, ja mings när vi blanna torvströ o folkamög, mä bara nävana, alla minns och alla berättar något från sin barndom, det är först när Svenstorpagåren, kommer in i bilden som de yngsta syskonen kan vara med, men sen blir det tal om Smehålan, o om dans i de gamla mejeried, o om Polackahused, om svartkonst, o om den långe Dalmasen, som pryla Tage Borj,

Stig berättar, ja kommer ihu når vi gick i skolan i Igelösa, Mor hade sytt varsin säckaväska, te Knut o maj, där va namn på dom så de gick inte o fusk, vi hade ju alltid himmabagad brö på den tiden, o ja konne allri förlika maj mä o eda di grove bröskorporna men så en da kom lärarinnan på mej, o ni kan tro de va ente nådit o seda o eda torra bröskorpor, när di andre va ude o lekte, allra helst som en visste att si ble där syn i väskan varenda da, men va gjorde de, när vi kom him konne vi ränna milaväja ette ett gammalt tunnebonn, foresten, ja mings nåd om Knut osse, de va så att han hade spigad ihob ett par styltor, o di gick han i den store groben mä, ja ville förståss låna dom. men de ble kalla handen som di sir, men ja sladdra för Far, når han kom him, o sin fick Knut skära itu styltorna te bränne, så de va så mä de.

Skratten avlöser varann, Ester e nock den som fåd mingst pryl sir Hulda, men så e hon ju den mingsta, aja sir Ester, Mor va jagu ente äldre än att hon konne loggas ordentligt, och även här kommer skolminnen fram, tiden går och glädjen står högt i tak, men säg den glädje som varar beständigt, snart är det tid att var och en drar sej mot sin hemort det växlas åter handslag, det tackas och välgångsönskas, och så skills en syskonskara, kanske för att aldrig mötas åter, likväl är det min, och säkert alla dom övrigas önskan att åter träffas någon gång, att åter få spörja om barndomensminnen att åter få höra glada klingande skratt. Om inte,,så skall dessa mina rader minna om en SÖSKENATRÄFF i Stångby.

Knut Lundkvist

Detta var förmodligen sista gången de alla samlades på detta sätt då Anton dog 1975.

Annons:
AndersE
2009-05-09 23:18
#1

Vilken härlig nedteckning! Extra kul att det är skrivet på dialekt. Jag är glad att den är nära min egen så det går ganska lätt att läsa för mig.

Man kan riktigt höra dem allesamans och utan att veta hur de såg ut tycker jag ändå att jag ser dem framför mig.

Tack för att du delade med dig!

Richswe
2009-05-09 23:50
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#2

När jag satte mig ner och läste den så läste jag ut den högt.

Den gör sig bäst på en bred skånska. En skånska som jag är uppvuxen med i och med att min mormor valde att prata med riktigt bred skånska i hela sitt liv. En skånska som jag förmodar är associerad med det skånska bondesamhället.

Min mormor hade även hon en förmåga att skriva på skånska vilket innebar en del problem då jag som barn blev skickad att göra ärenden och knappt kunde läsa :)

Jag kan visa foto på den berömde nämndemannen från Stångby. Ett foto jag fann på nätet i en artikel skriven om honom av en Nils Jacobsson.

Här finner ni artikeln i en pdf. Målaren Anton

Länken ligger som en del av det publika innehållet på Lund Kommuns hemsida.

Bifogar som sagt en bild på Anton och hans fru Amanda.

Ronny-K
2009-05-10 13:17
#3

Det var rolig läsning! Både den på skånska och den länkade artikeln.

Fick ett riktigt gott skratt, speciellt åt historien med den rödmålade krabban i länken om Målaren Anton Skrattande  

Tack ska du ha!

Richswe
2009-05-10 14:27
#4

Den här Anton och hans leverne var en person som jag inte visste fanns.

Jag föddes året efter det att Anton dog så jag träffade aldrig honom.

Och min far är tyvärr den tysta typen som inte gillar att prata om sig själv och sin historia. Så det är inte alltid lätt att forska på hans sida. I alla fall inte om man ska få information.

Jag blev glad när jag fick se denna beskrivning eftersom att det gav mig en inblick i deras liv i början av 1900.

Av de som nämns i texten så är det bara en som är vid liv. Hon bor runt 2 mil från mig men vi har aldrig träffats. Fram till går visste jag inte ens att hon fanns.

Men jag tror att jag ska försöka ta kontakt med henne och se vad hon kan berätta om sin make, min farmors bror.

Upp till toppen
Annons: