# Minns du dina far- och morföräldrar? Author: ambi Minns du någon av dina far- eller morföräldrar? D v s att du har ett minne av dem, inte att de kanske dog då du var riktigt liten, utan att du minns dem. ## Comment 1 Author: ambi Min farfar dog då jag var 11½ och mormor dog då jag var 33 år. Min morfar dog då jag var 2½, men av honom har jag bara en minnesbild, som om man sätter på videokameran utan ljud och spelar in ca två minuter, så han räknas inte. ## Comment 2 Author: Sannes Jag minns bäst min morfar och mormor då de dog när jag var lite äldre. Min farfar dog när jag var sex år gammal, men jag var väldigt mån om honom, jag kommer ihåg när han gick ut på gården och jag sprang efter med käppen, han hade ju glömt den i köket. Så käppen i ena handen och jag i den andra, jag ville ju stötta honom så han inte ramla.... Ett annat starkt minne är när jag och farfar sitter på varsin stol runt köksbordet och tittar/passar på hans andra barnbarn/min kusin där hon ligger i dopklänningen medans alla andra fixar till sig inför dopet, jag sex år fyllda och farfar som inte har lång tid kvar i livet. Jag tyckte alltid bäst om att vara hos farfar och farmor eftersom jag var enda barnbarnet, morfar och mormor hade ju en hel massa innan, så där var jag bara en i mängden. ## Comment 3 Author: Cheyenne Min farfar avled när jag var 18 år, min farmor när jag var 20 år, min morfar när jag var 24 år och min mormor avled för 3,5 år sedan, då var jag 36 år. Jag hade en nära och innerlig relation med de alla fyra. ## Comment 4 Author: chrissan Min mormor dog när min mamma var 6 år så henne har jag ju aldrig träffat men de andra tre levde ganska länge så jag minns dem väl. De bodde långt borta, farföräldrarn i Skåne och morfar i Bollnäs så jag träffade dem inte ofta. Mamma växte inte upp hos sin far heller. ## Comment 5 Author: leja Min farfar dog när jag var två år, så jag har inget minne av honom, bara en bild av en käpp och stora skor, men är inte säker på att det är han. Däremot växte jag upp med mormor och morfar, så trots att morfar dog när jag var tio kommer jag ihåg massor. Mormor dog när jag var 25, eller så. Farmor dog när jag var 30, då var hon 99 år. Min farmor hjälpte mig när jag började släktforska med sina minnen. Men när jag försökte intervjua henne så sa hon att hon inte hade något att berätta. För det had einte hänt något under hennes liv. ![Obestämd](http://proveniens.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") ## Comment 6 Author: KriAn Har förmånen att fortfarande ha 2 av dem i livet. De andra har dött under min vuxna tid så jag har många minnen av dem. ## Comment 7 Author: ambi #5 Härlig farmor! ![Glad](http://proveniens.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 8 Author: Ello Jag har bara träffat farfar o farmor, farfar dog när jag var 17 år och farmor dog när jag var 21 år. Så det finns mycket minnen av dom båda. Morfar har jag bara hört talas om då han dog redan 1918, mormor 1946 ett år innan min födelse.  Det sägs ju att när en går kommer en annan! ## Comment 9 Author: Ingegerd Farfar minns jag lite från besök på ålderdomshemmet i Svärta och hans sista år i Tystberga. Han var på några veckor när 88 år, när han dog 1955. Jag var på mitt 11:e år då och fick vara med på begravningen. Farmor dog när pappa var 10 år, så henne har jag aldrig träffat. Morfar vet jag ingenting om, då mormor var ogift när mamma föddes. Min mamma växte upp i fosterhem, hennes fosterfar dog 1940, innan jag var född. Hennes fostermor dog 1955, men henne har jag inga starkare minnen av. Min biologiska mormor träffade jag några gånger (fick hjälp att finna henne av en präst i Bromma församling) på 60-talet, innan hon dog vid 86 årsålder 1968. ## Comment 10 Author: AndersE Jag valde att svara tre... Farfar dog strax innan jag fyllde sju, farmor när jag var tolv. Jag minns båda rätt väl. Var en hel del hos dem som liten och gick ofta hem hos farmor när hon flyttat in till stan då farfar dött. Min biologiska mormor dog när min mamma var helt liten, men min "styvmormor" minns jag väl. Hon hann till och med se min äldste son. Min morfar är den jag fick ha kvar längst. Han dog 91 år gammal när jag var 35. Jag har t.o.m. träffat hans mamma (gamlafarmor) som var 92 år gammal när hon dog och då var jag sex år. Jag är glad att mina fyra barn alla har träffat sina mor- och farföräldrar så mycket att de kommer att minnas dem väl under sina liv. En sak som släktforskningen gett mig är att ge en bakgrund till mina minnesbilder av far- och morföräldrar. Idag förstår jag på ett annat sätt hur de var och vad de sa och gjorde, tack vare att jag nu fått en kunskap om hur deras liv såg ut. ## Comment 11 Author: lisopasi Morfar dog när jag var 10 år, mormor när jag var ca 30, tillbringade nästan alla mina lov hos dem under min uppväxt. Farmor o farfar lärde jag känna först i vuxen ålder, farfar dog för 1,5 år sedan och farmor lever fortfarande ## Comment 12 Author: ambi #10 Javisst är det så, att det är en glädje att ha haft förmånen att minnas sina far- eller morföräldrar. De unga verkar skaffa sig barn senare nu och nackdelen är att deras barn kan ha mindre chans att få uppleva sina far- och morföräldrar. ## Comment 13 Author: AndersE #12 Å andra sidan lever många längre. Min farfar var bara 66 när han dog. Jag är 48 och har barn som är 22, 20, 11 och 5. Jag hoppas få leva länge och se barnbarn. Drömmen är ju att hinna uppleva ett barnarnsbarn. ## Comment 14 Author: Solveig Min mormor blev 98 år, hon fick se mina barn bli ganska stora, hade de skyndat sig lite hade hon hunnit med barnbarnsbarnbarn. Hon berättade massor från släkten förr och blev början till min släktforskning. Tyvärr skrev jag inte ner allt när jag var yngre. Hennes mor, min mormorsmor dog när jag var 5 år och jag minns henne väl. Hon lärde mig att virka och dog när hon ramlade ner från en stege när hon skulle putsa fönster inför sin 90-årsdag. Min morfar vet jag bara namnet på, han var rallare och försvann spårlöst. (dålig vits, jag vet). Mormor gifte sig med den som mamma kallade farsan. Hon ville aldrig ens tala om sin biologiska far. Han fanns helt enkelt inte. Farfar och farmor dog båda kort efter varandra när jag var 5 år, jag har bara vaga men trevliga minnen av dem. ## Comment 15 Author: Anna-hfg Mormor och farmor dog i år med 6 dagars mellanrum, farfar dog 1999. Som tur är har jag morfar kvar 91 år gammal. Jag säger till honom att han måste leva åtminstone 9 år till. De är ganska seglivade på han sida så det går nog. Mormor och morfar har/hade jag en väldigt nära relation med eftersom jag har växt upp hos dem. Farmor och farfar såg jag nästan aldrig. Men jag vet att farmor tyckte om mig och ville hemskt gärna att min far och jag har kontakt. ## Comment 16 Author: Lissan56 Min farfar dog redan 1944, 33 år gammal, då min pappa var 10 år gammal så honom minns knappt min pappa. Däremot minns jag väl min farmor och mina morföräldrar. Farmor dog då jag var 25 år. Min morfar och mormor och mormors mor bodde i samma hus utanför stan, på promenadavstånd från vårt hem, så jag och min syster var ofta där och spelade kort på helger och skollov. Favoriterna var Canasta och Dansk rummy. Mormors mor dog 1969, då var jag 13 år. Morfar dog 1986 och mormor 1998. Då kan ni räkna ut hur gammal jag är nu! Min dotter, som snart är 30 år har fått uppleva både sin mormors far, mormors mor, morfars mor och farmors far. Som lite extra information kan jag nämna att huset där jag bor nu är huset som min mormors föräldrar köpte 1923 och där min mormor sedan bodde med sin familj och där min mamma växte upp. Jag lever mitt i det förflutna om ni förstår hur jag menar. Ibland gör det förflutna sig påmint då jag kan känna dofter från gångna tider i rummen och känna närvaro, men det tillhör en annan sida på ifokus! ## Comment 17 Author: AndersB Min farfar dog när jag var 31 år och min farmor när jag var 39. Mormor dog när jag var 25 och morfar när jag var 14. Borde alltså ha träffat alla gott och väl, men det blir ändå bara tre, eftersom morfar aldrig hade någon kontakt med vår del av släkten. ## Comment 18 Author: AndersE Alla kommentarer är kul att läsa här. Så olika det ser ut! ## Comment 19 Author: lizzkulla1 Min mormor Johanna Gyllström dog 21nov. 1942 Min morfar Hjalmar Gyllström dog 27 feb. 1949 Min farfar Paul Nilsson dog feb. 1966 Min farmor Hilma Nilsson dog juli1979. Min mamma dog 15 mars 1968 Min pappa dog 21 okt. 1980 Min dotter dog 18 mars 2009 själv föddes jag i april 1947. Mormor har jag aldrig träffat, morfar dog när jag var 2år.  farfar dog 3 mån. före mitt bröllop. farmor hann att   träffa 2 av mina barn. mina barn de 2 äldsta har träffat sin morfar på min sida, de två yngsta har träffat sin farfar och farmor. ## Comment 20 Author: svenne Jag var 12 när morfar dog, mormor gick bort ett drygt år senare och jag minns dem båda två mycket väl. Farfar dog när jag var 21, farmor överlevde honom i nästan 30 år tills hon gick bort för drygt 2 år sedan, 101 år gammal. Farfar och jag hade ett mycket fint förhållande till varandra, det var väl för att jag var enda barnbarnet och farmor ja, hon fanns ju kvar ända till jag var i stort sett 50, ganska pigg och vital för åldern förutom sista veckan innan hon gick bort. ## Comment 21 Author: Babzan Min mormor dog på 50-talet. Hon var sjuk de sista åren och låg ofta på sjukhus. En gång var jag med mina föräldrar där och hälsade på henne, egentligen skulle jag inte få gå in på sjuksalen eftersom jag inte var 12 år, men ett undantag gjordes troligen för att hon själv önskade få träffa mig och för att hon kanske inte hade så lång tid kvar. Vad jag kommer ihåg så tyckte jag att sjuksalen var väldigt väldigt stor och jag fick gå långt för att komma till mormor. Det kanske inte var så, jag var ju inte så stor och lite rädd var jag allt, jag visste ju inte hur sjuk mormor var. Men allt gick bra vid besöket. Farmor och farfar dog på 60-talet och de har jag minnen av även om jag inte träffade dom så ofta. Morfar var den som levde längst och blev 86 år så han är den jag har flest minnen av och han fick även träffa mina barn. ## Comment 22 Author: Linda-A Jag minns alla fyra! Farfar dog redan 1989 när jag var 4 år så av honom är det mest lösryckta minnen förknippade med att jag t ex fått saker. jag minns inget av hans personlighet. Morfar gick bort -95 så honom har jag mer levande minnen av. Både farmor och mormor lever än idag, och min mormors mor levde ända till 2002 så henne har jag också träffat! ## Comment 23 Author: Sofiae Min farfar,farmor och morfar dog innan jag föddes, min mormor dog när jag var nio år, så henne minns jag. Minns henne som en person man hade respekt för, visst var hon snäll men man fick väldigt lite frihet när man var hos henne utan att mamma var med. Det var säkert för mitt eget bästa. Så det blev inte så vilda lekar där som hemma. Det här är ju länge sedan, hon gick bort 1944. Jag är inte mormor men väj farnor och har inte många likheter med min mormor. ## Comment 24 Author: pertho Min morfar dog när jag var nio år gammal. Ändå är han den i sin generation som jag minns bäst. Jag tillbringade stora delar av de långa barndomssomrarna hos mina morföräldrar och morfar hade alltid tid med mig. Jag förstod inte att det berodde på hans allvarliga sjukdom, 'hjärtfel' som man sade på den tiden. Morfar kunde göra skuggbilder på ett lakan med fingrarna och han lärde mig göra visselpipor av rönn grenar på våren. Vi spelade schack, Fia, Rödskägg och Bluffstopp. Ibland tog vi den gamla snälla hästen och körde mjölken till mejeriet. Så hämtade vi posten och jag fick köra hem. ## Comment 25 Author: Siss88 Mormor och morfar dog med knappt ett års mellanrum när jag var i tioårsåldern i början av 80-talet. De har jag många glada och levande minnen av, ffa från sommaren i deras kolonistuga, men även andra minnen. Mormor är bidragande orsak till att jag började forska, då hon hade sparat tidningsurklipp (dödsannonser m.m.), betyg, hyreskontrakt m.m. i en kartong som vi hittade när vi röjde dödsbona efter dom. Hamster som jag är fick det inte gå till spillo. Då det även fanns utförlig dokumentation av deras lilla Barbro, multipelhandikappad, som föddes när tyskarna gick in i Köpenhamn, och dog bara 4 år gammal, lockades jag igång att ta reda på mer. Farmor hade jag 150 mil bort uppe i Lappland, men vi var där nästan varje sommar när jag var barn, så jag har många minnen av henne också. Hon gick bort 1989, när jag var 18 år. Farfar dog när jag var liten plutt, så honom minns jag inte alls. Det enda klara minne jag har är att jag och mamma står i köket och pratar med pappa och brorsan i telefon, när de var uppe på farfars begravning. ## Comment 26 Author: Andersdotter Jag har haft förmånen att ha både far och morföräldrar med långt upp i livet, dom fick även vara med och uppleva mina äldsta barns uppväxt. Det var en gåva. Under några år var vi fem genrationer. Mitt släktforskarintresse är också knutit till min farmor som stod mig väldigt nära. Tack vare hennes berättande om hur det var förr, vaknade det intresset tidigt. Även det faktum att även min farmors mor levde under min uppväxt gjorde ju att där fanns en muntlig "historieberättar tradition". Den blev också så tydliggjord då min farmors mor bodde kvar i huset som hade byggts utav min farmors morfar i mitten på 1800 talet. Där tillbringade jag många sommarlov. Lite längre ner i byn stod huset kvar där min fm mm f hade bott, och hans andra barns hus - skomakarens och smedens och sjömannens. Vid den lilla byns kyrkogård fanns/finns många i släkten begravda, där gick jag som barn med farmor och hennes mor - planterade och krattade och gjorde fint när vi var på besök. På något märkligt sätt var döden inte så främmande då - jag tror att jag redan då lärde mig att döden var naturlig del utav själva livet. Även om jag mins att jag som barn tvingade min farmor att lova att hon aldrig skulle dö ifrån mig. Jag var på besök i den lilla skånska byn i somras och där står ännu gravstenen kvar från Husaren som var min fm mm f . han var född 1819 Visst får man respekt och vördnad för den historia som var, ibland när jag hanterar all fakta om personerna i min släkt så känns det som om jag känner dem så väl och även att jag känner en stor kärlek för dem... Men man tillhör väl kanske snart den skaran som dom egna barnen "virrar" på huvudet åt. ## Comment 27 Author: KurtB Jag tillbringade min sju första år hos mormor och morfar, pga att mamma var ogift och levde under knappa förhållanden. Det var på 40-talet.  Mamma gifte sig när jag började skolan och då bodde jag hos henne och den man som jag kom att kalla min pappa. Mormor och morfar dog när jag var i 20-årsålder. Min farfar och farmor har jag aldrig träffat. Först senare när jag släktforskat har jag fått reda på vilka de var. ## Comment 28 Author: Richswe Minns alla fyra av mina far- och morföräldrar. Min **farfar** dog när jag var sexton. En lång man minns jag. Det är mitt starkaste minne. Han var nästan 2 meter lång vid sin död. Och då hade han ändå krympt lite i sin ålderdom. En mycket stark man. Även om kroppen hade tagit mycket stryk av ett helt livs hårt arbete. Hade en närvaro som tycktes överumpla en när man steg in i vardagsrummet där han allt som oftast satt. Två enorma mörka ögonbryn över de tjocka glasögonsbågarna. Min **mormor** dog även hon när jag var sexton år. Sexton dagar efter min farfars död. Min mormor är den jag jag har allra mest glada minnen efter. Bodde nästan två år hos henne och min morfar när jag gick på högstadiet. Mina föräldrar flyttade ut i ett hus utanför stan och jag ville inte flytta med. Min mormor sa då att jag fick flytta in hos henne och morfar. De allra starkaste minnen jag har av henne är hennes matlagning. Den absoluta favoriten är hennes pannkakor. Kan forfarande känna smaken i munnen när jag tänker på dom. Tror inte dom skiljer sig mot de pannkakor som min mamma lagar idag, men det var något speciellt med mormors pannkakor. Hon hade dock en del udda maträtter hon lagade. Minns att hon älskade att laga **duva!** Jag gillade däremot inte det riktigt lika mycket. Ett annat stark minne jag har av henne är hon under större delen av den tid jag kan minnas alltid var uppkopplad på syrgas. I slutet av hennes liv så var hon uppkopplad 24 timmar om dygnet. Hon var en arketypisk skånsk kvinna som vuxit upp på den skånska landsbygden. Kort och rund. Väldigt förtjust i den skånska matlagningen och det syntes på hennes kropp. En annan sak som var speciell med henne var att han alltid skrev på skånska. Alltså på det viset hon pratade. Så när man skulle gå till affären åt henne så tog det alltid ganska lång tid för man var tvungen att försöka tyda det hon hade skrivit :D Saknar henne fortfarande trots att hon dog 1992. En anekdot om min farfars och min mormors död. Jag gick då i nionde klass och på min farfars begravningsdag så hade jag nationellt prov. Så jag kom till skolan finklädd och beredd att gå på begravning. Läraren som satt vakt under det nationella provet påpekade min klädsel och jag nämnde som det var att jag skulle på begravning. Två veckor senare var det dags för min mormors begravning samt dags för ännu ett nationellt prov. Dyker upp i skolan igen klädd för begravning och det är samma lärare som ska sitta vakt. Han försöker skämta till det och säger något i stil med: _**Jaså, är det till att gå på begravning idag igen?**_ Detta med en lite glad röst. När jag då säger att det stämmer och det är min mormor ser han ganska snopen ut. Min **morfar** dog åtta år senare, dvs 2000. Minns honom som en tystlåten man. Han var en hängiven fiskare. Deltagit i mer än en mettävling runt om i Europa. Det stod alltid en massa fiskeutrustning hemma hos honom och mormor. Deras lilla förråd luktade alltid fisk. Det som är mitt absolut starkaste minne om hans utseende är hans hår. Hans hår var alltid bakåtkammat. Lite längre än gängse normen men ändå aldrig för långt. Mycket hår. Tjockt hår. Men den jag minns allra bäst är färgen. Han hade nämligen svart hår. Det var så svart att det skimmrade i blått när ljuset föll på det. En otrolig färg som man knappt trodde var äkta. Och det som var mest otroligt var att han behöll denna hårfärg tills han var nästan 70 år. Sen övergick det till ljust grått, nästan vitt på mindre än ett år. Till slut har vi min **farmor** som gick bort 2007 då jag var 31 år. Även hon den en kort och ganska rund. Rätt lik min mormor. Dock var hon inte speciellt lik min mormor till sättet. Hon var en elak kvinna. En kvinna som inte tvekade att leka favorit med sina barn. Hon födde sju barn under sin levnad och de tre pojkarna hade det inte lätt. Inte ens när de växte upp. Hon accepterade aldrig deras familjer.De kvinnor de gifte sig med och de barn de fick. Det är i alla fall den uppfattningen jag har om henne. Minns mycket väl hur hon hade köpt julklappar till alla barnen som hennes döttrar hade fått men inga julklappar till sina söners barn. Och detta var inget som hon försökte gömma eller snacka bort. Så var det bara. De enda gånger hon frivilligt tog kontakt med min pappa. Som var den av sönerna hon minst verkade avský, var när hon behövde hjälpt. Då och endast då verkade hon höra av sig. Hon ringde på hans födelsedag varje år men hon hälsade aldrig på. Jag kan bara minnas att hon besökt oss tiotalet gånger. Detta trots att vi har bott i samma stad som henne ända sedan jag föddes i princip. Och det är ingen stor stad. Med bil korsar man staden från ena änden till andra på dryga fem minuter! Jag är glad att jag fick uppleva alla de fyra. Jag vet nu genom min forskning att alla fyra hade svåra uppväxter och kom från ganska fattiga förhållande. Jag vet att de jobbade hårt och detta slet itu deras kroppar. Farfar som hade svårt att röra sig i slutet av sitt liv. Denna jätte till man. Över två meter lång som mest. Farmor. Denna sura kvinna. En kvinna som inte tvekade att spela ut sina barn mot varandra. Morfar och hans underbara hår. Ett hår som jag tyvärr inte ärvt ![Gråter](http://proveniens.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") Hans fiskehistorier och hans glädje till livet. Mormor och hennes matlagning. Hennes kärlek till alla hennes barn och barnbarn. Hon sa aldrig nej om vi ville komma på besök trots hennes dåliga hälsa. Hennes otroliga livsglädje. Ledsen för det långa inlägget men jag kunde liksom inte sluta skriva. ![Skäms](http://proveniens.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-embarassed.gif "Skäms") ## Comment 29 Author: ambi #29 Mycket intressant inlägg! Du berättar att man behövde faktiskt inte tycka om sin farmor, mormor, farfar eller farmor, men att man fått möjligheten att lära känna dem, gör att man förstår sig själv bättre. Många gånger kan man ta ställning mot någon som barn, kanske för det negativa, man hör hemma. Först som vuxen kan man kanske se en annan sida av saken. När det gäller din farmor kanske hon inte var sådan om det inte kommit en svärdotter med i spelet. Jag själv är farmor och naturligtvis, så önskar jag att jag ska bli ihågkommen med värme, men det behöver inte bli så. ## Comment 30 Author: chrissan Det är en av de bästa sakerna med släktforskning, man kan förklara varför personer i släkten var som dom var. Jag har hjälpt andra med släktforskning som uppdagat förhållanden som gett förståelse för att t ex en farmor/mormor varit tvär och otillgänglig eller en svärmor varit avog och svår att få en bra kontakt med. Det går ju inte att skriva detaljer här, men jag har många exempel. både bland släkt och vänner, som gett en djupare förståelse för varför det blev som det blev. Då har det varit extra roligt att hjälpa till. ## Comment 31 Author: ambi Sedan har man hört om personer, som aldrig hörde av någon, far, farmor eller annan närstående, när de var barn. Sedan visade det sig att brev och gåvor, som skickats hade undanhållits barnet, av en vuxen, som hade ett dåligt förhållande till den som skickade sakerna/breven. Därför tror jag att man kan få en annan mer förstående bild av en tvär farmor t ex, när man själv blir vuxen och kan ta reda på saker och ting t ex genom släktforskning, precis som du Chrissan säger. ## Comment 32 Author: raphanus Farfar dog innan jag föddes. Morfar och farmor lever ännu. Mormor dog 1990. Morfars mamma dog när jag var sex år gammal, så henne hann jag träffa också. ## Comment 33 Author: sonjsbo Min mormor dog när jag var två år. Har ändå en förnimmelse av henne, men det måste vara genom fotografier. Min farmor gick bort när jag var tjugo år, så henne minns jag bra. Men jag har inga minnen av att vi satt och pratade om gamla tider. Tyvärr. ## Comment 34 Author: ambi Intressant att ha fått läsa alla upplevelser av allas far- och morföräldrar. Jag blev faktiskt lite förvånad av att det var så många, som upplevt dem alla fyra, ja även tre av dem. Det hade jag inte förväntat mig. Kan det ha att göra med i vilken åldersgrupp dessa var i? Mina F. och M.-föräldrar var födda på 1800-talet. Man levde inte lika länge då. Sjukdomar som TBC t ex skördade många offer i tidig ålder. Dessutom var barnaskaran högre då. Så har man då en förälder i slutet på barnaskaran, så kan ju detta göra också att gamlingarna hinner dö, innan man får något minne av dem. ## Comment 35 Author: raphanus #35 - Det kan vara en generationsfråga. Medicinska landvinningar gör ju att vi lever längre. Min pappa fick aldrig träffa vare sig sin farmor, farfar eller mormor. Jag vet inte om han nånsin träffade sin morfar, men han levde i alla fall tills pappa var 17 år gammal. ## Comment 36 Author: Lissan56 #35 Det spelar nog stor roll när våra mor-och farföräldrar föddes. Min mamma, född på 1930-talet hade bara sin mormor i livet då hon föddes. Min dotter, född 1980, hade alla sina mor-och farföräldrar i livet samt fyra av deras föräldrar. Min mormor levde fram till dagen före min 42 årsdag. ## Comment 37 Author: AndersE #35 Det handlar naturligtvis mycket om var i syskonordningen man är. Min äldsta är 22, min yngsta är 5. Det är klart det påverkar möjligheterna för deras eventuella barn att få träffa mig. ## Comment 38 Author: Cheyenne #38 Visst är det så. Min äldsta bror var 20 år när vår farfar avled. Min yngsta bror var då endast 4 månader gammal och har därmed inget minne av vår farfar. ## Comment 39 Author: Lissan56 Det var nog väldigt ovanligt att man på 1800-talet och början på 1900-talet fick uppleva sina barnbarns barn. Även om man fick barn före 20 års ålder var det ovanligt med barnbarns barn. ## Comment 40 Author: AndersE Min farfars mormors mor var 93 då hon dog dog 1911. Då hade hon 16 barnbarns barn om jag räknat rätt! Det äldsta var 29 år och det yngsta några månader. På bilden sitter "tanten" i mitten på första raden. Jag tror det är taget på hennes 90-årsdag och hon är omgiven av en liten del av sina ättlingar med respektive. Min farfar hade ju träffat henne, men tyvärr minns jag inte att han berättade något om henne. ## Comment 41 Author: ambi Anders! Vilken härlig bild! Vad vi kan föröka oss! ![Glad](http://proveniens.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Mina föräldrar fick två döttrar. När min mamma, som själv var enda barnet, dog för två år sedan, står vi hennes döttrar med respektive, hennes barnbarn med respektive, plus barnbarnsbarn uppställda för fotografering, 16 stycken totalt. ## Comment 42 Author: Lissan56 #41 Vilket fint foto! Klart att du har en 93 åring som "bevis" för att min tes inte stämmer i din familj ! ![Flört](http://proveniens.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") I min släkt är det tunnt om 90 åringar vid den tidpunkten. Däremot tycks vi leva längre och längre för varje generation, så förhoppningsvis(?) får jag leva till 100! Om det blir några barnbarns barn att uppleva får tiden utvisa. ## Comment 43 Author: AndersE Olu (min farfars mormors mor) var ändå 21 då hon fick första barnet. Nyss fyllda 42 då tionde och sista barnet föddes. ## Comment 44 Author: AndersE [A propos Olu och hennes barn...](http://engelholmiana.ifokus.se/Articles/Read.aspx?MessageId=272e956b-c08a-4d14-85b0-1e04d7695c16&GroupType=Se.iFokus.Community.Board.ForumGroup) ## Comment 45 Author: svenne Ref. till #20 Några tankar som rör flera generationer när en ana avlider: 1) Jag var som sagt 21 när min farfar dog. Han avled på sjukhus en vecka efter efter att ha drabbats av stroke. Farmor, pappa, mamma och jag var där när han drog sin sista suck. 2) Min farfars far dog 1936, pappa var då 11 år. Pappa, farfar och farmor var där, det var en söndag och farfars far låg i "kammaren" och slutet nalkades. När farfar såg att det var slut höll han en spegel framför näsan på farfars far och då ingen ånga bildades på spegelglaset konstaterades att det var slut. 3) Farfars farfar, född 1829 avled 1901. Min farfar var då 4 år. Han berättade att det var ett av hans första minnen, gubben låg i kistan hemma i "salen" och familjen var samlade runt den döde och väntade på skjuts så att kistan skulle ställas ombord på en vagn för att föras till jordfästningen i kyrkan. Då hände det oerhörda; min farfar tog tag i gubbens vita långa skägg och ryckte i det fram och tillbaka! Ni må tro att min farfar fick bannor i långa banor, fyraåringen kunde dock inte förstå varför, och förklarade tilltaget med att "_farfar skrattade alltid och tyckte det var roligt när vi barn ryckte honom i det långa skägget". _Ja, det är sådant jag har hört berättas och lagt på minnet. När man bara är fyra år som farfar var år 1901 är det nog lätt att vara konsekvent, oavsett vilken situation som råder för tillfället. ## Comment 46 Author: AndersE #46 Fina berättelser! Tyvärr tror jag att anhöriga inte finns på plats så ofta. ## Comment 47 Author: Gullan402 Träffat alla 4. Morfar dog då jag var 8½, mormor när jag var 15. Tydliga minnen av båda även om jag känner att jag aldrig fick lära känna dem riktigt. Minns när jag som liten tulta skulle vara hos mormor och morfar över en helg (varför minns jag inte idag). Ledsen liten tös som var jätterädd för sina äldre kusiner som var ganska vilda pojkar. Morfar tog mig i handen och visade mig gården. Jag klappade kaniner och fick mata kalvar. Farmor och farfar var mer eller mindre mina föräldrar. När jag var liten bodde vi på samma tomt och farmor var min dagmamma. Farfar älskade barn och djur och framförallt hundar. Som tonåring valde jag att flytta hem till farmor och farfar då jag inte trivdes på den nya bostadsorten för familjen. Farmor dog då jag var 35 och farfar ett halvår senare. De har båda träffat mina barn som kallar dem gammelfarmor och gammelfarfar. Lillan var 2½ då vi var på farmors begravning och lite blyg och avvaktande mot farfar som försökte busa med henne i församlingshemmets kapprum efter begravningen. Först vågade hon inte riktigt utan undrade om man verkligen kunde leka när man är så gammal.![Glad](http://proveniens.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Farfar var då 88 år. Jag har även träffat min farmors far som jag kallade morfar Gunnar då han var min fars morfar. Ingen person jag kan säga jag lärde känna trots att jag tillbringade alla storhelger och ofta däremellan också med honom och övrig släkt på pappas sida. Han sur och tvär mot barn, barn var jobbiga och flickor inget värda. Minns en julafton när det höll på och bli slagsmål mellan min farfar och hans svärfar, dvs morfar Gunnar då jag fick någon obetydlig julklapp jämfört med pojkarna. Farmor fick gå emellan och avstyra det hela, jag var nog inte mer än 3 år lite drygt. Morfar Gunnar dog när jag var 6 ungefär. ## Comment 48 Author: AndersB Intressant fråga om det är vanligare att man idag träffat sina far- och morföräldrar än det var förr. Visserligen lever vi längre idag, men å andra sidan splittras familjer oftare idag. Det är förklaringen att jag inte träffat alla mina fyra, trots att morfar levde till jag var 14 år. Min pappa har nog inget minne av sin farfar, han dog när pappa var 1 år och 3 dagar gammal, men övriga tre minns han utan problem (han var 22 år när hans farmor dog, 15 år när hans morfar dog och 33 år när hans mormor dog, som jag också minns väl). Min mamma minns alla fyra. Hon var 9 år när farfar dog, 8 år när farmor dog, 10 år när morfar dog och 20 år när mormor dog. Jag tror att det var relativt vanligt även förr att de som blev gamla fick uppleva barnbarnsbarn. De som hade rätt förutsättningar blev gamla även förr (när man klarat av barnadödlighet, barnafödande och ett hårt liv på vägen) och i och med att familjerna var stora, och giftermål och barn kom tidigt (inte som idag då de flesta verkar vänta till 35) så var oddsen inte så dåliga att det skulle bli några barnbarnsbarn. ## Comment 49 Author: AndersB Backar jag ett steg till så kan min morfar endast haft minnen från sin farmor, som dog när han var 6 år. Min mormor hade troligen minnen från sin farmor och sin morfar. Min farfar hade troligen minnen av alla utom sin farmor, som dog 30 år gammal. Min farmor är det tveksamt om hon kan ha minnts sin farfar och farmor då hon bara var 3 och 2 år när de dog. ## Comment 50 Author: ambi #49 Ja, så kan man ju också göra, för att se om det var ovanligare förr att man minns alla fyra. När det gäller min mamma, som var född 1922, så mindes hon alla fyra "gamlingarna". Det framgick också vem hon tyckte bäst om och sämst om. Min pappa var född 1917 och hans farfar mindes han absolut, för han bodde hemma hos dem. Morfadern bör han också ha minne av, för han dog 1927. Skulle detta ha noteras i enkäten skulle det ha blivit **4** och **2** ## Comment 51 Author: leja Visst är det olika. Men det kan bero på olika saker. Min morfars föräldrar dog när morfar var 2 och 16 år. Så där finns knappt minne av de från min morfars sida ens. Sen dog min morfar när jag var 10 år eller så. Då hade jag bott mycket med mormor och morfar, ända sen jag var liten åkte jag gärna med dem hem ett par dagar varje gång de besökte oss. Vad gäller min mormor, så hade hon minne av sin mormor och farmor, farfar. Men min mor träffade aldrig sin mormor, för de bodde så långt bort(Skåne och Stockholm), så de besökte aldrig min mormors hem. Men mamma han träffa sin morfar innan han dog. Min far växte upp med sin mormor och morfar, då de flyttade hem till den gård som farmor bodde på. Där fanns även hans farfar och farmor, men hans farfar dog tidigt. Min fars mormor dog när jag var två år, så jag träffat henne med, men kommer inte ihåg det. Min farmor blev 99 år, hennes mor 94 och hennes mor 86 år, men hon utvandrade till sina barn i USA vid 80 års ålder. Min farmors farmor dog vid 92 års ålder(tror jag det var). Så visst kunde de bli gamla förr. På min farmors mors linje har jag en ana som sägs att han dog 1736 vid 106 års ålder. Men det är rekordet i min släkt och jag har inte kunnat kolla födelseboken. Vet inte ens om det fanns någon i den socknen. ![Flört](http://proveniens.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 52 Author: kajsa-kavat Jag har turen att till och med ha lärt känna min mormorsmor. Hon dog när jag var 9 1/2 år. Far och morföräldrarna dog när jag var vuxen och hade egna barn. Jag minns dom med glädje. Ett tag när min riktiga far dog (jag var tre år) bodde vi, mamma och två barn, hos mormor och morfar. I lägenheten ovanpå oss bodde gammelmormor, så vi var fyra generationer under samma tak. ## Comment 53 Author: svenake Alla 4 har jag träffat och jag kunde allas födelsedagar redan när jag var liten, långt innan jag började med släktforskning.  Har även träffat min farfars mor och min mormors far, den ena var från Fleninge den andra från Jörn.  Bifogar fil på min farfars mor och mej + far och farfar. ## Comment 54 Author: chrissan Det syns att ni är släkt, samma drag kring munnen! ## Comment 55 Author: svenake Det var på den tiden man var ung och vacker,  - nu är det bara och. ## Comment 56 Author: AndersE #54 Så roligt det måste vara att ha en sådan bild! ## Comment 57 Author: Phryxe Har träffat alla fyra, men minns bara två. ## Comment 58 Author: [Borttaget] umgicks med 3 av dem min mormor och morfar var skilda Minns alla 4 Har även foto på dem mina farföräldras brölopsbild finns på en målning som jag har på väggen ## Comment 59 Author: mbss Minns alla utom min farfar, han dog av ålderdom när jag var väldigt liten, han var 85 år gammal då jag föddes. Ja min morfar levar ju i.o.f. fortfarande så honom är det ju inte så svårt att minnas. Det är lite märkligt att min morfar ännu inte är äldre än vad min farfar var när han dog, även fast det är 32 år sedan. Detta är den enda fotografi jag har på honom och mig tillsammans, han dog strax efter att denna bild togs. ## Comment 60 Author: AndersE #60 Kul för dig att det togs en bild! ## Comment 61 Author: Yred3 Min mormor dog i barnsäng, när min mor var 4 år, Min morfar dog när jag var 9 år, men det var ju i Skåne dvs 160 mil söderut, så vi träffades bara på somrarna. Min farfar dog när jag var 5 år och min farmor när jag var 14 och 4 månader innan dess dog min far. Vi brukade åka bil ner på sommaren, men efter att pappa dog blev det inte lika ofta. Han ville absolut inte att vi skulle kalla honom far, vilket mamma ville. Men han framhärdade och sa att alla skulle tycka att vi var konstiga eftersom i Västerbotten säger alla mamma och pappa eller morsan och farsan. ## Comment 62 Author: Effie Min morfar dog drygt tio år innan jag föddes. Min mormor dog när jag var sju. Minns henne som gammal och tystlåten, med långt hår uppsatt i knut. Farmor dog också innan jag föddes. Däremot var vi ibland och hälsade på pappas moster. Farfar dog vid 98 års ålder; då var jag 20. Han bodde i Hälsingland, så det var inte så ofta vi sågs. Han var pigg; reste och hälsade på hos oss i Göteborg någon gång. Skrev ibland i tidningen om gamla tider, och det läste jag gärna. Kunde blåsa näverlur; jag försökte också och fick med mycken möda fram en uslig ton. Kände mina föräldrar sina mor-och farföräldrar? Min morfars far dog när morfar var 16. Morfar var äldst bland syskonen; den yngsta var ett år; han tog hand om allihop tills de växt upp, och tog sedan med sin mor till den gård i Norge han köpte; hon hjälpte till med att ta hand om barnen. Mormors far dog när min mamma var sex år; mormors mor levde i ytterligare ca 20 år. Min faster har talat om min farmors far och hans nya hustru; jag vet inte när farmors mor dog. De träffades väl inte ofta eftersom farmor kom från Skåne. Och farfars far och mor levde när min far var i tonåren. ## Comment 63 Author: Gnidde Min farfar avled innan jag föddes, farmor avled 1949. Morfar 1950 och mormor 1974. Alla fyra födda i slutet av 1800 talet. Mormor kända jag bäst till henne cycklade vi från Enköping till Skå på Färingsö varje sommar efter sloavslutningen och hem ett par dagar före skolans början. allt för att få ha cycklarna med sig under sommaren. ## Comment 64 Author: Titti Jag minns två av dem, min morfar (d.1987) och mormor (d.2001), bodde grannar med dom så jag var mycket där. har aldrig saknat farfar (d.1947)  och farmor (d.1957) eftersom dom dog långt före jag föddes. Fast visst kändes det lite konstigt när mina kusiner pratade om både sin morfar, mormor, farmor och farfar. Och så stred vi om det var mormor eller farmor (fast det var samma person)![Oskyldig](http://proveniens.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-innocent.gif "Oskyldig") Men nu har mina kusiner egna barn - så när jag säger till mina kusinbarn att "Det där är min morbror" så får jag till svar "Nä, det är min morfar!" ![Flört](http://proveniens.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 65 Author: Ronny-K Jag fick i alla fall träffa min snälla goa mormor. Hon gick tyvärr bort redan när jag var runt 15. Hon var yngst i Mor / Farföräldraskaran, född 1882. Som sladdbarn är det väl inte så ovanligt att man har en generation mindre i ledet bakåt än de flesta jämnåriga för att komma till 1860-80 tal. Om man nu som jag är född i mitten av femtiotalet. Glad att mina barn i alla fall fick träffa, och har minne av, båda farföräldrarna och sin morfar.![Glad](http://proveniens.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")